Och helt ärligt igen så har jag inte haft tid att läsa den än idag heller, hehe. Snyftet goes on, liten Räka vill bara bli buren. Natten har dock varit okej och efter en långpromenad sover han nu sött igen och jag känner mig stärkt. Räkningarna är betalda, naprapattid är bokad, påtår är upphälld! Det är fredag och det är november, det är sköna helgdater inplanerade och fantasier om första joggmilen på länge. Oxfilé och ett glas rött står på matsedeln. 

 

Ljuvligt. Nu tidningen!

 

Ingen träning idag, men väl en halvmils vagnprommis för att söva liten Räka. Givetvis finns inget dåligt väder för vagnprommisar heller, på med regnskydd och gummistövlar och iväg bara! Okej, kanske är jag lite väl hurtfrisk nu, får välan äta upp det framåt midvintern kanske. Har ju faktiskt inte luftpumpade däck (men kan nog tänka mig att bli en sån där vagnbytar-galning ja, shopoholic light som jag ju faktiskt är...men just nu är jag himla nöjd med vår Brio Go!).

 

Anyways - dessa prommisar är typ livsviktiga för mig nu. Det blir inte mycket vardagsmotion annars, en är mycket hemma (eller hemma hos andra (mammor)) och myser liksom. Inte så att man behöver jaga den lille chefen särskilt mycket än så länge. När jag jobbade förut blev det en herrans massa mer vardagsmotion vill jag lova  (jobbar alltså på stadens akutmotagning där jag lovar att vi gör så gott vi kan!!) - och därutöver mycket mer springträning än det av förklarliga skäl blir nu. Ju. Än så länge...

 

Att få en daglig vagnprommis gör iallafall underverk! Skallen rensas och kroppen blir lite varm och mjuk, lungorna får ventilera sig och hjärnan piggnar till. Nu ska vi ägna oss en stund åt barnsrumsinredning jag och lillen innan det vankas middag hos grannarna i afton. Lill-Lördag minnsann!! I morgon får vi långväga besök (min BFF & company!!) så det blir väl kanske sparsam uppdatering här några dagar framöver. Jag lovar att försöka få till mina planerde träningspass iallafall, trots hotande dekadent leverne! Mitt första viktväktarmöte ska också läggas till handlingarna (går av stapeln på torsdagar i min stad!) och jag lär nog behöva en dylik motivationsboost för att inte fastna i godis- & chipsträsket även denna helg. Någon tyckte att jag väl kunde vänta tills efter de varit på besök med vv-kick off, men jag ser inte riktigt poängen med det om man tänker liksom hela varvet. Som att alltid börja den första januari...inte särskilt hållbart, eller??

 

Igår hade jag världens opportunity att träna...men jag tokvilade. Inte ens en vagnprommis blev det. Lillsis tillika världens bästa moster kom hit med och bjöd på lunch (i form av himmelskt goda hemmagjorda köttfärsbiffar, potatis, sås, kokta morotsslantar och lingonsylt) och erbjöd sig såklart roa Räkan medan jag gjorde vad jag ville, vilket alltså nio gånger av tio antagligen skulle varit att träna nåt. Men, jag var helt osugen. Kände mig både lite småtrött och myssugen och extremt berättigad total vilodag då jag ju faktiskt sprang en aning dagen innan. Så jag mest bara satt här och pratade och njöt lugnet.

 

Idag var sitsen en annan! Tidig klippa topparna- samt lunchdate på agendan (ja, jag håller på med en höstrenovering av mitt yttre till så billig pening som möjligt, kanske återkommer jag med nåt braigt bli-snygg-spar-tips!), ingen mat förbredd och killen har träningsdag (ja, vi delar upp veckans dagar på förhand för maxad effektivitet...och rättvisa, ja) vilket alltså innebär hockeyträning vilket i sin tur alltså är ganska så tidskrävande både innan (= byta om till hundraelva olika skydd i slow motion och prata skit i omklädningsrummet) och efteråt (= ta av sig samtliga skydd, duscha i slow motion och antagligen prata en hel den skit i omklädningsrummet) (och ja, jag måste gå på parentesanvändningsavvänjningskurs men jag får liksom inte fram allt jag vill ha sagt utan massa parenterser...vet ni nån parentesrehab?). Men jag var ju SÅ träningssugen!

