Förlossningen alltså - vilken JÄKLA GREJ!! Trots att min dittills enda förlossning var mitt livs BÄSTA (och givetvis även mest smärtsamma...) upplevelse ever hade jag visst totalt glömt hur det var...och det har jag nog ärligt talat redan gjort igen hehe. Men såhär gick det till iallafall! 

 

 

Jag hade börjat misströsta redan några dagar innan beräknad födsel (BF) och tänkte att den här bebisen nog aaaaldrig skulle komma. Storebror kom ju tre dagar innan BF och av någon anledning tänkte jag att det skulle bli typ så den här gången också, eller faktiskt ännu lite tidigare. Jag var überredo och förväntansfull och räknade minutrarna redan tre veckor innan BF, haha. Så dumt!! Nu var det iallafall annandag påsk och därmed BF, vi låg i sängen länge på morgonen alla tre och slöade och myste. Jag kände verkligen ingenting, trots att jag kände efter allt jag kunde ungefär heeela tiden. Strax var det dags att gå på toaletten och hoppsan!, någon har visst knäckt ett ägg i min trosa!! Slemproppen, helt tveklöst!! Jag hade ju varit på slemproppsjakt vid varje toabesök sedan typ tre veckor och någon gång hade jag faktiskt också gjort vissa fynd, om än väldigt små sådana. Den här gången alltså - tveklöst typ minst hela proppen! Visade stolt K som väl kanske inte blev superroad av sjävla synen, men hur som helst väldigt uppspelt och förväntansfull han med. Några känningar för övrigt lyste dock med sin frånvaro, men jag tänkte att det kanske skulle dra igång framåt kvällningen, då det ju var så (fast tvärt om...) sist det begav sig.

 

Syrran med kille var här på dagen, vi satt ute i solskenet och smaskade grillade burgare till lunch, fikade och spelade uteinnebandy med storebrorsan to be. Jag kände av ett lätt molande i ryggslutet ibland, men det var väldigt diffust. Ville så gärna berätta om förmiddagens trosfynd för syrran, men gjorde det ändå inte. Ville inte skapa en massa förväntingar! Såhär i efterhand ångrar jag att jag inte sa något, jag hade verkligen kunnat bjuda henne på en extra spännande måndag. Men jag visste ju inte...ville inte göra en höna av det där knäckta ägget, liksom.

 

Plötsligt kom vi på att vi nog skulle köpa några nya utemöbler, typ en lyxig cafégrupp att ha utanför köksfönstret där det är morgon- och förmiddagssol. Vi for illa kvlickt iväg till bästa trädgårsmöbelaffären och slog till på ett riktigt snyggt möblemang i teak som kommer bli så där snyggt grånat slitet om några säsonger. Vi skojade lite om att vi gjorde ett större och smått spontant inköp precis innan storebrorsan föddes också ju  (en frysbox). Tradition liksom...eller? Åh, jag var SÅ förväntansfull, men alltså det kunde ju vara två veckor kvar också. Åh så frustrerande att inte veta ju! 

 

Väl hemma igen gick jag och lade mig och läste medan killarna spelade mer uteinnebandy. Vid kl 1830 kom storebrorsan in och var jätteledsen och ropade efter sin mamma och jag försökte resa mig ur sängen men kunde inte pga himlans ont i magen. Men VÄNTA nu här??! ONT I MAGEN? Det hade jag nog vid närmare eftertanke haft vid ett par tillfällen de senaste minutrarna! Ja jösses...kunde det ha satt igång nu??! Laddade ner en värkapp och klockade lite och jodå, det fanns nog en viss regelbundenhet. K blev ännu mer nevös haha. En timme senare, 1930, bestämde vi oss för att teleonera efter farfarn så att storebrorsan kunde sova där istället, ifall det här ju faktiskt var the real deal. Det är ju så lurigt i början! När värkarna kommer så känns det såklart som the real dela, men därimellan...det känns ju inget alls!! 

 

Farfarn kom och storebrorsan tog sin lilla rullväska och följde tveklöst med honom till bilen. "Du ska inte följa med" sa han till mig i hallen och jag fick en kram och puss. Jag blir så stolt och rörd när jag tänker på det! Han var SÅ duktig. Det var tydligt att han, trots sina blott 2,5 år, förstod att nåt väldigt märkvärdigt var i görningen. Älskade unge!

 

När de hade åkt ringde jag till förlossningen och en gammal kollega svarade. Jag informerade om mitt status, nu hade jag riktigt jäkla ont mellan varven och var säker på att vi skulle komma in om inte allt för lång tid. Vi var välkomna när som helst såklart, men jag ville ändå avvakta skiftbytet kl 2130 så jag tog ett varmt bad så länge, hade ju så himla bra upplevelse av det vid förra förlossningen då jag badade typ tre timmar i förberedelserummet haha. Väl i vattnet var det nästan som att det stannade av lite och jag blev rädd att det var falskt alarm trots allt. Värkrna kom betydligt mer sällan och var inte alls av samma intensitet längre!! NEJ! Jag ville ju föda barn nu! K satt på toalocket och vi småpratade om att det faktiskt också kändes ganska så vemodigt...the end of an era, liksom. Vi har ju varit tre så länge, vi har det så himla bra! Storebror är ju så himla härlig och enkel, en glad och pigg filur som sprider så mycket glädje och energi!! Vem är det nu som ska komma och inkräkta och vända uppochner på tillvaron och, den vanliga funderingen; hur skulle vi kunna älska någon så mycket som vi älskar honom? Ja, mitt i all spänning kändes det också väldigt...vemodigt.

