Ja asså jag är SÅ ledsen att jag inte fixat det där hur-vi-blev-på-tjocken-inlägget än. Har i ärlighetens namn inte skrivit nåt mer sen sist (såklart). Skulle vara toppen att kanske få ingjuta lite hopp och sånt innan jul ju, men vi får se, det ser tjockt ut i kalendern och sånt där tar liksom tid. Inte som att skriva vilket ÅHhalleljuaidagharjagtränatochdetkännssåjäklaSKITbra- eller idagharjagätitdethärSKITgodainlägg som helst direkt. Jag måste liksom helt enkelt få både feeling OCH tid, samtidigt. Nåväl, det kommer ske någon gång, det lovar jag.

 

Apropå andra inlägg så kan jag bara säga att det går toppen med träningen fortsatt och den här nu drygt fyramånader post partum-kroppen känns typ helt återställd faktiskt. Jag har sprungit intervaller i okej fart (inte som förr naturligtvis, det kommer ta tid att komma dit och det är lika okej som självklart såklart!), långdistansat uppåt 19 km och tyckt att det känts plättlätt och kunde förra veckan summera totalt 50 km spring i benen. Så jo - nu är jag nästan mitt normala jag igen! I helgen blir det en halvmara och det är väl ungefär vad jag kommer ha som mina kortaste långpass sen fram till självaste maraton (och vill ni följa med på den resan - maila eller kommentera!).

 

Och när jag ändå är igång och skryter vill jag även säga att jag idag fixat klart SAMTLIGA JULKLAPPAR! Hurray! (Att jag även spankulerar omkring i smaljeansen är dock alldeles för inkorrekt att skryta om, så det är hemlig. Hehe).

 

Ja idag fick jag äntligen till det där 12 kilometersmålet och det kändes dessutom himla enkelt! Hade lagt upp en liten strategi innan om att hålla 6 min/km-tempo, ta två kilometer i taget ifall det skulle kännas tungt och tillåta mig själv ett litet stretch- och benuppmjuksningsstopp efter sju om det kändes minsta behövligt. Solsken, blåhimmel, svag bris, en spännande ljudbok för öronen och lätta ben...nej, ingen gång kändes det ens minsta jobbigt faktiskt och jag hade antagligen enkelt kunnat fixa månadsskiftsmålet på 15 km idag. Gick ut i det där planerade 6-tempot och höll det halvvägs och kunde sedan öka lite grann. De sista två sprang jag i 5.20-tempo. Tror det får bli så här jag smyger in lite "fart" inledningsvis. Så JÄKLA skön feeling idag! Men skynda långsamt var det ja...är som sagt var livrädd att  dra på mig nåt ontont i knän eller annorstädes. 

 

Helgen har varit toppen med mycket familjetid och skönt häng med vänner. Igår kom vi inte i säng förrän vid kl 3 men oj så värt efter en massa skratt och skönt snack! Även om jag kanske behöver lite mer sömn än jag får för tillfället så är det ju så himla energigivande med de där jätteroliga kvällarna (och nätterna...) också!! Återstår nu fikadate, hockeymatch (papin ska spela för första gången på läääänge (bara för kul liksom) och Räkan är jättehockeyintresserad - vi måste bara få tag i några sånna där hörselskyddskåpor...) och sen skönt mys framför teven med sedvanlig tacomiddag, Solsidan och Bron. Jag älskar söndagar lika mycket som fredagar och  måndagar! Och nya säsongen av Bron...det blir ju bara bättre och bättre!!

 

Summerar förresten hela 40 km spring i benen denna vecka! Även om samtliga pass varit himla lugna och känts skitbraiga så kommer jag ta det en smula lugnare veckan som kommer för att låta leder, ligament och senor stärka upp sig. Återkommer med planen! Tänker även lägga om styrkan en smula, mest för kul...

 

Kanske kan man tycka att det skulle ha varit bra att göra grejerna liksom...i omvänd ordning? Aja, allt verkade tipptopp på dagens kontroll så skitesamma. Nu gavs inte själva underredet någon närmare undersökning och jag kan faktiskt tycka att det verkar himla onödigt när man inte har några bekymmer därifrån. Må hända att knipet inte är på pricken så starkt som innan graviditet och förlossning, men på god väg. Och att man har hittat knipmusklerna...ja, det känner man väl själv? Vi pratade mest istället och Räkan hängde glatt i en sackosäck. Tror jag måste införskaffa nåt sånt till honom! 