• plankan 1 minut x 3
• sidoplanka 1 minut på var sida x 3
• doppa foten (ryggläge, 90 grader höft & knä, långsamt sänka ner en fot i taget mot golvet) 20 x 3
• höftlyft 20 x 3

Min kille reagerade inte nämnvärt på att jag klädde på mig hela springoutfiten och avslutade med att spänna på mig transportlöpningsryggan för att ge mig ut på den första sammanhängande joggen på...ja, skitlänge här på kvällskvisten. För mig kändes det lite småpirrigt, men för honom är det nog som om jag aldrig slutat springa tror jag. "Du ser iallafall himla fit ut" sa han när jag fick lätta på ryggsäckens spännen över buk och (framför allt) bringa ordentligt innan jag gav mig iväg ut i skymningen...

Ljuvligt alltså (som sagt några gånger...) att få jogga sig behagligt varm i den sköna höstkylan!! Mörkret föll, höstlöven prasslade i viden och de människor jag mötte på min tur hade ansiktena halvt dolda i varma, fluffiga halsdukar. Underbara årstid! Jag hade så mycket mys i magen, inte bara över det faktum att jag faktiskt var ute och joggade på riktigt, utan över hela den här braiga tisdagen (frukostdate med massa positiv energi och smarrigt surdegsbröd, lunchdate i grannkommunen med några andra lattemorsor och ett spontant kaffe- & amningsstopp hos svärisarna på vägen hem). 5 kilometer blev det vilket känns som en helt lagom start för mig. Kommer inte göra mig någon brådska att förlänga detta utan lyssnar snällt på kroppen. Tänker att jag nog kör samma runda några gånger till och njuter av att det kommer kännas lite lättare och bättre för varje gång. För det kommer det göra!

 

Anledningen till att jag hade ryggan på mig var att jag hade ett paket med sköna produkter att hämta och att, efter att ha ätit upp den framdukade middagen, få ta en lång het dusch med grym rengöring, exfoliering och insmörjning känns som ett lyxigt avslut på en lyxig tisdag. Nu får det bli god natt och jag hoppas att vi får sussa lika sött som natten som gick...håll gärna en tumme eller två!

 

(och här kan ni ponera en glad blondin görandes något slags segertecken

visandes samtliga tänder i ett mycket stolt leende i ett svettigt grisskärt ansikte.

Halleluja rock n´ roll!)

Nu är vi tillbaka på hemmaplan igen och oj vad jag älskar att åka bort (särskilt till föräldrahemmet...vilket väl kanske är att åka hem egentligen...?) men ännu lite bättre är det ju att komma hem. Papin har längtat ihjäl sig efter oss och vi har nu en helt oplanerad helg att njuta av tillsammans vi tre, solen skiner ute och hösten är så där i sitt esse. Pricken över det berömda är att vi sovit som kungar i natt och jag känner mig fräsch och utvilad, trots att det egentligen är i morgon jag ska få min riktiga sovmorgon (då papin tar Räkan...ja sure, det hade han väl gott kunnat göra såväl lördag som söndag tycker ni kanske, men han är tusan värd sovmorgon någon gång han med resonerar jag) (och dessutom är han lite småsliten idag relaterat till en viss fotbollsmatch igår kväll...).

 

Ja den där önskelistan på grejer att fixa Back in Bollan alltså...det gick omöjligt att få ihop det. Punkten...

kom liksom helt i konflikt med punkten...

Och då fick den första punkten helt enkelt ge vika för den andra. Då jag en morgon kände mig som 95 år gammal när jag vaknade (vaknade för hundrade gången samma natt/morgon alltså...) var det alltså ganska lätt att ligga på sofflocket och mysa med pigga bebben hela dagen istället, och feelingen när mormordern tog den lilla parveln nästföljande tidiga morgon så jag fick sova ett par ostörda timmar extra...to die for! 

 

Sömn alltså. Rätt underskattat av mig tidigare, jag erkänner det nu.

 

Och även om vi oftast sover hyfsat och jag typ aldrig (som jag skrytit om flera gångern förut, I knowe) kliver ur sängen en natt så liksom kommer det där med att jag ändå inte sovit mer än tre timmar i sträck på nu strax tio veckor ikapp mig så fort en av nätterna blir lite jobbigare. En är liksom lite känsligare så att säga.

