Hurra! Räkan har frodats i magen ytterligare en vecka och det går onekligen framåt, om än oäääändligt låååångsaaamt. Men det är ju tur det, att själva jäsningen och bakningen tar tid menar jag. Låg och bläddrade i den där "gravidförförstagångenboken" man fick hos bms härom kvällen och bläddrar jag lite för flitigt fram emot kapitlet om förlossning och amning och söta små bebisbilder och sånt blir jag helt nervklen. Inte för att jag blir rädd eller orolig, å nej, men alltså...näe. Jag har helt enkelt inte fattat det än, att det är däråt det börjar barka liksom. Det är tur man får en hel del tid att liksom landa i det här, på vägen.

 

Annars är status som förra veckan typ. I lördags, eller om det var i söndags, när jag vaknade och som vanligt lade handen på magen var den inte så platt som den tidigare varit innan uppstigning och frukostering och dyligt så visst har det hänt nåt på put-fronten, men det är fortfarande mest en känsla (och en look...) av lönnismage dock, haha. Magontet kommer och går lite grann sådär fortfarande, men det är ok.

 

Vågen tiger still, jag är pigg, glad och stark och så överjävla supertacksam...och sist men inte minst några hundra gånger blödigare och mer lättrörd än vanligt.

 

Entrandet av vecka 17 har jag firat med en fartfull dag på jobbet följt av en timmes PW på isiga gator. En smarrig middag mittemot hjärtat (har ni provat det här smarriga enkla receptet?? Såsen är to die for typ!) är avnjuten och nu ska jag sätta på mig mjukiskläder och bränna av ett hemma-yogapass. Snällträning idag, känner av varendaste liten arm- & bröstmuskel från passet igår och även om jag vill mysjogga på bandet mest hela tiden så undviker jag två dagar på raken så här i småsköra tider ;-).