 

Så hur känns kroppen då, såhär tre månader post partum? (Läs här för en månad och här för två månader post partum!)

 

Jo, fint tack! Den där tyngkänslan jag upplevde i början var ju borta redan för över en månad sedan och jag känner inte att jag blir trött i bäckenbotten efter ansträngning alls. Liksom förra månaden känns det annorlunda i höft- och ljumskparti - liksom en smula instabilt. Jag skulle inte kuta (skillnad på kuta och jogga dock!) terräng i dagens läge, ej heller deltaga i nåt typ gympapass där man kör mängder med snabba utfall och gärna från stepbrädor och dyligt. Känner liksom att det vore himla...obra, om benen gled isär oförhappandes. Det får gärna dröja lite innan det blir massa modd och halka ute, med andra ord. 

 

Konditionsmässigt är jag på god väg och motivationen är skyhög! Skulle gärna springa en rejäl långpanna till helgen men har ju faktiskt blivit gammal och vettig nog att skynda långsamt. Passen kommer liksom tidigare att ökas med 1-2 km åt gången! Igår var jag lite trött i benen efter söndagens springeri. Inget ont dock, men jag måste erkänna att jag har känt av höger knä lite yttepyttelite efter att jag tränat utfall. Men jag antar att jag inte kan sluta med utfall för det ;-), hehe..(och utfall är alltså det värsta jobbigaste jag vet. Typ). 

 

Beträffande styrkan kör jag på hemmavid ungefär enligt de här planerna. Jag längtar lite efter att gymma ordentigt faktiskt men vet inte om jag kan prioritera det tidsmässigt typ ever again??! Kanske ett pass i veckan på jobbgymmet i så fall...? Det är nästan i strykan jag känner mest skillnad nu kroppsligt, jag är SÅ vek. Buhu.

 

Vikten går stadigt nedåt och nu kör jag ju alltså viktväktartänket. Jättebra för mig! Jag äter regelbundet, hälsosamt och framför allt balanserat veckans ALLA dagar (och kan fika helt vanligt fikabröd i adekvata mängder och ta ett gals vin till helgköttet fortfarande vilket såklart är ett måste!) och går ner i vikt sakta men säkert. In i de gamla braiga vanorna igen bara - så jäkla skönt!

 

Den närmaste månaden tänker jag fortsätta springa tre pass i veckan. Långdistans på helgen (i dagens läge alltså en mil, efter helgen förhoppningsvis 12 km?) och två lätta distanspass i veckan om ca 8-10 km. Så småningom ska ett av dessa bli ett kvaltetspass, först lite enkel fartlek och sedan mer regelrätt intervallträning. Snabbdistans får vänta. 

 

Jag är väldigt tacksam över att kroppen känns så bra och oerhört glad att jag fick till den där sub 60-minutermilen på Räkans tremånaders-dag. Det var ett stort, önskvärt mål! Nästa stora får bli en halvmara mot årsskiftet. Det känns rimligt. Och därefter mer strukturerad maratonträning! Tjoho!!

 

 

Söndagen för övrigt har varit himla stillsam. Fikasällskap, många koppar kaffe med varm mjölk, tända ljus och nu ett kompakt novembermörker utanför fönstret och fallande regndroppar. Vår nu tre månader (!) stora kille har det lite jobbigt fortfarande och i fredags upptäckte vi varför - en gigantiskt (förklylnings)blåsa långt bak i gommen! Stackars stackars liten! Inget att göra mer än att trösta, smärtlidra och försöka mata i så gott det går. Det verkar ändå ha vänt nu och det är så skönt. 

 

I morgon måndag och ny vecka innehållandes bland annat efterkontroll. Efter det kanske en träningsrevidering? Ska skriva ett inlägg om hur tremånaderpostpartum-kroppen känns också. 

Men HEJ! Gästerna avlöser varandra här hemma så tiden att plita i bloggis är knapp, även om det förvisso är mormodern som hälsar på just nu och jag därmed typ har blivt av med ongen min och därmed borde ha ungefär all tid i världen... Den tiden har jag dock lagt på annat. Typ att hänga i soffan, färdigställa nåt symaskinsprojekt, dricka latte med kanel, laga smarrig mat, vila...och ja; träna, självklart givetvis. 

 

I söndags (efter en helg som var dekadent härlig men på ett (för mig på länge...) sällsynt balanserat vis!!) nytt "distansrekord" med 8 lätta kilometrar. Hemmastyrka på det. Idag en vardagsjogg på 7 mycket lätta kilometrar. Utomhushemmastyrka på det. Ljuvligt med "varmt" och skönt såhär i nästannovember ju!