 

Snart tog värkarna fart igen. Det gjorde rätt ont nu, jag var helt klart väldigt sugen på att åka till sjukan och kolla hur det stog till där nere faktiskt. Bestämde mig för att ta ytterligare en handfull värkar i badet innan jag klev upp och gjorde mig i ordning. Dagens smink lät jag sitta kvar, det såg ändå okej ut. Jag hann även fila fötterna med en sån där elektrisk fotfil haha. Tänkte att jag ju snart kanske skulle ha någon stackares huvud mellan fötterna och borde lacka om naglarna också, men där gick gränsen för vad jag hade lust att fixa just då faktiskt, haha.

 

K lassade bilen med varsin resväska och vi for iväg i mörka kvällen. Var så glad att ingen granne såg oss! Vi har ju blott två kilometer till sjukan så bilresan var himla enkel, jag låg i baksätet då det var för jobbigt att sitta upp. Fick en ordentlig värk då vi gick över parkeringen vid sjukan, men det gick enkelt att ta sig in ändå. Jag hade väldigt ont och var säker på att det var på riktigt nu, men jag hade i nuläget inga cravings för varken epidural eller lustgas. En undersköterska visade oss in på ett förberedelserum efter att vi ringd på klockan vid förlossningen vid kl 22. Det kändes lugnt och tryggt där, som att vi var det enda paret som skulle föda barn nu. Så skönt! De sedvanliga kontrollerna av vitalparameterar, vikt och urin gjordes innan CTGn kopplades på och vi ombads vänta på barnmorskan (bms) som skulle komma om ungefär 20 minuter. Det var rätt så jobbigt att ligga på rygg på en brits när värkarna kom, helst ville jag vara uppe och trippa eller luta mig mot nåt. Jag försökte andas, räkna och slappna av men det var inte helt lätt. Såg hur CTGn mätte värkarna...25-30-35 och så ner igen. Så låga siffror!! Jag visste ju någonstans att den uppmätt en bra bit över 100 då det var som värst vid förra förlossningen - hur sjutton skulle man klara det när det gjorde så pass ont redan nu??! En sak var säker - en epidural skulle jag ha ASAP så fort jag fått snacka lite med den där bmskan!

 

Ja jag skrev visst förr att jag skulle föreviga mina bästa föda barn-tips här. Nu vet jag inte riktigt om jag kommer ihåg alla smarta grejer jag antagligen hade i färskt minne då ;-)...men vi testar! Och har du nåt mer braigt tips att kompelttera med (eller vill såga nåt av mina tips...) så KÖR!

 

• Läs på! Men det räcker med en bok. Jag rekommenderar "Att föda" (Gudrun Abascal) för dig som vill veta mycket och "Föda utan rädsla" (Susanna Heli) för dig som vill veta lagom. Sistnämnda rekommenderar jag förresten för alla som ska föda - den är extremt lättläst och innehåller fiffiga strategier för att hantera sånt som kommer upp under förlossningen. Smärta till exempel. Jag läste fler böcker om förlossning men det var helt klart over kill! Läs en bok om att ta hand om en bebis istället - det kommer behövas (jag rekommenderar där "Stora boken om barn". Någon som har några andra rekommendationer till mig...?).
• Lyssna lagom! På alla historier från vänner och bekanta innan alltså. Eller alltså - lyssna på de vänner du håller nära och som berättar snällt, men undvik ALLA drama queens i bekantskapskretsen!! Det är inte kul när otäcka bilder dyker upp i huvudet när man ligger där. Och GE FAN i att berätta om din egen skräckförlossning för någon som snart ska föda!! Taskig idioti är vad det är.
• Prata med ett proffs vid behov! Jag gick till en sån aurorabarnmorska ett par gånger innan det var dags och det var inte för att jag var rädd för att föda utan mer rädd för att inte föda (= vagialt; vara tvungen att göra akut kejsarsnitt och att bebisen skulle bli skadad på grund av syrebrist). Jag kände innan att jag nog skulle ha svårt att lita på personalen där, en yrkesskada för någon i branschen gissar jag. Hur som, det var toppen att få prata extra med ett proffs sådär! Och det är gratis. Funderar du på det - gör det!