 

Såhär kommer det ju vara en tid framöver vad jag kan förstå, hehe. Typ massavis med år om vi inte har en himla tur. Och ja, då får träningen stå tillbaka, för jag tar faktiskt enkelt igen det en annan gång.

 

God natt!

 

 

Jamenvisst, det blev en tur till föräldrahemmet norromdalälven igen. Lillsis slog till med att vara ledig veckans samtliga vardagar så hon hängde med mig och Räkan på vår 30 mil långa utflykt. Så härligt att vara här med nära och kära och servicen är ju förträfflig! God mat serveras i mängder och Räkan får så mycket axelhäng att han nästan får nog...men bara nästan! Axelhäng är det bästa han vet (näst efter bröst) (och jag tackar bärselen för att jag fortfarande har ett liv...).

 

Rutinmässigt är det alltid lite av en utmaning att vara här. Ja, det är det ju alltid att befinna sig någon annan stans än hemmavid jue. Promenader får jag enkelt till, men den här sejouren ska jag tamejtusan även fixa...

• Två av veckans tre planerade styrkepass
• Ett av veckans två planerade jogglufspass
• Lagom energimängd in (alltså - det serveras ju en del fika när man hälsar på både här och där...och jag avstår inte all fika! Däremot ska jag prova att bara ta EN sak från kakfatet (men jag kommer ju inte satsa på mariekexet direkt))
• Mycket god sömn

Oh happy day! Även om jag är minst sagt dagvill nowadays så håller jag tusan alltid reda på den där heliga fredagen. Veckans bästa dag! Solen skiner från en ljusblå himmel och Räkan slog till med att sova ända till kl 9, halleluja (alltså, han har ju käkat ett par gånger under natten givetvis)!

 

 

Vi firar dagen med en härlig långpromenad, avfirande av kanelbullens dag (frikort på den! Min kära Debbsan klargjorde även att det var äppelkakans dag så då var det frikort även där...eller, det är det förresten alltid för mig. Home made äppelkaka/-paj med marsan/vaniljsås avstår jag ALDRIG under några som helst omständigheter!), skvaller i solen, massa kaffe..och grillad entrecote med ungsrostade rotfrukter och pepparsås (och ett glas rött, eller ett par!) och avslutningsvis soffmys med mina killar. Kanske sista gången grillen brinner för denna säsong? 

 

Tvåmånadersdagen började enligt mig en liten aning för tidigt. Räkan håller visst på och ser över sina "rutiner" igen (euhm...de ändras i princip varje dag) och nu börjar det bli dags för mig att lägga mig tidigare om kvällarna minnsann, för det verkar som att det är dags att behöva bli morgonpigg igen. Nåja, vi hade iallafall en förmiddagsdate med vänner inbokad och den härliga prommanaden över höstvackra åkrar i strålande förmiddagssol, då alla ongarna sussade sött samtidigt, var lika uppfriskande som uppiggande. Likaså lunchdaten som såklart avslutades med en latte. Det bästaste med att få barn "sent" (aja, allt är relativt, men eftersom vi fick vänta ett lite längre tag på vår unge så lång tid så känns det som sent för mig) är att alla vänner redan har barn. Hur mycket tips, inspiration och ärvda kläder som helst kan man få!

 

Ja, de där då man får till det. Då man sussat helt okej och vaknar pigg brevid en lika pigg bebis som, med sin lilla varma kropp mot din, avfyrar leende efter leende. När höstsolen letar sig in över vardagsrumsgolvet och vi kan sitta tillsammans och se på nyhetsmorgon (jag) och gul tygfjärl (Räkan) och den mätta lille låter mig äta morgongröten i lugn och ro och allt är sådär skönt tyst sånär som det låga ljudet från teven och nåt joller från stolen brevid.

 

 

Idag är jag trött efter en något tidig morgon där jag inte riktigt lyckdes söva om den lille så som jag brukar kunna. Jag ska dock inte klaga - vi sover oftast mycket mycket bra! Vi har hela tiden haft väldigt lugna nätter och jag går i pricip aldrig ur sängen (mer än för att lyfta över Räkan från sin säng till vår på tidiga morgonkvisten då vi börjar bli riktigt myssugna) förrän framåt kl 9. Om nätterna räcker min egenproducerade mat - oerhört skönt! Hos oss har kvällarna varit stökiga med mycket vankande med missnöjd Räka på axeln, men sedan ett par dagar har vi slutat ge pulverersättning och ger bara på tetra varpå den lille äter med god aptit och sedan faktiskt bjuder på mer leenden än gråt även kvällstid! Oh well, han är en liten finsmakare helt enkelt. Det blir ju några resor dyrare att köpa tetror men jösses så värt! 