 

Det går så HIMLA bra nu med springeriet alltså! Det går förvisso inte fort alls (runt 6 min/km för den intresserade, slår mig i backen på att det är ett gäng fartkåta människor som spekulerar?!) och det är som ni ser inte alls långa (med mina mått mätt) strapatser jag företar mig, men alldeles alldeles lagom och jag känner att jag plättlätt skulle kunna dubbla distansen! Ljuvlig känsla! Dock är jag så pass klok nowadays att jag kommer öka distanerna försiktigt. Vem känner liksom inte igen den där att man blir så übermotiverad och kickad att man smäller av ett pass om dagen och endera 1. tappar motivationen (well, aint gonno happen här!) 2. blir skadad (det är vad jag räds...)?

 

Joggeriet funkar finfint så jag reviderar nu min träningsplan en smula. Ungefär så här kommer jag köra den närmaste månaden:

 

Åsså lite dagliga prommisar och skön framför-teven-stretch (saknas fortfarande rörlighetsträning...får se när jag får till nåt sånt!). Tänker mig att det blir perfekt att få till lite mer kvalitetesriktig löpträning om (när!) jag passerar efterkontrollen om några veckor. Och då är leder och ligament redan en aning tillvänjda. Elementärt!

 

Åh vi har haft tidernas helg här, därav obefintlig datortid! Brorsan med tjej har varit här och vi har haft SÅ mysigt med goda middagar, utflykter, chill i soffan, en och annan småkylig promenad och massa snack och catching upp. Det har varit så härligt och Räkan har verkligen njutit big tajm av all attention. Nu är det måndag igen och det är dags för nystart nummer tjugoelva för min del och huset är nystädat, sängen renbäddad och jag är taggad för ett lite mer hälsosamt leverne än vad alla de senaste helgerna har bjudit på...dock börjar det bli dags att göra en hållbar start tycker jag ;-). 

 

Alltså, min karaktär är inte vad den en gång varit och sötsuget är stort (har väl lite med trötthet att göra också antar jag?) och jag äter säkert lite klent veckans första dagar för att sedan gå helt jäkla bananas över veckoslutet. Det är inte hälsosamt nånstans. Beträffande vikten...nej, den går inte neråt utan snarare tvärt om faktiskt. Så nu har jag signat upp mig hos vikväktarna. Tänker inte göra någon stor sak av det här, men såklart måste ni få veta! Och ni får SÅ gärna fråga om ni vill veta mer.

 

Jag känner mig iallafall himla nöjd och tagga att få till ett hälsosamt leverne veckans alla dagar framöver! Och jag har ju varit med i viktväktarna förut (det var i samand med det som jag började springa så smått...) och vet att det passar mig. Man får äta allt - men lagom!

 

Två månader och oj vad det händer grejer! Mest med Räkan såklart, men faktiskt även med mig. Så hur står det till med kroppen min då?

Jo. Den där tyngdkänslan jag skrev om tidigare är helt borta. Jag kan powerwalka (med inslag av jogg ja) riktigt ordentligt och jag känner absolut inget obehag från down under, blir liksom inte "trött" i bäckenbotten längre. Lite lite "hjulbent" känner jag mig ännu. Tror inte att det är nåt som syns när jag går, men det känns annorlunda i höftpartiet. Kanske kommer det alltid att vara så? Det är inte obehagligt det heller. Bara...annorlunda, som sagt.

 

Jag kör på med styrkan enligt mitt eget hittepå och jösses vilken träningsvärk jag har haft efter benböj och utfall! Ingen större skräll att det blivit så såklart. När jag gör utfall känner jag att jag måste var extra noggrann med tekniken och liksom hålla ihop kroppen. Vet inte om det har något med bäckenuppluckring att göra eller om det bara är för att coren är så försvagad. Det går bra, hur som helst, men jag är svag. Jag försöker motivera mig själv på samma sätt jag alltid har försökt motivera andra som klagat över att de känner sig veka..."det är då det är som roligast att träna - för man får så snabba resultat!" Jag ser fram emot att känna hur plankor blir längre och armhävnignar fler.