• Lita på personalen! Just do it. De är proffs och de jobbar på den avdelning på sjukhuset där det är allra allra vidrigast om något går tokigt (enligt mig), de tar inga risker! Jag kände mig trygg från första sekund när jag träffade min barnmorska och det var nog för att jag liksom bestämde mig för att följa henne och lyssna på henne. Och eftersom jag trodde att jag led av bäckentrånghet och skulle få det svårt så stod det i min journal att jag gärna ville ha en barnmorska med mycket erfarenhet. Sånt får man önska! Passar ni inte ihop personlighetsmässigt på nåt vis - byt barnmorska.
• Sätt ingen prestige i att avstå smärtlindring! Sure, det finns väl några yttepytterisker med ryggbedövning men alltså...det KAN bli så att du får ligga uppåt två dygn och ha jävligt ont och det KAN sluta med akut kejsarsnitt därefter...och helt ärligt; det är SEN den verkliga utmaningen börjar: att ta hand om bebis! Var så laddad som du kan för det istället för envis/tuff.
• Bada! Såklart individuellt det där, men prova iallafall. Det var helt sjukt bra för mig, jag tog två timmar där i badet och har riktigt bra minnen från det. Fick byta vatten flera gånger och var som ett jätterussin efteråt.
• Låt om du vill! Jag använde mig av ett dovt läte som jag läste om i en av böckerna ovan som var himla bra. 
• Prova olika positioner! Sitta, stå, stå på knä lutad mot sängens höjda huvudända, sitta på pilatesboll, hänga på gåbord/medhavd vän. Kör "cirkelgymstänket" - ta tre värkar på knä, tre värkar på bollen, tre värkar hängande på vännen etc.
• Ha med snabb energi i väskan! Sånt du tycker om, nåt salt och nåt sött och nåt att dricka. Jag hade kexchoklad och lakrits, nån ostfralla och drickyoghurt. Det är inte säkert du kommer vilja äta alls på många energikrävande timmar, så nån typ av snabb energi (= dextrosol?) och salt (energidryck/salta nötter?) är grymt. Jag hade tänkt ta med nån dunk jos från Brämhults också men det hann vi aldrig fixa och det var synd. Saften på förlossningen var inte god. Nästa gång ska jag köpa hem jos i tid! Om det blir någon mer gång (IVF you knowe...).
• Var inte rädd för smärtan! Det kommer göra helvetsikst jäklaskitont nån gång ÄVEN om du tar all bedövning som finns. Men, det bästa tipset; VAR INTE RÄDD!! Tänk att det är normalt! Det SKA göra så här jäkla ont - det är ju det alla har berättat om! Det kommer gå över och dessutom ganska så abrubt. Få hjälp av din respektive/vän att räkna ner värkarna. Räkna inte upp utan NER. 
• Fokusera på de smärtfria perioderna! De är minst lika många och långa som de smärtsamma, faktiskt. När du har en värk, räkna ner mot den smärtfria perioden. Andas där, slappna av, njut. Håll fokus där och inte på att det kommer en ny värk snart (en vän till mig tipsade om att tänka att "den värk jag har nu är inte så ont som den som kommer nästa gång" och stärktes i nuet av det...låter kanske konstigt men det gör såklart den pågående smärtan mer uthärdlig).
• Räkna ner! Värkarna alltså. Som sagt... Den du är där med lär sig snart hur långa de är och de är som tuffast precis på mitten (har du CTG på så ses siffrorna). K sa till mig när halva värken var gjord och sedan räknade han ner med mig. Det var SÅ bra!
• Andas! In och uuuut, in och uuuut. Räkna andetag under värken (funkade skitbra för mig när jag låg i badet men inte så bra senare...då lät jag ju mest).
• Var inte rädd part 2. Krystvärkar alltså, det är nåt nytt det. Följ bara med! Du kommer antagligen gå sönder en aning, mer eller mindre, men det kommer gå bra ändå. Kanske säger de att det nog blir ett akut snitt - men det kommer bli bra ändå! Du föder barn i världens bästa föda-barn-land!! Även om det inte går precis så som du har tänkt dig så KOMMER DET GÅ BRA ÄNDÅ!
• Tänk BEBIS! Åh, snart kommer du få träffa din bebis som du längtat efter SÅ länge. Jag ryser i hela kroppen av lyckotanken och blir typ avis på alla som ligger med krystvärkar nu ;-). Hen kommer vara kladdig, naken, varm, kanske lite hårig, en aning blåaktig i början. Hen kommer ligga på ditt bröst och kika på dig med nyfikna pliriga ögon och du kommer känna en kärlek större än du någonsin kunnat föreställa dig. S N A R T. Kämpa på nu, var inte rädd, fokusera på de smärtfria perioderna och andas!!

När Räkan kom till världen, part II (och här finns part I; introduktionen, för er som händelsevis har missat den...)

