Välkommen vecka XXIV!!

Först hade jag tänkt skriva en uppdatering för varje vecka om kroppen och måendet, men ärligt talat händer det ju inte skitmycket nytt värt att outa på en vecka direkt. Dock har den här resan ett gäng check points, så som vecka 12 av självklara anledningar, vecka 16 då man får göra ultraljud tillika entrar andra trimestern, vecka 20 då man är halvvägs, vecka 24 då det är barnmorskebesök, vecka 28 då man entrar sista trimestern och sen de där andra veckorna man ska till morskis; 28, 32, 36, 38...typ eller nåt.
 
Hur som, idag befinner vi oss vid check point fyra ungefär och jag var hos barnmorskan igår. Har varit där en gång tidigare (skulle ha varit två men jag sket helt enkelt i det första, som IVF:are är man lite småless på sjukhusbesök och ärligt talat hade jag kunnat skippa det andra också för det gav noll komma noll-noll...). Igår var det iallafall intressant och skoj, vi lyssnade på snabba små hjärtljud och morskis mätte och sa att allt är "normalt". Då jag har stark heriditet för att inte kunna föda the down under-way fick jag en läkartid för att dyfta detta - det ska bli intressant och jag hoppas vid gud att jag har ett urpluppningsbart bäcken ;-).
 
 
UpDate för övrigt:
 
Kroppen
Mer trött, särskilt på eftermiddagarna om jag jobbat dag! Märker tydligt att det tar lite tid för mig att acceptera att kroppen inte funkar så som förut - jag måste liksom forcera ett tag innan jag landar och gillar läget. Det spelar ingen roll om kloka vänner, mamsen, morskis eller jesus himself ger mig goda råd - jag måste liksom komma på allt genom egna erfarenheter som en envis unge ungefär. Nåt jag iallafall accepterat nu är att det inte är någon idé att packa träningsväskan och styra till gymmet direkt efter en jobbdag - de gångerna får jag vackert nöja mig med en prommis. Kroppen är tung, hjärnan är seg och trött och ofta är jag rätt så yr också. Förmiddagarna är min tid och när jag jobbar kväll eller är ledig kan jag träna på obehindrat efter frukost (dock aldrig innan så som jag gjort tidigare) och på jobbet rullar det på i maxat tempo och jag hinner inte ens märka att jag blir trött för det är så mycket att göra. Alltid.
 
Jag har inget ont mer än lite stelhet, magen funkar bättre nu än tidigare (fast jag tar bara en vitamintablett istället för två om dagen...järn är bra men i lagom mängd!). Viktuppgången är 5-6 kilo och det känns finemang. Alltså - jag bryr mig mindre än vad jag hade trott jag skulle göra (har viss viktnoja sedan back in the teenage days och väger mig därför normalt sätt aldrig) då jag känner att jag äter riktigt jäkla bra och rör på mig dagligdags (och säkert mer än en icke pregnant medelsvensson...). Kroppen får sköta sitt - det är den liksom skapt för! Blir jag handikappad av foglossning får jag dra ner på bananmuffinkonsumtionen en smula men skitesamma om jag går upp några extrakilo, de lär ju försvinna sen när jag erövrar mitt vanliga liv igen!
 
Psyket
Som förr. Jag är mig själv, bara mycket mer gråtmild. Mycket mycket mer. Och förvirrad...också som förr, men upphöjt i 20, minst.
 
Räkan
Väger en si sådär 600-700 gram och är runt 30 centimeter lång. Lång, smal och, framför allt; kvällspigg som far sin! Härom dagen myste jag med orden "alltså - sover ungen aldrig?!" då det var ett jäkla halabaloo i magen hela dagen, varpå det var totallugnt i över ett dygn...hjälp! Men igår kväll tränade hen hoppsparkar, bicicletas och päronboll igen. Härligt!! Baby sa igår "tänk om den ärver mitt fotboll-/hockeyintresse och din bollkänsla!! Stackarn!! Kan det bli så?". Haha! Vi får väl se...jag kan alltså knappt fånga en badboll från en meters avstånd ;-).
 
Prylar & sånt
Intet nytt på den fronten. Vagnen hämtas om knappt två veckor, återkommer i det skitintressanta ämnet då!
 
På frågan om jag/vi förstått att vi ska få barn ännu är svaret fortfarande nej, antar jag, även fast jag tänker på det 30 timmar om dygnet tio dagar i veckan typ. Tacksamheten är fortfarande enorm och varje morgon (även de då klockan ringer 0530) ligger jag kvar en stund med en hand nedom naveln och inväntar en god morgon-spark. Det är inte alltid den kommer men oftast gör den det och lyckan, tacksamheten och värmen i kroppen jag känner då gör mig så stark att jag skulle kunna lyfta taket av huset! Livet är så gott och framtiden så ljus. Jag kände mig lycklig ofta förut också, men det här är liksom en ny dimension. Snörvel, snörvel...;-)
Etiketter: The CountDown,

  
Skrivet av: Debbsan

Å här sitter jag oxå nu o snörvlar när jag läser det sista kursiva! Är så enormt glad för eran skull o är så glad o tacksam att jag får följa med på ett litet hörn på den här spännande resan! Massa kramar o kärlek!!

Svar: Ett stort hörn får du baby ;-). Du har hjälpt, hjälper och ska få hjälpa mig massor!! Love!
Pregg&Fit

,



Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Din mejladress: (visas ej)

Adressen till din blogg:

Dina ord: