Guess Due Date!

The CountDown
God morgon vecka 39 och nu kan det bli när som helst...fast så har jag faktiskt tänkt ett tag ju. Och ändå tänker jag att det säkert kan dröja till den 20/8, en hel månad till nästan. Ja, det känns lite skumt faktiskt, tycker jag som är en sån väldans planerings- och kontrollmänniska, att liksom inte veta alls, what so ever. Lite lite frustrerande men samtidigt stört jälkla spännande, roligt och häftigt förstås. Och säkert nyttigt också, för mig.
 
I förrgår var vi hos barnmorskan som mätte och klämde och checkade som vanligt, och (inte för att skryta men) jag är helt enkelt ett praktexemplar (fortfarande ;-)). Hb 130 g/L, viktuppgång hittills knappt 14 kg (10 enligt dem men då vägde jag in mig på några pannor över min normalvikt), blodsocker 3,6 mmol/L blodtryck 120/80 mmHg och SF-måttet har legat exakt prick på kurvan heeela tiden. Räkan har intagit position och ligger med sitt lilla huvud fixerat i startblocket. Vi får se om det blir nåt mer morskisbesök pre partum? 
 
Några har vågat gissa datum och kanske vi skulle ha ett litet gisseri här också - bara för skojs skull och den extrema spänningen liksom? Ni vinner inget, förutom äran förstås (och gänget som inte kan manövrera kommenteringsfunktionen kan ju alltid sms:a, haha).
 
  • 28 juli - Linda
  • 1 augusti - Malin
  • 3 augusti - Andréa
  • 3 augusti - Ö-vikarna
  • 4 augusti - Kalle
  • 4 augusti - Niklas
  • 5 augusti - Simone
  • 5 augusti - Fanny
  • 6 augusti - barnmorskan eller läkaren som mätte där i begynnelsen ;-). BF, as they call it!
  • 6 augusti - Mamma
  • 6-7-8 augusti - Svärmor (jodå - ens svärmor är alltid tillåten trippelgardering!)
  • 7 augusti - Sara
  • 8 augusti - Ida
  • 8 augusti - Snorkkis
  • 9 augusti - Sofie
  • 9 augusti - Pappa
  • 10 augusti - Weronika
  • 10 augusti - Linda
  • 11 augusti - Debbie
  • 18 augusti - Jag
  • 20 augusti - Andreas
  • 21 augusti - Caroline
(Man får gissa samma datum som andra ;-)!!)
 
Tror förresten att det kommer att komma en liten sammanfattning om hur den här graviditeten har upplevts också, såväl fysiskt som psykiskt och ementionellt, så småning om. Kanske har jag även lust att dela några utvalda delar av den där resan vi gjorde innan det liksom "tog sig"? Den är ganska träningsrelaterad, nämligen.
 
Men nu ska jag ut på promenad!

En månad kvar??!

The CountDown
Jaha, tid för ett litet gravidstatus då, såhär med blott en månad till beräkad utploppning. Hur står det till på alla fronter egentligen? 
 
Räkan
Väger cirkus 2,5 kilo och är runt 46 cm lång enligt en av mina många preggoappar. Heads down, och de små fötterna kickar gärna revben i tid och otid och rätt vad det är känns det som att någon petar mig hårt och bestämt i sidan (företrädelsevis höger sida, det är där Räkan föredrar att hänga runt) från insidan liksom.
 
Vet inte om hen älskar eller hatar att åka bil, men det är helt klart nåt med bilåkning som gör den mycket lilla människan smått galen iallafall och det känns som att jag har en stor boaorm omkringkrälandes i magen och det spelar ingen roll om jag kör eller sitter vid sidan om. Då kommer ofta någon nerv i kläm och det strålar av smärta och obehag ner genom ljumskar och lår. Har utlyst att maxsträckan jag tänker sitta i en bil innan ungen har kommit ut är härifrån till Mariefred från och med nu (helst åker jag inte längre än till stranden, men är så sugen på en fikautflykt till Mankan så dit biter jag nog ihop ändå, hehe).
 
Alltså, jag älskar såklart den här kontakten och kommunikationen vi har nu. Tro inget annat.
 
Kroppen min
Fullt adekvat viktuppgång sist jag kollade och det känns som att magen växer så det knakar nu! Jag stuttar i saker och stänger dörrar på den varje dag... Jag kräver mycket mer sömn än tidigare och ser till att fixa åtta timmar per natt åtminstone, med ett par kisspauser allt som oftast.
 
Smärtmässigt får jag vara nöjd. Kan inte ligga platt på rygg (förutom i min egen säng) för då är det som att hela ländryggen låser sig (och så har det varit sedan vecka fem ungefär...kanske en naprapatgrej?) och av självklara anledningar inte på mage. Framåt kvällen blir jag ibland rätt så stel i höftpartiet och går lite sådär signifikativt vankande, ni vet. Det ömmar i pelvis och ljumskar. Ibland tänker jag vid läggdags att "nu är det kört!" (foglossning is here to stay!), men varje morgon vaknar jag pigg, lätt, smärtfri och stark igen. 
 
Den senaste veckan har jag blivit mycket mer medveten om hur viktigt det är med magmuskler etc när man reser sig upp...ja, det börjar helt enkelt att bli lite småsvårt i vissa lägen.
 
Illamåendet som jag besvärats av sedan några veckor tillbaka håller jag i schack genom att äta mindre portioner. Jag ser till att energihalten är högre så får jag i mig de kalorier jag behöver iallafall, så där är jag inte ett dugg orolig.
 
Höll nästan på att glömma nästäppan och "vadkramperna"...antagligen för att nässpray och TENS är stående inslag i min nattning fortfarande. Jodå.
 
Träningen
Jo, nu har jag tagit mitt sista löpsteg på ett tag. Det blir ett sånt obekvämt tryck nedåt när jag liksom hoppar fram nu. PWs orkar jag dock med precis som tidigare och går en sisådär 40 km per vecka, de tuffaste passen är milen i skogen med stavar.
 
Upplägget med ett styrkepass med mer funktionellt fokus och ett mer "snyggtionellet" per vecka gäller ännu, även om jag inte kommit iväg till gymmet lika lätt då vi varit bortresta en del senaste veckorna. Corepass mot egen kroppsvikt får man ju enkelt till iallafall, utan gym.
 
I den mån det finns tid kommer jag fortsätta gå på spinningpass och ser då till att ligga på lagom puls (140-150 s/m), skulle gärna få till ett i veckan för att njuta den där skönt svettiga endorfinkicken ni vet? 
 
Så var det den där jäkla snippgympan då och NÄE, den lilla rutin jag trodde mig ha fått in härom veckan är puts veck efter vårat semesterfirande. Å andra sidan, så blir det per automatik så att man tränar de där musklerna en del när man är ute och går, för med en 2,5-kilosklump (med mera) i magen blir det ett rejält tryck mellan varven och då är det bara att nypa ihop om man inte vill kissa på sig. Helt enkelt.
 
Min önskan är att kroppen låter mig fortsätta med ovanstående upplägg till 38 fulla veckor, det vore så himla skönt och coolt!! Sen är det nog dags att liksom börja formtoppa lite...
 
Prylar & sånt
Tänkte jag skriva om här och påbörjade en rejäl textmassa, haha...det får bli ett eget inlägg någon gång fram över.

Vecka XXXI...

The CountDown
...onsdag och den näst s i s t a dagen på sjuuuukt länge (eller iallafall till sensommaren då Räkan troligtvis väcker mig i tid och otid...) jag kliver upp jäklaskittidigt. För att liksom hedra yrket som jag troligtvis inte kommer sakna nästan nåt i sommar kör vi ett hederligt patient-status hörrni. Vecka 31 och this is me:
 
Gårdagsputet...
 
Kommunikation: Orienterad till person, men stundtals  inte helt orienterad till varken tid, rum eller situation. Uppträder stundtals något frånvarande. Nedsatt närminne vilket till exmepel kan yttra sig i att hon glömmer vad som ska handlas hem (även om det bara var mjölk), var hon ställt bilen samt vilket tid på året det är. 
 
Kunskap/utveckling: Har deltagit i två av tre föräldragruppstillfällen, det avslutande går av stapeln i morgon förmiddag. Ska ikväll närvara på en öppen föreläsning om amning. Har fixat såväl boken "Föda utan rädsla" som "Innan du föder" men låter dem samla damm ytterligare en vecka åtminstone (är för tillfället uppslukad av denna krimmis istället...):
 
Andning/cirkulation: Lider av återkommande nästäppa och medicinerar sedan elva veckor tillbaka (...) med avsvällande nässpray. Varvar nezeril med otrivin. Blir lätt andfådd vid ansträngning. Klarar oftast lite hårdare ansträngning på förmiddagarna då hon kan jogga flera kilometrar rätt så obehindrat och upplever det en smula intressant att hon om kvällarna knappt kan ta trappen till övervåningen utan att få någon slags lungemboli-hypokondri. Lätt ödematösa underben framåt kvällningen, säger att hon har stödstrumpor hemma men inte använder dem då de söndernötta av tidigare löpträning. Rekommenderas köpa nya.
 
Nutrition: Mycket god aptit! Äter i princip allt men helst kolhydratsrik husmanskost och smörgåsar med matiga pålägg. Undviker morötter och röda äpplen som kan misstänkas vara mjöliga, kan bli illamående bara av att se/tänka på dessa. Äppelpaj i alla dess former går dock mer än bra. Gärna med såväl glass som fluffig vaniljsås. Är just precis nu så sugen på äggmacka med majonäs att dreglet rinner...
 
Elimination: Besväras av en del träningningar nattetid. Är fortfrande kontinent. Säger att hon kommer ihåg att träna snippgympa åtminstone fyra gånger i veckan, eller tre. Inga besvär att sköta magen trots regelbundet intag av järntabletter, tar reducerad dos Niferex vilket innebär 1 tablett varannan kväll. 

Hud/vävnad: Fortsatt påtagligt håravfall. Tycker att det är ganska så tråkigt, yttrar att hon varit mycket nöjd med sitt hår tidigare men säger samtidigt att hon såklart kan offra varje hårstrå på kroppen för barnet (vilket hon av oklara anledningar hela tiden kallar för Räkan??). Visar även upp en mage som är lite hårigare än normalt. Inga tecken till strior, igen linea nigra. Använder magsmörj från Burts Bees för att förebygga strior.
 