 

Tänk. För några månader sedan visste jag inte att den absolut bästa och mest tillfredsställande känslan i världen (typ) är en mätt, torr, ren bebbe som sussar mer händerna uppåt i öronhöjd (i friskluften utomhus dagtid)!! Det är verkligen dagens främsta mål nowadays och jag offrar enkelt alla gofrullar med morgontidningen. Hade faktiskt svårt att föreställa mig det innan han kom, att jag skulle avstå gofrulle och ändå må toppen.

 

Nåväl. Om jag ska skriva nåt här ska det väl ha nåt att göra med träning också och jag tänker följande angående styrkeupplägget nedan, för att ytterligare säkra att det verkligen blir gjort:

• Ett pass på måndagar! Alltid träning på måndagar!! är ett motto jag alltid haft - man ska liksom starta veckan bra så underlättar det att man håller i resten av veckan också (ja jag har liksom en "veckosyn" på tiden). Förresten brukar jag se till att äta extra rent, bra och "nyttigt" särskilt på måndagar också av samma anledning. Det brukar kunna vara ganska så enkelt också, det slinker gärna i lite annat på helgerna ju vilket motiverar ;-).
• Det tråkigaste passet på måndagen! Ja, då är det gjort och man känner sig även lite psykiskt stärkt. Att pass no 1 är tråkigast behöver jag väl knappast klargöra? Utfall liksom... Dock är det ju passet som genererar mest träningsvärk också vilket får mig att tagga till resten av veckan!
• Ett pass under helgen! Då har man ändå fredag, lördag och söndag på sig. Nemas problemas.
• Ett pass de andra dagarna! Well - såklart... Och då kan ju till och med jag räkna ut att man har tre dagar på sig att få till det också.

Idag invigde vi regnskyddet till vagnen på vår eftermiddagsprommis och himlars så mysigt det är att nu få klä på den lille nåt extra lager kläder, stoppa om honom ordentligt med täcke och filtar och se hur ljuvligt skönt han sover där i allt mjukt, varmt fluff med små regndroppar mjukt smattrande mot plasten! Blir nästan lite avis på honom, även om jag förstås (med regnjackan på och kepsen på skallen) gillar detta väder himla mycket jag med. Sköna friska luft och välgörande regn! Älskade väldsbästa årstiden höst.

 

Ikväll ska vi iväg på middag och jag hoppas hoppas hoppas att vi löste Räkans magontproblem för gott igår...i så fall beror det hela på ett litet missförstånd mellan bebis och föräldrar SAMT på att bebben är en liten finsmakare minnsann. Han har ju att brås på där...återkommer i ämnet när jag vet mera!! 

 

Åh så himla trevligt det ska bli att göra sig lite fin (igen! - var ju ute på i onsdags också ju!) och spendera kvällen med god mat och ännu godare vänner. Så längtar jag lite till träningen jag planerat till i morgon förmiddag också... Trevlig fredag och helg på er!!

Igår var det faktiskt hela nio år sedan det där sista-minuten-ragget på sena natten på Fristadstorget, det där som liksom lite smått oväntat fortfarande kändes helrätt när vi vaknade upp på morgonkvisten och alltså fortfarade känns helrätt såhär ett knappt decennium senare...helt klart värt att fira! Inte skitlätt och supersjälvklart att lämna iväg sin lille 7,5-veckors-Räka och cykla ner på stan för middag och en halv vinpava, men vi gjorde det! Helt klart nåt man måste träna på, att i ett avslappnat tillstånd vara ifrån sin lille bebbe. Nu hängde han med sin älskade moster och jag kunde därmed känna mig heltrygg för hans del. Lillen har dock lite ont i magen till och från kvällstid vilket kan resultera i en del decibel, men det gick bra hur som haver.