 

Jag har lite ont i nacke och rygg, framför allt ländrygg, efter en massa ogenomtänkta bebislyft och omkånkning av densamme. Och jag är ruggigt stel, stelare än vanligt alltså. Det vore nog inte så dumt att lägga några av mina få slantar på massage + kiropraktorbesök och sedan vara jäkligt noggrann med hur jag bär, står och går samt träna rörlighet ordentligt. Kanske ett bra oktorbermål att ha?

 

Viktmässigt går det enligt planen långsamt nedåt. Jag äter enligt min hederliga kostfilosofi och då cardion (tillika förbränningsträningen) går så bra så torde det ju liksom bara kunna gå åt det hållet. Jag har runt sex kilo kvar till min "normalvikt" men målet är nu att få bort fyra kilo innan årsskiftet vilket känns rimligt även om december har en förmåga att bli något...dekadent ;-). Och JA, jag vet att det är fruktansvärt ute i träningsbloggvärlden att väga sig, men jag vill gärna mäta i siffror för att motivera mig ytterligare med kostbiten. 

 

En och annan person sa till mig innan hela den här bäbisresan startade att jag:

• Inte skulle känna igen min kropp alls efter graviditet och förlossning

samt att jag 

• Inte skulle ha tid att träna

Rent cardio- och förbränningsmässigt går det riktigt bra för mig med träningen, vilket väl kanske har framgått. Jag ämnar landa på minst 40 kilometer PW (numera med inslag av korta joggsejourer) per vecka och det är oftast inga problem alls. Den här veckan kommer jag faktiskt upp i dryga 60 km! Det är helt ljuvligt skönt att ventilera systemet när Räkan sover sött.

 

Styrkemässigt har det gått sämre. Alltså den där MammaMage-appen...det blir helt enkelt inte av för mig! Jag tror säkert att det är grymt bra att börja sådär grundligt försiktigt och egentligen är det väl en helt genialsik idé med korta små övningar man lätt klämmer in när man får lite tid mellan amningar, bajsblöjor och annat...men det blir helt enkelt inte av för mig. Och den bästa träningen är just den som faktiskt blir av!

 

Sen provade jag ju alltså ett pass ur Olga Rönnbergs bok "träning för nyblivna mammor" i förra veckan och där var effekten densamma, fast på ett tvärt-om-vis, liksom. Passet (mycket core!) var såväl jobbigt som välgörande men problemet här är att det inte alls är tidseffektivt, vilket är ett av mina absoluta krav om jag ska få till ensam styrketräning hemmavid. En av övningarna i första programmet är till exempel liggande höftlyft x 15 i 3 set. Man ska hålla varje lyft i 5-10 sekunder och dessutom vila 30 sekunder mellan varje set. Bara den övningen tar alltså nästan 12 minuter och då återstår det 7 övningar... Som sagt var, den bästa träningen är den som blir av och jag känner mig själv allt för väl för att inbilla mig att jag kommer träna på vardagsrumsgolvet 1,5 timme 3 gånger i veckan. Faktiskt.

 

Kanske eventuellt hade det varit allra bäst om jag tränat enligt någon eller båda ovanstående exempel, men det fungerar helt enkelt inte för mig. Och eftersom den bästa träningen är den som blir av så håller jag mig till just den sortens träning och har satt ihop tre enkla styrkepass själv och ämnar köra varje pass en gång i veckan. Snabba pass, basic övningar med fokus på stora och viktiga muskelgrupper. Core, rygg, ben och rumpa, samt lite axlar och bröst som bonus.

 

 

- Utfall 15/ben i 3 set.

- Benböj x 15 i 3 set.

- Sidoplanka 60 sekunder x 3/sida.

- Ryggresningar x 15 i 3 set.

 

- Plankan 60 sekunder x 3.

- Höftlyft x 15 i 3 set.

- Doppa foten x 15/fot i 3 set (ryggläge med benen uppdragna, 90 grader i höft och knäled och sänk långsamt ner en fot i taget mot golvet).

 

- Dynamisk planka 60 sekunder x 3.

- Död insekt 20 x 3 (övningen kallas så i Olgas bok: ryggläge med armarna initialt längs sidorna, uppdragna ben och 90 grader i höft- och knäled, en arm höjs sedan över huvudet samtidigt som motsatt ben sträcks ut och långsamt sänks ner i golvet. Sedan upp igen och samma sak motsatt sida...vet inte vad övningen kallas annars??).

- Hälsande hunden 20 x 3.

 

Snabbt avklarat efter PWn! Gällande kniiipen är jag faktiskt jäkligt duktig och kniper flera pass varje dag då jag ammar. 