Aktivitet: Pigg och vital. Påtalar att hon tar sig fram obehindat utan hjälpmedel och att stavarna endast är för att göra prommenaderna lite mer träningseffektiva. Känner dock av ett ömmande pelvis sedan ett par dagar tillbaka. Stel lumbalt och sacralt vilket lindras markant av aktivitet och förvärras av stillasittande eller horisontellt soffläge. Kramper i vaderna bilateralt vid sänggående - använder en gammal TENS-apparat hon haft liggande vilket lindrar effektivt. Tar även paracetamol vid behov. Har tidigare styrketränat strukturerat och kontinuerligt men har nu tagit "en liten paus (igen)". Planerar att återuppta gymbesöken så snart hon slutat jobba i nästa vecka.
 
Sömn: Något inskränkt relaterat till nästäppa, vadkramper, återkommander urinträngningar samt tidigare också en "liten" grannfejd. Säger dock nu att hon, citat: "skiter totalt i grannkärringen". Väljer att inte ytterligare penetrera detta. Känner sig lite tröttare nu än vad hon gjort tidigare i graviditeten och tar gärna en liten eftermiddagsnap. Ser mycket fram emot att snart sluta jobba och kunna fokusera mer på återhämtning (och träning!!!).
 
Psykosocialt: Uttalat gråtmild, bröt till exempel ihop totalt till en förlossningsfilm som visades på föräldradruppsträffen förra veckan. Tar även upp det talande exemplet att hon av ren självbevarelsedrift valde att lyssna på värvetintervjun med Katrin Zytomierska istället för dito intervju med Kristian Gidlund igår då hon klippte gräset... Upplever dock ingen större oro eller rädsla utan är bara mer känslig, sentimental, tacksam och kärleksfull än vanligtvis. Kan även upplevas en aning mer aggressiv än vanligt. Det vill säga rätt så uttalat aggressiv faktiskt. Känner sig "nykär" i sin kille. Har en del katastroftankar vilka inte alls lindrades av tecknandet av livförsäkring i förra veckan. Snarare tvärt om.
 
Andligt/kulturellt: Tror nästan på gud efter lyckad IVF...eller tror snarare att doktorerna på fertilitetskliniken är gudar.
 
Sexualitet/reproduktion: Oförändrad libido.
 
Smärta/sinnesintryck: Uttalat palpöm över pelvis. Ömmar även lindrigt vid aktivitet. 
 
Välbefinnande: Säger sig må oförskämt bra, bättre än hon någonsin gjort faktiskt - nästäppa, vadkramper och grannkärringar till trots. Upplever en enorm tacksamhet och glädje och kan inte ens uttrycka denna mening utan att börja böla lite.
 
Nu: ÄGGMACKA MED MAYO!!

Vecka XXX

Cardion
Halvhjärtat stretch...
 
Tänk, två tredjedelar update tre fjärdedelar (man är ju inget matematiskt snille direkt...) har passerat alla redan! Tiden går så fort men ändå sååå himla långsamt. Man längtar ju så! Men jag försökar komma ihåg att njuta. Ofta!
 
Helt enligt planen besökte jag gymmet igår och inledde med att värma upp med 2 km jogg varvat med korta PW-inslag. Herregud så jag svettades! Efter ett finfint armpass i gymmet (som känns lika finfint idag!!) hoppde jag upp på bandet igen och precis enligt förhoppningarna hade det nu lossnat lite i benen och jag joggade ytterligare 5 km utan problems. Inledde varje kilometer med att gå 100 meter och höjde sedan successivt tempot från 9 sköna km/timmen till 10. Prepreggo var jag ju inget större fan av löpband och har nog praktiserat 99,9 % av all löpning utomhus oavsett väder och vind, och de gånger jag har sprungit på bandet har det bara handlat om intervall- eller snabbdistanspass. Det är väl nåt sånt som hänger kvar ännu, jag behöver liksom ha ett upplägg där jag delar upp löpbandslufsandet i etapper (= en km i taget!). Dock känner jag mig mer road av bandet nu än någonsin - vill faktiskt inte springa utomhus med den här kroppen då det helt enkelt inte vore njutbart. Nä, rekreerande PWs ute och endorfinproducerande lufsjogg inne - det är min melodi just nu. Och jag hoppas jag får fortsätta lufsa nån vecka till?
 
Annars är kroppen sig lik. Den växer såklart och bebén där inne är pigg och alert!  I måndags fick jag min första (och hittills enda...) revbensspark och det var nåt alldeles extra kan jag tala om! Nästan otäckt. Långt ut på högersidan var det och jag blev helt förvånad över att den hittat ändå dit bort. Sedan dess har den simmat tillbaka till sitt favvoställe långt ner och ganska långt bak igen.
 
Jag är lite mer trött och lite mer hungrig. Äter som en häst och är mest bara sugen på vanlig mat. Bröd äter jag mer än någonsin och när tunnbrödet var slut härom dagen köpte jag hem en jättepåse thekakor av vilka det nu också bara är småsmulor kvar. Älskar mackor! Tröttheten älskar jag inte lika mycket och det höga tempot på jobbet kombinerat med uteblivna raster tar ut sin rätt. Idag ger jag mig själv en riktigt lugn förmiddag! Dagens avslutas på barnakuten och i morgon ser jag fram emot en ledig fredag med efterlängtat besök!!
 