 

Äh, det blev visst inte så mycket bloggande förra veckan heller, trots att ongen ständigt hade någon annans axel än min att hänga på och trots att jag fick samtliga måltider serverade och allt annat runt om kring fixat också. Helt enkelt lade jag väl tiden på annat! Promenerade mycket i det ljuvliga höstvädret, hängde med älsklingar jag träffar allt för sällan, vilade. Som vanligt trodde jag att jag skulle hinna SÅ mycket mera...träffa fler folk och träna styrka ordentligt, bland annat ju. Det gick så gott som jättedåligt med sistnämnda, men mer om det i ett annat inlägg (vilket förhoppningsvis publiceras innan sekelskiftet).

 

Nu till det mer intressanta! Rubriken hintar om det ja - jag har alltså tjuvsprungit lite, trots att jag kanske inte borde. Det rör sig om en så oskyldig liten sträcka som typ knappt två kilometer iallafall och tempot var extremt stukat. Sägas ska väl också att det var helt "ofrivilligt" (åtminstone heeelt oplanerat!). För att vara tydlig var jag alltså ute på en PW solo då mormodern ringde och informerade om att det var en MYCKET missnöjd liten Räka som hängde på hennes axel (vilket även hördes över luren...). Jag spelade cool och sa att jag kommer snart, men så snart jag hade lagt på växlade jag alltså till spring(lufs/jogg)steg och tog så den återstående biten. Känslan då? Jovars, förutom att jag kände mig som en spretande flodhäst så kändes det jäkla skitbra faktiskt. Ingen näradödenupplevelse och ingen livmoder/urinblåsa/ändtarm som ramlade ur. Hurra! Men okej, såklart råder festina lente-mode ännu.

 

Räkan? Han sov så sött som bara Räkan kan när jag härligt svettig kom fram. Det händer sig visst att små barn skriker ibland, trots att man inte riktigt fattar varför. Men den här gången var han nog bara trött.

 

Hej från bubblan! Ja, en är inte så flitig det att plita här längre som ni märker, och det beror förstås på ett par grejer. Räkan såklart, han tar ju sin tid. Dock har det gått sex veckor nu och vi har faktiskt fått snurr på det mesta och jag skönjer vissa mönster i mitt nya liv. Det visade sig härom veckan att jag inte hade tillräckligt med krut i rattarna så nu kompletterar vi med ersättning här hemma (ett helt nytt liv för oss alla tre -  ljuvligt!). Lite tråkigt att inte kunna helamma kanske, men jag lägger verkligen ingen prestige i det och ser såklart en massa fördelar med det hela! Den främsta anledningen till kass uppdatering beror nog i själva verket på att det liksom inte händer så mycket nytt på träningsfronten. Hur kul kan det vara att läsa om mina vagnPWs liksom? Och MammaMage-appen...det är ju inte ens kul att träna ;-). 

 

 

Så dags för en frukostbild tycker jag och som ni ser är thekakan utbytt mot knäckemacka, som sig bör. Philadelphia och leverpasej uppepå och valios helt grymt goda citronyoghurt med keso i skålen. Och en skvätt a-fil förresten, blir lite för sötsliskigt annars. Typ som på prepreggotiden, alltså. Skönt! Och jag kan förresten å det varmaste rekommendera Wasas nya surdegsknäcke.

Under graviditeten tappade jag ju smaken för såväl popcorn som äpplen, vilket jag tidigare verkligen älskat, och bytte dessutom ut förstnämnda mot chips! Ve och fasa! Ordningen är nu mer återställd beträffande detta också. Den enda vanan jag inte återupptagit på tuggfronten är tuggummi, vilket förstås är kanoners! Jag tuggade helt hysteriskt innan jag blev på tjocken men sen dess har jag inte ens velat ha trots att jag ätit typ makrill.

Nu kompletterar jag de svaga kaffekopparna genom att dricka dubbelt så många, så det ska nog bli människa av den här tröttmössan också och troligtvis hinner jag med såväl powernap som powerwalk i välgörande höstsol också.

Det är verkligen lyx att få vara mammaledig, trots att en faktiskt har mindre tid än någonsin.