 

Klockan 1152 välkomnades vi alltså in på ett förberedelserum av en världstrevlig undersköterska. Rutinmässigt kontrolleras blodtryck (120/80 mmHg och således helt adekvat), urinprov (ingen protein!) och vikt (74,4 kg och om någon har hängt med här från allra första början så hade jag en liten önskan om att inte gå upp mer än 15 kg och min idealvikt är 60...givetvis mer tur än skicklighet där!). Sedan spändes CTG-apparaturen på och vi fick ligga uppkopplade ett tag innan självaste barnmorskan gjorde entré. Jag kan såklart ingenting om CTG-kurvor (EKG är mer min gebit, hehe) och såg med viss orolig skepsis de mycket mycket klena små pucklarna som ritades upp när jag hade mina jäkligt onda värkar. Attans anåda alltså, så smååå smååå pucklar det blev!! Barnmorskan skulle nog inte bli imponerad...nä, det blev nog till att åka hem ändå. Och hem ville jag då verkligen inte!! Okej att jag inte hade några cravings för varken ryggbedövning eller lustgas just i detta läge, men tanken på att sitta i bilen tillbaka till sjukhuset senare, med ännu mer ont var...jäkligt jobbig. Och samtidigt kändes det förstås helt overkligt omöjligt att det var självaste förlossningen som faktiskt startat!!

 

Sen kom hon alltså, barnmorskan (bms), och tro det eller ej men hon var rätt så nöjd med mitt värkarbete faktiskt! "Här blir det bebis idag", gissade hon frankt innan hon kontrollerade hur det stod till i mina nedre regioner och totalchockade med att berätta att "Du är öppen fyra centimeter!". Hurra-hurra-hurra!! sjöng det i mig. "Jag kommer vilja ha ryggbedövning!!!" var vad jag fick ur mig. Bms log snett och tyckte att jag skulle ta och börja med ett par Citodon och hoppa ner i badet. Sagt och gjort. Medan K parkerade om bilen och handlade lite förnödenheter (drickyoghurt, ostfrallor, Salt&Blandat och TurkiskPeppar. Kexchoklad var det enda vi hade med oss) låg jag där och plaskade och hade det riktigt bra faktiskt. Det gjorde väldigt jäkla ont när värkarna kom, vilket de gjorde en sisådär tre gånger per tio minuter alltså, men då fokuserade jag på andningen och liksom sköljde det varma vattnet över magen rytmiskt. Runt 20 andetag per värk räknade jag och det var skönt att ha siffran 20 att komma ihåg. När jag räknat till tio var liksom hälften gjort! Jag brukar använda mig av att räkna när jag springer jobbiga pass/lopp också, för att fokusera på nåt annat än just att det är jobbigt och liksom räkna ner. K kom tillbaka och satt på toalocket jämte badkaret. Jag drack yoghurt och han matade mig med lakrits. Aptiten var inte tipptopp direkt, men jag var helt inställd på att det här nog skulle ta ungefär två dygn och antagligen sluta med akut kejsarsnitt faktiskt, så det var ju bäst att försöka få i sig lite energi.

 

 

Jag badade i ungefär två timmar, till klockan 15, och såg väl ut som ett större russin innan bms kom tillbaka och tyckte att vi kunde gå in på ett förlossningsrum istället och kanske ta en titt på den där lustgasen. Först traskade vi dock runt på avdelningen en stund och jag tog några värkar här och där i korridorerna. Solen lyste stark och varm där ute från en totalt molnfri himmel och jag kände att det nog ändå var en ganska så bra dag att föda barn på. Typ sommarens varmaste skulle det visa sig. Vi kände oss helt ensamma på avdelningen och såg aldrig till några andra patienter. Det var alldeles tyst, lugnt och stilla. Så konstigt, så overkligt...var vi verkligen här nu? Skulle vi ä n t l i g e n få träffa den där lilla filuren som bökade och stökade i magen min? Och...hur sjutton skulle den komma UT??! OCH JÄKLAR så ont det började göra nu!

 

Innan förlossningen var jag såklart jäkligt nyfiken på hur det skulle kännas med värkar och trots att jag ju nu haft ett gäng så är det svårt att beskriva (och dessutom himla individuellt gissar jag). För mig gjorde det mest ont som ett band mitt över magen. En molande, värkande, skärande jäkligt intensiv smärta. Vid klockan 16 var det iallafall dags att börja andas lustgas. Jag var lite rädd att det skulle göra mig illamående, men jag kände absolut ingenting alls, alltså ingen lindring heller. SA jag. K upplevde dock en markant förändring i hur jag pratade och efter ett tag insåg jag faktiskt att världen nog kändes lite lättare med lustgas trots allt, hehe. Det gjorde fortfarande jäkligt ont, men det blev liksom lite trubbigare på nåt vis. Jag domnade bort lite i huvudet och hade dessutom den där andningen i masken att fokusera på. Det här var ju rätt okej ändå! Tänk om jag kanske skulle klara mig utan ryggbedövning? Med mig hade jag TENS-apparaten som lindrat mina vadkramper nattetid några månader och den klistrades nu fast över nedre delen av magen. Jag satt nu på en pilatesboll och liksom lutade mig över sängen och andades lustgas kontrollerat med K bakom mig ivrigt masserandes min rygg och rattandes TENS-apparaten. Själva TENSen vet jag inte om jag hade någon nytta alls av faktiskt - jag tror inte riktigt det - men bollen, massagen och gasen var ljuvlig!! 