Tanken på att det bara är åtta arbetsdagar kvar tills jag är ledig till typ...ja, kanske nästa höst, är ganska så uppiggande faktiskt.

360 grader vecka 29

The CountDown
 
Jomenvisst serrni, vecka 29 idag och därmed också entrande av nåt så stort som tredje trimestern! På tiden! Jag har inte så fasligt mycket att tillägga, det har inte hänt så himlans mycket den senaste månaden. Rattarna tillika magen och röven har väl växt en smula, men för övrigt mår jag som förr. Fortsatt gråtig ibland och lättrörd - igår läste jag en insändare i tidningen om något så ovanligt som en man som var nöjd med sjukvården!! Jo ni läste rätt, han var både nöjd och tacksam...och då grät jag lite ;-). Fysiskt är det fortsatt en del "besvär" med nästäppa och vadkramper om nätterna, om jag nu ska klaga på nåt.
 
Hos morskis igår var allt finemang. Sf-måttet ligger prick på kurvan, blodvärdet är stabilt och resten är också...normalt. Bankkvinnan höll på att ramla av stolen när jag berättade att vi var beräknade i början av augusti, detta då jag hade "så liiiiten mage" och när jag stämplade in på jobbet en timme senare var det "men HERREGUUUUD vad tjock du blivit!!", så det är väl precis som det ska, antar jag.
 
Prylmässigt så har Räkan iallafall blivit med säng. En stokke sleepi mini (med extregrejer så den passar en större räka också!) minnsann - asbra säng och givetvis ett begagnat fynd. Jag längtar ihjäl mig efter att få bädda den...men det får tusan dröja lite. Men sängkläder beställer jag nog i veckan!!

XXVIII

Cardion
 
Lite för mycket stavgångspics här på sistone kan väl medges, men se då detta som en vecka 28-bild istället. Jepp, 28:onde veckan entras idag och jag l ä n g t a s till besök hos morskis i nästa vecka... Annars finns väl inte så mycket att säga om preggoutvecklingen? Eller ja, kanske att Räkan enligt min app nu är så stor (dryga kilot minnsann!) att hen fyller ut hela livmodern och därmed inte kan sprattla loss så som tidigare vilket jag också upplever och tycker är lite...småtrist, faktiskt. Det var skojigare när det ständiga sällskapet var mer påtagligt, liksom. Igår kände jag mig nästan höggravid, stel och tung och svullen efter en mastig dag på jobbet där ACn verkar lika opigg som landstingspolitikerna, följt av föreläsning och middag ute. Idag känner jag mig lätt (nåja...) och hyfsat smidig igen dock!
 
Psykiskt är jag fortsatt bölig. Dagens PW innehöll delar av den sträcka jag visionerar som en av mååånga lämpliga höstiga barnvagnsprommisar och jag tänkte att oj så mys att ha sällis av Räkan här framåt hösten...då kom jag ju på att jag faktiskt redan hade (har...) Räksällis! Och ja...då drog det ihop sig i näsan, såklart.
 
Nej, nu lite finfix innan avgång till goda vänner på finfin grillmiddag! På fredag ska jag undersöka om vecka 28-kroppen är kompatibel med spring löpbandslufsjogg. I morgon blir det hiking igen, minnsann...

99

The CountDown
 
Och nä just precis, så här med blott tvåsiffrigt kvar till beräknad urploppning är det inte längre möjligt att dölja det faktum att vi ska bli fler i den här familjen. Måste vara skönt för folk runt omkring tänker jag, att kunna gratulera utan att vara rädd för att eventuellt bara gratulera till att jag bara skulle ha blivit lönnfet ;-).
 
Jag har hela tiden tyckt att det hela fortskrider myyyycket låååångsamt. Tiden alltså. Nu har det dock vänt och jag tycker att det har gått, och går, rätt fort ändå faktiskt. Det där svaga svaga sträcket på stickan jag snodde på jobbet som fick jorden att sluta snurra och blodet att bubbla av lycka, hopp och svår längtan, det där första ultraljudet när vi bara såg ett mycket litet riskorn med något ännu mycket mindre fladdrande inuti sig (ett HJÄRTA sa doktorn och jorden stannade igen), magin den där stunden när vi berättade för familjen dagen före julafton. Då, när det kändes som en evighet och lite längre bara till magiska vecka 12, och nu är vi långt mer än halvvägs plötsigt och jag tror ändå inte vi har fattat riktigt vad som faktiskt ska hända.
 
Ibland får jag så himla dåligt samvete för att jag är så lycklig och mår så bra när så många andra inte får göra det. Men det är liksom min tur nu lite grann, för jag har faktiskt i flera år försökt vänja mig vid tanken på att det kanske aldrig någonsin skulle komma någon liten Räka till oss. Men nu kommer det en!! Om i runda slängar 99 dagar, minnsann. Helt obegripligt, ofattbart och större än den största vinsten jag skulle kunna drömma om.

Entering preggovecka XXV!