 

 

Efter en dag med trevligt besök från norromdalälven fick jag till en solo PW om knappa milen här på kvällskvisten. Elljusen brann för, för mig, första gången denna säsong och det känns som ett supersäkert hösttecken! Som om inte färgerna, krispet och dofterna vore nog alltså.

 

Hur som haver, jag gjorde som sist i skogen och småjoggade lite i uppförsbackarna faktiskt. Det känns ju så bra så jag tror knappast att det kan vara skadligt på nåt sätt, och att jag bara gör det uppför...

• minimerar joggsträckorna. Elementärt!
• upplevs av mig mindre belastande för bäckenbotten. Nedför känns ju faktiskt som att det torde bli liksom...hårdare skump? Nota dock bene att jag inte känner nåt obehag - i så fall hade jag inte joggat!
• stärker ben- och rumpmuskler. Sistnämnda SJUKT välbehövligt, konsigt nog verkar det som att min röv är den som blivit mest påverkad av den här graviditeten. Den måste UPP och IHOP! Ja alltså, den glipar inte såklart, men är...lös, på ett mycket ofördelaktigt sätt.
• låter knän och benhinnor (med mera...) succesivt vänja sig vid springsteg igen. Jag joggar jättesakta, nästan lika långsamt som om jag gått faktiskt, men det blir ändå en annan belastning på leder och ligament.
• vänjer långsamt luftvägarna vid ansträngd andning i allt svalare temperaturer. Andhämtningen blir aningen högre vid uppförsbacksjogg förstås, och om jag ska kunna maratonträna ordentligt denna vinter måste de palla en sisådär minus 15 åtminstone, så som de gjorde back in the days. Och det är faktiskt inga problem att kuta ute vintertid så länge man har tillvänjda luftför.
• får mig att fokusera på teknik. Hålla ihop kroppen, använda coremusklerna, lyfta upp bäckenbotten.

 

Jo. De första två veckorna tyckte jag att kroppen återhämtade sig i en rasande takt och tänkte att jag kanske var nåt slags fysfenomen som skulle vara i toppform efter en månad eller så...men nu har jag fattat annat! Jag känner fortfrande att min bäckenbotten med omnejd liksom "blir trött" efter att jag har gått längre sträckor. Då upplever jag en tyngdkänsla, som ett tryck nedåt. Dessutom känner jag mig lite "hjulbent" när jag går, det är liksom stelt och stretigt i området nedanför...ljumskarna, så att säga. Givetvis hade jag inte sprungit ens om allt hade känts tipp-topp så här nära på förlossningen - men dessa känningar gör iallafall att jag inte ens är ett dugg sugen att prova. Så det är ju bra, på sitt sätt. 

 

När jag var på BVC senast så vägde jag inte bara Räkan utan även mig själv och kunde konstatera att jag har sju kilo till min bästa trivselvikt. Vanligtvis väger jag mig inte för att känna in formen, utan mer...ja känner in den, helt enkelt. Nu tänker jag dock fortsätta att kliva upp på vågen de gånger vi besöker BVC för att se att siffertalet sjunker, och att det sjunker i en hälsosam takt! Hoppas jag inte verkar sådär vikthetsig - för jag känner mig inte så! Det känns som att det lätt skulle kunna gå åt två rätt så ohälsosamma håll med en sån här bossig krabat vid sin sida 24-7; endera hinner man inte äta alls och rasar i vikt eller att man bara hinner äta typ fika och godis och det går åt det andra håller... Inget av det verkar intressant ju.

 

Annars är väl kroppen rätt...ja, lös, får man väl säga. Ganska så väntat och helt okej förstås. Jag fortsätter med mina vangsPWs och kör lite MammaMage då och då (nån mer som har strul med den appen på det vis att den inte alltid räknar ner antalet gånger ni tränar??! Galet frustrerande!). Tänkte sätta ihop några snälla rump- och benövningar man kan köra snabbt också, utfall och squats.

 

Som en kombination av måndag, höst (ÄNTLIGEN! I ♥ september!), en stark önskan om att komma i form och en insikt om att jag nog inte blir rikare än så här på ett ganska så långt tag har jag nu anmält mig till Stockholm Marathon 2014. Jösses så bra det känns!! Det blir min fjärde mara och jag vet inte om det är läge att satsa på något nytt personbästa direkt, men planen är iallafall att börja följa ett träningsprogram för ändamålet med start runt årsskiftet. Fram tills dess ska jag bara fortsätta bygga upp styrkan inifrån, börja lufsjogga lite (om en månad kanske??) och sedan springa (om ett par månader??) och komma upp i hyfsade veckodistanser. 