 

Vid kl 17 kollades ånyo mitt nedre status och nu var jag öppen 7 sm...och det började bli nästan outhärdligt med smärtorna! Då jag av erfarenhet vet att narkosläkare gärna låter sig dröja lite (såvida man inte trycker på hjärtstoppsknappen alltså, men där var vi ju inte riktigt...ännu) så tänkte jag att det nog var dags att påminna om den där EDA.:n nu och mycket riktigt, det skulle nog dröja en timme eller så innan doktorn kunde infinna sig. Den timmen var förjäkla smärtsam kan jag säga! Ajajaj vad ont det gjorde nu! Jag andades lustgas i djupa, hungriga andetag och brölade som ett kreatur när jag andades ut (hade läst i en av mina förlossningsböcker att det var bra att göra så - och det tycker jag att det var också!). Kalle höll koll på CTG:n och berättade när värken peakade och jag snart kunde förvänta mig att det gav med sig och börja räkna ner. Jag behöll fokus på de smärtfria perioderna, även om de nu nog totalt var kortare än de smärtsamma. 

 

Narkosdoktorn anlände stax före kl 18 och jag kände igen honom som en av mina favoriter. Halleluja, frälsningen var nära! "Och hur går det här då?" frågade han och eftersom vi jobbar ihop då och då ville jag verka smart och ha koll på läget och planerade att säga "Jotack bra, men jag har precis börjat fundera på lite mer existensiella frågor", men det blev mest "Slolak a, ecis dera exschichenschillagror". Typ. Lustgas alltså, bättre än sprit! Sen pillrade han mig i ryggen och trots att jag inte är rädd för nålar och sånt ett dugg så tyckte jag faktiskt att det var lite obehagligt. Det där knastrande broskiga ljudet man liksom mer känner än hör...usch. Men effekten sen; to fuckin´ DIE for ju!! Från att ha brölat okontrollerat under värkarna och totalt avskärmat mig från omvärlden de korta stunder jag var smärtfri satt jag strax och skumpade på en pilatsesboll ätandes kexchoklad MED aptit, läsandes Aftonbladet och lättsamt konverserandes K! Tror nästan att han var den som var mest förvånad. Såg på CTG:n att värkarna gick i taket men kände absolut INGENTING! Fy tusan vilken grej alltså, SÅ glad att jag fick den och således några timmar att ladda upp för den något krävande slutspurt som väntade...

 

 

Nu hade jag CTG:n på hela tiden och tog mig därmed inte många meter från sängen. Varvade iallafall bollen med gåbordet och hade det rätt gött där ett par timmar. Vid kl 1930 tyckte iallafall bms att jag blivit en aning värksvag och ville hjälpa till på traven genom att punktera hinnorna och därmed framkalla vattenavgång. Sagt och gjort. Den gigantiska virknålen som petades upp i mig såg inte så trevlig ut just med tanke på var den skulle, men det kändes tack vare EDA:n ingenting. En skalpelektrod fästes på Räkans huvud och de snabba hjärtljuden hördes i rummet hela tiden därefter. Det hade de förstås gjort allt som oftast innan också tack vare CTG:n, men inte lika ostört som nu! Det var ljuvligt att höra!!

 

En timme efter hinnhålspetningen (ca kl 2030) kontrollerade bms nertill igen och nu var jag fullt öppen! Hurra...eller? "Huvudet står fortfarande ovan spinae", konstaterade hon. AttansjäklasuperduperSKIT, tänkte jag, det var ju precis så här jag förstått och stenhårt trott att det skulle bli! Nu skulle jag få vänta och vänta och kämpa och huvudet skulle INTE rotera ner på grund av min av mig misstänkta bäckentrånghet, och om typ ett och ett halvt dygn skulle det bli akut kejsarsnitt! Jag var SÅ säker, men jag sa ingenting... Ville inte sprida en negativ stämning i rummet. Jag skumpade vidare på min pilatesboll och nu började visst bedövningen släppa också, attans skit. Jäklar vad det tryckte på! Det var även dags för min mycket trevliga och trygga bms rapportera av sitt skift och tacka för sig. "Nattpersonalen kommer snart, tack & hej". Typ nåt sånt sa vi.

 

Och nu jäklar började det göra apjäklaSKITont igen och någonstans här har får jag jäkligt dålig koll på tiden. Jag svävar iväg men är stundtals väldigt närvarande. Kommer på att jag inte hann (kunde) vattna tomaterna innan vi åkte in och att de nog kanske skulle kola vippen nu efter den här skitvarma dagen! Säger till K att vi måste texta syrran så hon kan åka förbi och vattna. "Men skit i tomaterna nu" tycker K, men har jag tusan hållit dem vid liv hela sommaren utan att få skörda så ska de banne mig inte dö NU, klargör jag. Facinerande ändå att man kan komma på sånt när man föder barn.