Cardion
 
Och det måste ju firas på nåt vis (även om det inte är en av tidigare beskrivna "check points"...)! Åtta kilometer löpbandsmysjogg följt av styrka för biceps, axlar & bröst blev det och joggeriet går fortsatt finfint så här på morgonkvisten och i frånvaro av backar och motvind. Är så himmelens glad och tacksam för det!! Helt ärligt har känslan inte grusats på nåt vis jämfört med när den här preggoresan startade, snarare tvärt om då jag hade så jäklans ont i magen i början att jag knappt härdade jogga (fast...jag gjorde det visst ändå hehe). Bekvämtempot ligger på runt 9,5 km/timmen nowadays jämfört med typ 11 km/timmen pre preggo.
 
Vikten har inte förändrats på de senaste två-tre veckorna men eftersom jag låg prick på kurvan när morskis mätte magen förra veckan plus att jag känner mig betydligt..."grövre" just över mage och barm så bryr jag mig inte om det faktiskt. Gick upp fem-sex kilo rätt så omgående där i början så det gör inget om det liksom saktar av lite nu, vilket flera bekanta har beskrivit att det gjort för dem...
 
 
...men för säkerhets skull återhämtar jag mig med en bananmuffin och ett glas mjölk såhär efter passet. Utöver proteinshaken och bananen jag klämde innan duschen alltså. Nej, nu lunch!! ;-)

Välkommen vecka XXIV!!

The CountDown
Först hade jag tänkt skriva en uppdatering för varje vecka om kroppen och måendet, men ärligt talat händer det ju inte skitmycket nytt värt att outa på en vecka direkt. Dock har den här resan ett gäng check points, så som vecka 12 av självklara anledningar, vecka 16 då man får göra ultraljud tillika entrar andra trimestern, vecka 20 då man är halvvägs, vecka 24 då det är barnmorskebesök, vecka 28 då man entrar sista trimestern och sen de där andra veckorna man ska till morskis; 28, 32, 36, 38...typ eller nåt.
 
Hur som, idag befinner vi oss vid check point fyra ungefär och jag var hos barnmorskan igår. Har varit där en gång tidigare (skulle ha varit två men jag sket helt enkelt i det första, som IVF:are är man lite småless på sjukhusbesök och ärligt talat hade jag kunnat skippa det andra också för det gav noll komma noll-noll...). Igår var det iallafall intressant och skoj, vi lyssnade på snabba små hjärtljud och morskis mätte och sa att allt är "normalt". Då jag har stark heriditet för att inte kunna föda the down under-way fick jag en läkartid för att dyfta detta - det ska bli intressant och jag hoppas vid gud att jag har ett urpluppningsbart bäcken ;-).
 
 
UpDate för övrigt:
 
Kroppen
Mer trött, särskilt på eftermiddagarna om jag jobbat dag! Märker tydligt att det tar lite tid för mig att acceptera att kroppen inte funkar så som förut - jag måste liksom forcera ett tag innan jag landar och gillar läget. Det spelar ingen roll om kloka vänner, mamsen, morskis eller jesus himself ger mig goda råd - jag måste liksom komma på allt genom egna erfarenheter som en envis unge ungefär. Nåt jag iallafall accepterat nu är att det inte är någon idé att packa träningsväskan och styra till gymmet direkt efter en jobbdag - de gångerna får jag vackert nöja mig med en prommis. Kroppen är tung, hjärnan är seg och trött och ofta är jag rätt så yr också. Förmiddagarna är min tid och när jag jobbar kväll eller är ledig kan jag träna på obehindrat efter frukost (dock aldrig innan så som jag gjort tidigare) och på jobbet rullar det på i maxat tempo och jag hinner inte ens märka att jag blir trött för det är så mycket att göra. Alltid.
 
Jag har inget ont mer än lite stelhet, magen funkar bättre nu än tidigare (fast jag tar bara en vitamintablett istället för två om dagen...järn är bra men i lagom mängd!). Viktuppgången är 5-6 kilo och det känns finemang. Alltså - jag bryr mig mindre än vad jag hade trott jag skulle göra (har viss viktnoja sedan back in the teenage days och väger mig därför normalt sätt aldrig) då jag känner att jag äter riktigt jäkla bra och rör på mig dagligdags (och säkert mer än en icke pregnant medelsvensson...). Kroppen får sköta sitt - det är den liksom skapt för! Blir jag handikappad av foglossning får jag dra ner på bananmuffinkonsumtionen en smula men skitesamma om jag går upp några extrakilo, de lär ju försvinna sen när jag erövrar mitt vanliga liv igen!
 
Psyket
Som förr. Jag är mig själv, bara mycket mer gråtmild. Mycket mycket mer. Och förvirrad...också som förr, men upphöjt i 20, minst.
 
Räkan
Väger en si sådär 600-700 gram och är runt 30 centimeter lång. Lång, smal och, framför allt; kvällspigg som far sin! Härom dagen myste jag med orden "alltså - sover ungen aldrig?!" då det var ett jäkla halabaloo i magen hela dagen, varpå det var totallugnt i över ett dygn...hjälp! Men igår kväll tränade hen hoppsparkar, bicicletas och päronboll igen. Härligt!! Baby sa igår "tänk om den ärver mitt fotboll-/hockeyintresse och din bollkänsla!! Stackarn!! Kan det bli så?". Haha! Vi får väl se...jag kan alltså knappt fånga en badboll från en meters avstånd ;-).
 