 

 

Återkommer strax (??) med en uppdatering om hur fysiken känns såhär en månad post partum, och mina mål för september. Och den där förlossningsstoryn ja...alltså, jag har i princip bara krystskedet kvar att beskriva, samt känslan när Räkan för första gången ligger i min famn. Så galet starka känslor! Får nog inse att jag aldrig göra upplevelsen rätttvis i skrift, och därmed är det snart klart!

 

Idag har vi haft en riktigt härlig mysdag jag och Räkan. Liten passade på att sussa sött en halvtimme extra så mamin hann göra en rejäl gofrulle och preparera uteplatsen för vår ankomst. Sedan satt han snällt i sin stol och bara vevade med sina söta små extremiteter medan jag läste tidningen och sörplade påtår i den ljumma sensommarbrisen (jodå - han hade mössa på sig most of the time...). Ljuvligt var ordet! När det sedan var dags för vår sedvanliga eftermiddagsprommis, den vi tar när Räkan sussar sitt långa eftermiddagsnap, kavlade jag upp ärmarna, tuffade till mig och bestämde oss för milen...

 

 

 

Iallafall så gick det finemang med förra veckans samtliga utmaningar, alla utom EN. Vi kom oss ut och iväg varje dag jag och liten och knatade 35 kilometer totalt. En gång blev det en trekvarts lång matpaus i en park och en annan gång fick papin, som turligt nog var med just då, BÄRA den lille vakna, nyfikna krabaten i runda slängar tre kilometer. Räkan är långt mycket mindre skeptisk till vagnen nu än han var i början...om än lite halvskeptisk emellanåt, alltså ;-). 

 

Förra veckans FAIL blev dock att träna efter MammaMage-appen. Gjorde det typ tre gånger bara...alltså sammanlagt typ fem minuter. Nog för att jag har lite småklent med tid emellanåt, men SÅ bossig är han faktiskt inte, den mindre mannen. 

 

• Fortsätta med dagliga promenader. Gå mer än 35 km (verkar ju rimligt att klå förra veckan jue!) och få till en prommis på 10 km. Eventuellt får jag ha med nåt matigt mellis till mig själv då också. Och kanske typ brassestolen...
• Träna MammaMage varje dag! Tre sessioner varje dag till&med. Högst rimligt!
• Inte äta onyttigheter på veckodagarna. Men nåt frikort måste jag ha. Det blir ju en del fikadejter såhär när man är mamiledig, you knowe.
• Veckoplanera maten och handla hem allt. Redan gjort!
• Skriva klart förlossningsberättelsen. Får bli högsta prion skrivarmässigt.

Här rullar dagarna på och även om den ena dagen är den andra väldigt lik så stavas förstås den nya rutinen Inga Rutiner. Vi myser och har det gott, sover lite när som helst när tillfälle ges (men inatt har nog rookie-maman sovit säkert sju timmar totalt iallafall - tjoho!), äter det som dyker upp och försöker komma ut genom dörren en liten sväng varje dag. Men ibland tar det faktiskt heeela dagen att komma ut, haha! Men är man blott elva dagar är det inte så lätt alla gånger...

 

Jag hade tänkt ge oss de här två första veckorna till att bara landa, läka och tokmysa innan jag försöker återfå viss koll och kontroll på andra saker, så som fysisk aktivitet och kost till exempel. Som sagt var så äter vi det som dyker upp just nu och trots att det kan betyda en hel del thekakor med mycket bregott och mycket ost blandat med en hel massa gofika så är jag osäker på om jag får i mig den energi jag behöver. Jag ska ju föda den lille också, och vill som sagt var inte att den lilla muskelmassa jag fått behålla under graviditeten ska rinna ut genom tuttarna. Och hur rådande kosthållning ligger till näringsmässigt vågar jag inte ens tänka på... Vidare skulle det ju vara skönt om man kom igång lite med att promenera längre än runt kvarteret, och så vill jag såklart påbörja återuppbyggandet av corestyrkan och skaffa mig ett bra fundament att bygga min maratonvänliga springkropp på! 

 

Räkan fyller två veckor på lördag, men startar om gör man ju som bekant bäst på måndagar. Så får det bli, då ska vi lååångsamt ut ur den här bubblan. Det blir en jättesnäll supermjuk liten nystart då och jag återkommer med lite fler detaljer...