 

Vi fortsätter med pilatesbollsskumpandet och ryggmassagen och det känns som en evighet och lite till innan nattpersonalen kommer, men jag tror att det bara tar knappt en timme. Jag börjar använda mig av mitt dova men ändå väldigt höga ljud igen för att hantera värkarna och känner att jag liksom vill hjälpa till att tycka på. "Bara gör det om du vill!" säger vår nya bms. Så det gör jag. Strax före kl 23 har jag så jäkla ont att jag liksom känner att jag måste få bekräftelse på att det har hänt nåt med huvudläget om jag inte ska hoppa ut genom det frestande öppna fönstret (och i så fall landa på akutens uteplats, hur tragikomiskt vore det inte att sluta sina dagar där?). "Kolla mig", ber jag med en döendes stämma. "Men tänk om det inte har hänt nåt då, hur kommer du reagera då?" HJÄLP!! Ja, då hoppar jag nog, tänker jag. Antagligen ska jag ju ligga med de här smärtorna ett par dygn nu, innan det där nedrans snittet... Hon kollar iallafall. "Men åh så bra, huvudet har passerat spinae nu!" säger hon och jag nästan dör av såväl förvåning som chock och...ja, lycka! Kanske kommer ungen att komma ut iallafall, the usual way?

 

Det är dimmigt nu. Tiden finns liksom inte längre. Klockan strax efter 23 och smärtorna är så starka att jag inte vet vad jag ska ta mig till, men jag fortsätter vara väldigt ljudlig och försöker slappna av och bara låta det hända. Det känns som att jag ska krascha mitt itu och jag bara vrålar rakt ut när det är som värst. Ber om ursäkt för det och tänker att jag skrämmer ju alla andra som eventuellt är här och ska föda barn, men personalen lugnar mig med att det inte hörs ut genom dörren. Jo, tjena. Säkert. Tänker på att mina arbetskamrater på akuten bara är ett tjugotal meter bort (fågelvägen that is) och undrar om de nog inte hör mig de också? Jag var egentligen rädd innan för huruvida jag faktiskt skulle våga låta, men det är liksom inget jag kan kontrollera. Just release it, liksom. Det hjälper jättemycket!

 

Jag kommer inte ihåg det själv såklart, men krystvärkarna började kl 2315. Vilka enorma krafter!! Det är en sån oerhört mäktig upplevelse, hur kroppen beter sig. Det gör VANSINNIGT ont, men jag känner ändå att jag har koll och kontroll. Jag ligger på rygg utan en tråd på kroppen och de  o e r h  ö r d a krafter som besitter min kropp ackompanjeras av ett hällande spöregn, blixtrar och dunder från det kompakta mörkret utanför fönstret. "Bra väder, bra väder" mumlar jag och har såväl tomaterna som det faktum att jag faktiskt ÄLSKAR blixtrar och dunder (när man är inomhus that is...) i åtanke. Jag känner att jag liksom får krafter av krafterna i ovädret. Nu får jag inte skrika längre utan instrueras att dra in hakan mot bröstet och pressa kraften (skriket...) nedåt när värken kommer. Jag "fuskar" två gånger och bara vrålar istället, första gången för att det gör SÅ ont och andra gången av rädsla för att helt enkelt hela mitt innanmäte ska pressas ut genom down under. "Det kommer inte att hända, tryck på nu!" peppar bms och jag lyder. Klockan är 2330 och jag undrar huruvida Räkan ska komma detta datum eller efter midnatt. Törs inte fråga, säger de att det dröjer mer än en halvtimme så pallar jag inte...

 

Nu jäklar ska här krystas!!! bestämmer jag mig och såväl K som bms och uskan hejar nu mer intensivt. Jag peppar mig själv med att tänka på att jag ju faktiskt är såväl stark som tålig och uthållig och trycker på för allt vad livet är värt när krystvärkarna kommer. Det får hända det som händer, bajsar jag på mig så gör jag och spricker jag tvärs över så gör jag (inget av det händer, förresten)!!! Det gör så satans ont och mellan värkarna är jag faktiskt lite rädd för att nästa värk ska komma...men det är liksom ingen idé. Plötsligt kommer den bara - och det är bara att bita ihop och lyda kroppen! Jag ser nu på K, som sitter på min högra sida i axelhöjd, att det håller på att hända något nertill och ser efter själv...

 

 

P l ö t s l i g t bara glider nåt ur mig, som en hal ål! Klockan är nu 2338 och jag fattar absolut ingenting, herrejösses är det KLART nu! Har Räkan kommit?! En liten, liten blåkaktig bebiskropp har precis glidit ur mig, hur i hela jäkla fridens är det möjligt??! Alla smärtor är som bortblåsta och jag inser att det faktiskt är över...han är HÄR nu!! Vi behöver inte vänta många sekunder på skriket och jösses...vi har faktiskt överlevt, både han och jag!