Prylar & sånt
Intet nytt på den fronten. Vagnen hämtas om knappt två veckor, återkommer i det skitintressanta ämnet då!
 
På frågan om jag/vi förstått att vi ska få barn ännu är svaret fortfarande nej, antar jag, även fast jag tänker på det 30 timmar om dygnet tio dagar i veckan typ. Tacksamheten är fortfarande enorm och varje morgon (även de då klockan ringer 0530) ligger jag kvar en stund med en hand nedom naveln och inväntar en god morgon-spark. Det är inte alltid den kommer men oftast gör den det och lyckan, tacksamheten och värmen i kroppen jag känner då gör mig så stark att jag skulle kunna lyfta taket av huset! Livet är så gott och framtiden så ljus. Jag kände mig lycklig ofta förut också, men det här är liksom en ny dimension. Snörvel, snörvel...;-)

ÅH så LjUvLiGt...

Cardion
 
...att få vakna piggelin i arla morgonstund, se solstrålar dansa över nystädade golv, höra lovande dripp-dropp från taken ute ackompanjerat med glatt fågelkvitter, avnjuta en god frukost med långsam påtår i tystnad (sånär som på fåglarna och takdroppet alltså) och sedan, tokladdad efter tre dagars lyfta-skrot-vila, styra kostan mot gymmet
 
 
Åh så härligt att knäppa igång löpbandet och dra upp farten tills dess löpsteg inträffar och känna att det går så lätthelt obesvärat få lufsa sig rödmosigt svettig hela 10 kilometer utan minsta problem och sedan, fortsatt pigg, motiverad och jäklaskitglad, entra gymmet för:
 
Rygg
  • Latsdrag, 12-15 reps x 3 set
  • Ryggresningar, 15 reps x 3 set
  • Rodd i maskin 12-15 reps x 3 set
 
Tricpes
  • Press med rak stång i kabelmaskinen 12-15 reps x 3 set
  • Press med hantel bakom huvudet, 12 reps x 3 set
 
Alltså den här tacksamheten! Tack snälla, fina, starka, svällande härliga allt mjukare kropp för att du låter mig hållas; tack tack tack.
 
Och sist men inte minst:
 
Hjärtligt V Ä L K O M M E N vecka XXII!

Preggostatus XX fulla veckor...

The CountDown
...och halvvägs! Tiden har gått och går fort på ett sätt, men samtidigt så oääändligt lååångsamt... Vi har firat dagen med en uppmjukande PW FF följt av noggrann välbehövlig stretch och gofrukost.
 
 
Fysiken
Att det är fortsatt flåsigt rent cardiomässigt behöver jag väl knappast klargöra. Det säger väl sig självt med en svällande kropp befriad från allt vad mjölk- & magsyraintervaller och weekly långpannor på > halvmaran heter...? Gällande styrkan är det som vanligt kan man säga. Jag skulle antagligen kunna pressa på ordentligt på gymmet, men kör snällt med de vikter jag orkar en si sådär 12-15 reps med. Jag kan fortfarande ligga på mage utan problem och antagligen nästan hur länge som helst på rygg också utan att bli yrslig (vena cava-syndromet). Det sista vet jag säkert eftersom det är så jag vaknar varje morgon.
 
Att bero på vakna så somnar jag definitivt ovaggad nowadays och gudars så jag njuter av det...senaste numret av Sköna Hem ligger fortfarande oöppnat på nattduksbordet, haha. Klockan slår 22, jag putsar gaddarna och kryper ner, drar av ett par liv i CandyCrush (ladda inte ner skiten - totalt beroendeframkallande och samtidigt sjukt annoying!) och får sedan en ljuvlig stekpanna i huvudet. Sen vaknar jag piggelin på morgonkvisten. Underbart!
 
Mage fick jag definitvt i slutet på förra veckan och då kände jag också med säkerhet de första rörelserna i mig. Jag kan sitta i timmar (eller iallafall i tio minuter) och bara le och försöka känna efter nu! Det är ljuvligt, även om det är sällan räkan ger sig till känna. Att dra på smaljeansen framkallar en mindre hjärnblödning så det har jag gett upp och istället kryper jag ner i riktiga mammabrallor. Skönt!
 
Äh, jag mår skitbra i kroppen helt enkelt. Det magonda försvann helt för typ två veckor sedan. Ibland är jag sjukt stel i hela kroppen men det är knappast nåt nytillkommet. Jag är galet tacksam - måtte det fortsätta (typ...) såhär!
 
Psyket
Glädje och tacksamhet genererar positivitet och ork! Det går kanoners på jobbet trots ofta maxad belastning. Att jag kan bli jäkligt arg är ingen nyhet, men det kanske svänger lite fortare nu. Den stora förändringen i skallen är dock att jag har så nära till tårar - och för ingenting dessutom! I söndags när Caroline af Ugglas sjöng på nyhetsmorgon började jag böla och i morse på min PW FF (power walk före frukost that is...) drog det ihop sig i näsan när tankarna råkade flyga iväg till hur mysgullig räkan kommer vara under sin randiga virkade filt sittande i bilstolen på första shoppingturen på ica på vägen hem från bb....!! Alltså jag kan knappt skriva det utan att bli tokrörd. Helt sjukt är vad det är.
 