Med tanke på att det är en ständigt småhungrig ganska så snuttsugen liten Räka vi har fått så är jag glad att han, efter nästan fyra års väntan och längtan, kom just precis i början av augusti 2013. Höstvädret är ju helt ofattbart bra! Vi kan, trots väldigt oförhappanes tutt- & snuttbehov från den lille chefen, vara utomhus nästan hela tiden. Oj vad vi vagnpromenerar! En spontantur både nu och då runt kvarteret för att se om det kanske kan söva den ovanligt pigga krabaten, en lång PW runt stan med ett amningsstopp på en lugn parkbänk längs ån (börjar få koll på potentiella amningsställen nu, det finns många!), en prommis ner till city för att möta upp en vän för en take away fika i nån park...och så vidare. Blir turen lite för lång och energin tryter är det (typ) bara att sträcka ut näven över närmsta staket och norpa ett smarrigt äpple från de dignande träden. Allt annat man kan tänkas behöva har man ju förresten i vagnen!

 

Vädret gör livet med Räkan enkelt. Hade han kommit i den hetaste sommaren eller smällkallaste vintern eller spöregningaste, snålblåsigaste hösten hade det tusan inte blivit många utomhusvistelser tillika väldigt få kilometrar i de här spirorna. 

 

Se där ja, nu ska vi visst amma...igen! Innan den mer bestämda hösten och mörka vintern kommer hoppas jag faktiskt att vi fått mer rutin på det här med maten ;-). På återseende!

 

Härom dagen funderade jag mycket på det där med lunch på promenaden, hur man liksom ska knäcka den svåra nöten. Laga lunch hinner man jag ju absolut inte, och även om man jag hade hunnit det hade man j a g knappt haft tid att äta den (största förändringen/insikten sedan Räkan kom till världen = man har myyyycket mindre tid än jag någonsin hade kunnat föreställa mig...). Jag har varit rätt så nöjd med de nöt-, granola-, russin-, keso- & fruktpimpade yoghurttallrikar jag lyckats sleva i mig mellan amningar, blöjbyten och försök att få in den svettiga frukostosten i kylen, borsta tänderna och gå på toa, hehe. Lösningen skulle vara nåt kallt och flytande, som kunde intas med sugrör och förvaras i min *camelback. Det skulle vara fullt av lagom långsamma kolhydrater, fibrer, mycket protein och bragit fett, det skulle mätta bra och länge och smaka mer matigt än sött och det skulle kunna produceras snabbt och ha en sjukligt lång hållbarhet så man kunde ha flera tiolitershinkar ståendes. Hm. Vad skulle det vara i det? 

 

Tänkte nästan efterlysa ett potentiellt recept på denna magiska drink som kanske till&med skulle generera tillräckligt med tid över för mig att ta en dusch i Gunde Svan-tempo, men se så löste sig problemet på annat sätt!! Igår blev jag bortbjuden på lunch och idag kom Debbsan hit med lunch! Svampsoppa toppad med knaperstekt bacon, vitlökskrutonger och smarrigt segt surdegsbröd minnsann. Guide Michelinfeeling på vårt trädäck I tell you!

 

Så. Någon mer som vill komma...? 

 

*= vätskeväska man har när man långlångdistansar

Faktiskt så kom vi oss iväg på en soligt härlig femkilometare igår! Fega mamin tänkte först ta en liten mindre sväng och gå den flera gånger för att undvika att en viss mycket bestämd vagnskeptiker (alltså Räkan gillar inte att hänga runt i vagnen...men får liksom söva honom i sängen och sedan ömt varsamt flytta över honom. Tips för att få Mr att fullkomligen älskat??) vaknade och gick bananas allt för långt hemifrån, men med massa snack med en god vän över telefon glömde jag av allt och gick nästan hela vägen in till stan! Det gick toppen såklart.

 

Faktiskt gick det så bra att jag vågade mig in på ica på hemvägen, så nu kan jag bocka av den punkten på listan också, hehe. Som om inte det var nog så inträffade en av mina mindre bra (läs skräck-) visioner - avstämning på självscannern!! Truligt nog hade jag bara handat fyra varor (och ja, allt stämde...) och Räkan sov heeela tiden.

 

Nästa vecka ska en av utmaningarna vara att gå ner på stan, uträtta nåt (shoppa!) och sedan gå eller ta bussen hem!! Ja, jag börjar bli kaxig nu ;-). Att åka buss skulle vara en utmaning för mig även utan kiddo, men mest kanske tålamodsmässigt då...