 

Den varma lilla bebiskroppen läggs upp på mitt bröst och han bara ligger där och kikar finurligt. Att han är så vaken!! Han är så vacker, helt perfekt, och våra glädjetårar tar liksom inte slut och lyckan och lättnaden är större än nåt tidigare känt, någonsin. Overklighetskänslan är också stor - vilken omvälvande upplevelse!! Alla smärtor är som sagt var helt bortblåsta och faktiskt även nästan bortglömda. Innan vi ens kommit till BB säger jag till K att "det här gör jag om, när som helst!"...och han säger att det trodde han ALDRIG. Han kommer ihåg det jobbiga mycket tydligare än vad jag gör och jag tänker att jag faktiskt hellre ligger där och föder barn än sitter brevid och peppar. Han har varit helt fenomenal hela vägen, men fy tusan för maktlösheten att sitta där brevid! 

 

Vi blir kvar på förlossningen i tre timmar. Moderkakan kommer enkelt och i sin helhet, jag blir lite sydd utvärtes (känns inte ett dugg och bara ett par veckor efter förlossningen var stygnen borta och jag har inga som helst "men" av detta). K får ligga och hudmothud-mysa med lill-Räkan och jag kliver enkelt upp och går på lätta ben ut på toaletten. Att man kan må så jäkla bra så kort tid efter att man faktiskt nästan ville hoppa ut genom ett fönster på grund av smärtor!! Den berömda fikabrickan kommer in och det smakar så fenomenalt gott. Vi är bara SÅ lyckliga...

 

Det går inte att beskriva det bättre än så här i ord, inte av mig nu. Känslorna är för stora och ofattbara och tårarna rinner när jag tänker på dagen han kom, världens bästa dag! Jag vill uppleva det igen och igen och igen!! Senast igår på vår prommis passerade vi sjukhuset och jag såg fönstret på salen där jag låg och rös i hela kroppen...av välbehag och lyckokänslor! Nu ligger han och sover sin förmiddaglur i vår säng, varm, gosig och precis en månad gammal. Han har varit här så kort tid och är ändå så självklar! Jag är så tacksam över att få vara med honom, att han kom till oss till slut. 

 

 

På torsdagkväll, den 1 augusti, framförde K på ett mycket bestämt sätt att han inte ville att jag promenerade i skogen längre. Alltså JA, jag veeet att jag har skrivit det förut här att han sagt så, men då har jag lyckats tjata mig till ett frikort på en "liten" skog där slingan är ganska nära vägen. Men nu sa han att det fick vara nog med det. "Ååååkeeeeej", sa jag, men korsade fingrarna bakom ryggen. Hehehe.

 

Fredag morgon, den 2 augusti, krängde jag på mig de numera jäkligt tajta (förut loose fit...) träningskläderna och tog bilen till...ja, skogen, såklart. Vad tusan alltså liksom, hur farligt kunde det vara?! Det var ju minst hundra grader varmt ute och skulle vara långt värre att gå på asfalt utan svalkande träd! Jag knatade på fem kilometer i rask takt (för att vara i vecka 40 that is) och i den långa nedförsbacken fick jag faktiskt lite lite ont i magen vid två tillfällen. Typ lite molande mensvärk...eller en fis på tvären, som jag tolkade det då. Fick liksom stanna en kort stund och vänta ut det. Sen åkte jag hem, svettig och nöjd, packade kylväskan med vattenmelon och åkte till stranden själv. Solade, badade, bläddrade slött i någon förlossningsbok och bara njöt. När K slutade jobba hämtade han upp mig och vi for och köpte en frysbox som vi kikat på så länge. Perfekt! Nu skulle jag ha gott om tid att baka massa fika och bröd och göra matlådor att frysa in! Sen svängde vi förbi stans mest kända glassbar och köpte en varsin typ tusenkaloriers-historia med massa gräddig glass, hallon och grädde som vi smaskade i oss i eftermiddagssolen. Väl hemma bar vi in frysboxen i varmförrådet tillsammans. Den är på 250 liter och innehåller i detta nu åtta bärmuffin och tre stycken kladdkakemuffin...

 

Samma kväll var vi bjudna till grannar på inflyttningsfest och vi visste att det skulle bli en rejält våt historia. Jag hade ungefär noll komma noll lust att hänga med fyllskallar och skyllde på mitt fysiska tillstånd. Vi grillade och satt och pratade länge i kvällssolen, jag och K, och innan han gick över till grannarna på egen hand sa jag att "ÅH om det bara kunde komma ett litet litet tecken...lite värk eller en ynkapynka bit av en slempropp eller nåt". Vi planerade lördagen med en springtur för Ks del och en prommis för min del innan en dag på stranden. När han hade gått gick jag på toaletten och dröm om min förvåning när det låg en liten liten manet i trosan!! Herrejösses vad var nu detta??! VAR det en bäbismanet? Hade jag fått en könis (=könssjukdom)? Hade jag råkat snyta mig i trosorna och glömt bort det???! Eller...var det en liten del av en slempropp...? Funderade ett tag på att ta en bild och lägga ut här och på fejjan och på instagram för att eventuellt kunna lösa gåtan, men spolade ner mysteriet istället och började bildgoogla. Sen gick jag på toa 40 gånger till och jodå, mer manet! Den började anta färgen av en brännmanet nu (lite blodstrimmig liksom) och jag fattade galoppen. Textade K informationen och skrev att han inte behövde göra sig någon brådska hem, men han kom ganska så omgående faktiskt. Hehe.