Räkan då?
Hen väger som två stora chokladkakor (ca 400 gram...) och är dryga mjölkpaketet lång (ca 26 cm). Allt sitter på plats inklusive ögonfransar och naglar. Härom dagen var vi på ultraljud, magiskt!
 
...och när jag ändå nämnde bilbarnstolen så kan vi ju ta en titt på det praktiskta också då.
 
Prylar & sånt
Nej, det är inte långt till hösten vänner! Även om det är vinter ute för tillfället så är det snart april och jag vill inte verka negativ, men sommaren ÄR de facto skitkort. Vi har bestämt barnvagn (återkommer givetvis i det oerhört skitintressanta ämnet!!) och bilbarnstol, sistnämnda kommer vara kompatibel med barnvagnschassit. Jag vet märket på såväl säng & bärsele som stol (= stokke) och som skötbord visionerer jag typ en sekretär. Så snart snöskiten är borta ska vi rensa ur räkans room to be och fara till tippen (vi har kartonger där nu...fast vi har bott i huset mer än ettåetthalvt år ja). Och nej, jag vet att hen antagligen inte vill flytta till eget rum ett par dagar efter nedkomst, men allt ska vara klart då ändå. Punkt.
 
Allt blir begagnat förresten, så vi kommer till värmen igen efter årsskiftet.

För att vara tydlig

The CountDown
Vecka 20 eller 19 + 3
 
Alltså. Jag börjar bli tjock och det är a fact. Lill-sis hade ju inte sett mig på typ tre veckor (!!) igår vilket är ett mindre rekort i sig, men när hon såg mig och jag såg hennes face insåg jag verkligen att här har hänt grejer. Kan hända glass och thaimat har ett litet finger med i spelet men vi är ju faktiskt halvvägs i preggoresan! Som om inte sis ögon var nog så provade jag smaljeansen igår också och hm ja...vi ses igen kanske framåt senhösten om jag har en jäkla tur. Och igår kände jag små, små kickar. PANG har det sagt den senaste veckan.
 
Om utifall att någon på gymmet funderar på om jag börjat äta snask & snacks istället för keso och protteshakes (vilket jag ju på sätt och vis har gjort lite grann, hehe) så tänkte jag klicka hem dessa:
 

Finns, bland andra, här!

Status XVII fulla veckor...

The CountDown
 
...firade vi igår och alltid är det väl nån nyfiken jäkel som undrar hur man ser ut naken, eller ;-)? Jag tar fina magbilder i samma trosor lite nu och då men det känns liksom för privat på nåt vis tycker jag, att fläka ut de bilderna här. Även fast jag försöker vara lite anonym, ja. Hur som, här borta blottar jag ju skinnet för kreti och pleti mest hela tiden så varför inte vika ut sig lite internetledes också nu då när man ändå är i farten liksom.
 
Vi har alltså inträtt vecka 18 nu och kroppen är lika men ändå så olika på nåt vis. Jag ser betydligt mjukare ut än "vanligt" tycker jag, men har bara gått upp i runda slängar 3 kg varav 1 kg lär vara blod och 1 kg till min stora nöjdhet verkar ha satt sig i bikiniöverdelen (hurra!!!). Härom dagen sa jag till K att nu, nu har nog magen kommit för att stanna...men nej, den kommer och går lite över dagen sådär som den vill. Men det sista kilot sitter tveklöst runt om i navalhöjd. 
 
De enda preggoåkommor jag lidit av är som sagt var magont x 2 (tarm + längre ner) varav båda tiger still at the moment. Träningsmässigt rullar det på, kikade in på gymmet i morse igen prefrukost och joggade 5 km på bandet samt körde lite core i tabataform problemfritt. Det är givetvis fortsatt flåsigt som tusan men styrkemässigt inga problems. 
 
Nu sitter jag på balkongen och insuper det roande ljudet av fallande regndroppar och mullrande åska medan min älskade får sig en omgång thaimassage. Jag tänker på hur tiden går, så fort men ändå långsamt. Alla säger att jag (vi!) ska njuta och herregud så vi njuter för tillfället...av sol, värme och god mat såklart, men framförallt; av varandra och vår lycka! Jag tror tusan aldrig att jag mått så här bra tidigare någon gång.

Status XVI fulla veckor:

The CountDown
Hurra! Räkan har frodats i magen ytterligare en vecka och det går onekligen framåt, om än oäääändligt låååångsaaamt. Men det är ju tur det, att själva jäsningen och bakningen tar tid menar jag. Låg och bläddrade i den där "gravidförförstagångenboken" man fick hos bms härom kvällen och bläddrar jag lite för flitigt fram emot kapitlet om förlossning och amning och söta små bebisbilder och sånt blir jag helt nervklen. Inte för att jag blir rädd eller orolig, å nej, men alltså...näe. Jag har helt enkelt inte fattat det än, att det är däråt det börjar barka liksom. Det är tur man får en hel del tid att liksom landa i det här, på vägen.
 
Annars är status som förra veckan typ. I lördags, eller om det var i söndags, när jag vaknade och som vanligt lade handen på magen var den inte så platt som den tidigare varit innan uppstigning och frukostering och dyligt så visst har det hänt nåt på put-fronten, men det är fortfarande mest en känsla (och en look...) av lönnismage dock, haha. Magontet kommer och går lite grann sådär fortfarande, men det är ok.
 
