Efter en dag med trevligt besök från norromdalälven fick jag till en solo PW om knappa milen här på kvällskvisten. Elljusen brann för, för mig, första gången denna säsong och det känns som ett supersäkert hösttecken! Som om inte färgerna, krispet och dofterna vore nog alltså.

 

Hur som haver, jag gjorde som sist i skogen och småjoggade lite i uppförsbackarna faktiskt. Det känns ju så bra så jag tror knappast att det kan vara skadligt på nåt sätt, och att jag bara gör det uppför...

• minimerar joggsträckorna. Elementärt!
• upplevs av mig mindre belastande för bäckenbotten. Nedför känns ju faktiskt som att det torde bli liksom...hårdare skump? Nota dock bene att jag inte känner nåt obehag - i så fall hade jag inte joggat!
• stärker ben- och rumpmuskler. Sistnämnda SJUKT välbehövligt, konsigt nog verkar det som att min röv är den som blivit mest påverkad av den här graviditeten. Den måste UPP och IHOP! Ja alltså, den glipar inte såklart, men är...lös, på ett mycket ofördelaktigt sätt.
• låter knän och benhinnor (med mera...) succesivt vänja sig vid springsteg igen. Jag joggar jättesakta, nästan lika långsamt som om jag gått faktiskt, men det blir ändå en annan belastning på leder och ligament.
• vänjer långsamt luftvägarna vid ansträngd andning i allt svalare temperaturer. Andhämtningen blir aningen högre vid uppförsbacksjogg förstås, och om jag ska kunna maratonträna ordentligt denna vinter måste de palla en sisådär minus 15 åtminstone, så som de gjorde back in the days. Och det är faktiskt inga problem att kuta ute vintertid så länge man har tillvänjda luftför.
• får mig att fokusera på teknik. Hålla ihop kroppen, använda coremusklerna, lyfta upp bäckenbotten.