 

Sen låg vi på soffan och jag kände hur det molade i magen med jämna mellanrum. Jösses det hände verkligen något nu!! Dock visste jag att det kunde dröja allt mellan en och tio dagar ändå, så jag var jäkligt lugn. Men om utifall att det eventuellt skulle eskalera var det ju bäst att ladda lite, och hur gör man då det bäst undrar förstås ni?! Jo, med glass såklart. Jag äter alltid glass inför långlopp! En rejäl skål vaniljglass med mycket oboypulver uppepå (orkade inte fixa chokladsås...) senare kröp jag ner i sängen och somnade ganska så omgående faktiskt.

 

Natten mellan fredag och lördag vaknade jag kl 03 pga EXTREMT ont i magen (allt är relativt - jag skulle nog inte skatta smärtan särskilt extrem idag...) och gick upp och kissade. Mera brännmantet i trosan. NejnejNEJ - jag orkar inte föda barn nu, klockan är ju tre på natten!! Ja, sån var känslan. Värken kom inte tillbaka och jag somnade igen omgående.

 

Strax före klockan 08 den 3 augusti vaknade jag med värk igen. Molande, regelbundet, ganska korta intervaller. Hade inga problem med att tackla molandet och tänkte igen att det här kommer ta tid. Ganska omgående blev det dock lite värre och vid kl 09 väckte jag K och informerade om mitt status. "Vi hinner nog med träning och strand ändå", sa jag, "det tar tid det här för en förstföderska. Kanske upp mot en vecka eller så". Något i hans blick sa att här var det INTE akutellt med varken löptur eller strandhäng idag, han brukar förvisso leta dåliga anledningar att hoppa över springpassen men jag såg att ingen pepp skulle hjälpa här ;-). 

 

Vi gjorde frukost och satte oss ute i förmiddagssolen. Det var lite för varmt för mig och kaffet fick jag inte ner. Ärligt talat kunde jag bara sitta still korta stunder. Svärmor textade och undradet hur vi mådde. Jag skrev att det var lugnt och att de väl kunde komma på fika i veckan. "Herregud", tyckte K. Men vaddå? De kom ju på fika den veckan också ;-).

 

Sen blev det helt enkelt bara värre. K köpte en värkräknar-app och vid kl 11 var de ca 50 sekunder långa och kom tre gånger per tio minuter. "Nu ringer vi", sa K. "Nej nej nej, de ska vara över en minut långa!" sa jag, "de kommer bara skratta åt oss på förlossningen". Jag tog en dusch mellan värkarna. Riktigt Gunde Svan-tempo! Sen stod jag på alla fyra och råmade lite, provade olika ställningar med fasen alltså, det var inte riktigt uthärdligt längre. "Nu ringer vi", sa K, men "Nejnej" sa jag "vattnet har ju inte gått!" Det behöver det såklart inte göra, men jag var bara så rädd för att åka in och sedan bli hemskickad igen med dessa smärtor. Och emellanåt var jag ju helt opåverkad och knallade omkring precis som ingenting och ifrågasatte om det verkligen, verkligen var så att det var riktiga värkar jag hade.

 

Klockan 1038 ringde jag förlossningen och fick såklart en värk precis under samtalet. Kastade luren till K som avslutade samtalet redan innan värken var över och sedan helt sonika meddelade att vi var välkomna in för en bedömning. VA? Skulle vi till förlossningen på kontroll? Vi??! Jag? Alltså - herregud, inte kunde det väl vara så att vi skulle föda barn IDAG? B A R N!! Näää. Det var kanske bara den där fisen på tvären ändå?

 

Vi packade det sista i väskan om utifallatt vi eventuellt kanske möjligtvis skulle få stanna kvar och jag bad en liten bön om att inga grannar skulle vara ute. Sprang till bilen mellan värkar och fick en sån jävulusisk värk (alltså - då var den det, nu skulle den väl kännas som ett myggbett typ...) precis när vi svängde in på parkeringen på sjukan (vi har bara två kilometer dit!). Bad ännu en bön om att inte nån från jobbet skulle få span på mig på vår hemliga misson (akuten och förlossningen ligger farligt nära varandra), men vi klarade oss även här lyckligtvis! Klockan 1152 välkomnades vi in på ett förberedelserum...

 

To be continued...(kan dröja några dagar (veckor???) - allt beror på hur Räkan för taktpinnen och det är jäääkligt mycket kvar på denna story...)