Vågen tiger still, jag är pigg, glad och stark och så överjävla supertacksam...och sist men inte minst några hundra gånger blödigare och mer lättrörd än vanligt.
 
Entrandet av vecka 17 har jag firat med en fartfull dag på jobbet följt av en timmes PW på isiga gator. En smarrig middag mittemot hjärtat (har ni provat det här smarriga enkla receptet?? Såsen är to die for typ!) är avnjuten och nu ska jag sätta på mig mjukiskläder och bränna av ett hemma-yogapass. Snällträning idag, känner av varendaste liten arm- & bröstmuskel från passet igår och även om jag vill mysjogga på bandet mest hela tiden så undviker jag två dagar på raken så här i småsköra tider ;-).
 

PreggoStatus XV fulla veckor:

The CountDown
Kroppen:
Jag mår helt ärligt nästan oförskämt bra. Noll illamående what so ever under hela tiden, piggelin deluxe (t.o.m. svårt att somna om kvällarna as usual, men håller på att fixa nya rutiner kring detta - återkommer!), lätt, smärt och glad. På jobbet orkar jag nästan mer än tidigare, vilket väl kanske kan bero på att jag har hajjat att belastningen på jobbet är och förblir stenhård och det inte hjälper att sucka över det ;-). Så beror det nog lite på att jag är så jäkla glad och tacksam också.
 
Den där obehagskänslan i magen som jag skrivit om tidigare finns kvar. Som ett tryck och ibland kniper det och drar så jag vrider mig av ondhet. Det har blivit väsentligen bättre dock och är helt klart på väg att avta och då jag vet att det inte är nåt farligt, men jag undviker hopp, studs och instabilt utomhusspring i snöslasken än så länge.
 
Än kan jag njuta lång tid av att se mina fossingar (och den klena benfärgen råder vi bot på om 12 dagar!).
 
Nåt kilo mer väger jag, precis som det ska vara. Ligger idag på tre kilo över matchvikt, men två av dem drog jag faktiskt på mig under hormonbehandlingen innan jag blev gravid (IVF, you knowe?), så egentligen har jag knappt gått upp nåt. Skitesamma, jag ser ut som tidigare och kan ha smaljeansen hela dagen...fast framåt kvällningen stramar det en smula då magen putar lite mer än vanligt. Igår fick jag min första magklapp faktiskt, av en finning på jobbet...det kändes väl sådär helt ärligt. Det är egentligen helt omöjligt att veta om jag bara blitt lite lönnis eller verkligen är pregnant.
 
Huvudet:
Sen är jag som sagt var så jäklaskitglad nästan hela tiden, tacksamheten och lyckan över att vi har kommit dit vi har kommit idag är obeskrivbar. Det har tagit oss fyra år och jag hade förberett mig på ännu längre, det har varit tufft ibland såklart men det har bara sträkt mig som person och vårt förhållande känns okrossbart.
 
Även om jag oftast bara är glad och pigg har vissa ytterligheter har gjort sig gällande. Jag alltid varit lite sådär på hugget och "bitsk", det är en del av min personlighet, men nu tänder jag till på orättvisor ännu fortare än tidigare... Får räkna till tio mycket oftare och det hjälper inte riktigt lika bra som det gjorde förut, hehe. 
 
  
Jag känner inte direkt någon oro för nåt faktiskt. Min kropp är mitt tempel och jag litar på den, que sera, sera.  Jag hoppas att jag får fortsätta vara pigg och inte ha nåt ont. Det vore ju för tist med typ foglossning, men det blir som det blir. Bara lillräkan tittar ut framåt sensommaren så får nästan vad som helst annat hända på vägen! Det är lätt att se vad som är viktigast nu.
 
Jag tror att tacksamhet är ordet som bäst beskriver hela jäkla skiten!

XI + III & saknaden av springeriet

The CountDown
 
11 + 3 alltså. Elva plus tre. Där är vi idag. Jag mår egentligen väldigt bra och har gjort så hela tiden. Inget illamående - ingen nämnvärd trötthet mer än den liksom vanliga januarimeningslösheten. Dock har jag varit småförkyld lite till och från vilket jag väl egentligen inte brukar vara någonsin men vilket inte heller är särskilt unikt för årstiden generellt sett, och så har jag haft ont i magen. Jag vet vad det beror på eftersom jag av olika anledningar har kontinuerlig kontakt med kvinnodoktorn och det är ingen fara, men jag ska undvika sånt som känns obekvämt och löpning är tyvärr en av de grejerna. 
 
Det har varit svårt för mig att acceptera att jag inte kan springa så som tidigare. Jag sprang på så gott det gick ändå i början, trots magont. Initialt störde jag mig på att "farten" var så SJUKT jäkla låg men snart accepterade jag det. Sen var det väl helt enkelt inte nåt skoj längre att ha ont i magen så jag lät doktorns råd sjukna in och började med mina PW´s istället. It works for now...men jag hoppas att det magonda försvinner så jag kan lufsa lite grann igen innan hösten kommer.
 
Lillräkan beräknas komma i början av augusti och jag blir helt jäkla tårögd av tanken på barnvagnsprommisar (och kanke lufsjogg med vagnen??!) i min absoluta favoritårstid, bland det vackraste jag vet: HÖST!