Jag vaknade i vanlig ordning ganska mycket tidigare än barnafadern to be i morse och hann uppdatera mig angående dagens stora happening via diverse sociala medier och OJOJOJ vad det pirrade till i kistan minnsann! Jag vet ju så väl...den där bubblan man befinner sig i veckan innan då så gott som varendaste tanke handlar om de där med skäckblandad förtjusning efterlängtade 42 195 metrarna. Pirret och nervositeten, inneslutenheten, den noggranna kostuppladdningen, valet av kläder, den oroliga nattsömnen, all spänd förväntan... När jag väckte min älskling med orden i inläggets rubrik gav han mig en totalt oförstående blick. "Du är ju bacon baby. Det är faan rött kort på det yttrandet...". Hockeyspelare fattar visst ingenting.

 

Jag är avundsjuk. Maratondistansen här helig för mig och sedan fyra år tillbaka har jag haft det som en årlig tradition. Det är inget måste att göra bättre tider år för år (även om det råkat bli så, erkänner jag villigt), målet är alltid att ta mig runt med ett glatt löpsteg hela vägen och varendaste gång har jag längtat till nästa år så snart jag passerat mållinjen inne på stadion. Även om man i ärlighetens namn inte är skitkaxig och ultrapositiv den där sista milen så är tanken på tillfredsställelsen när man springer in på upploppet och snart har allt tillryggalagt så oerhörd, så obeskrivligt grym och skön att det a l d r i g finns finns några planer på att ge upp...eller ens sakta ner. Det är ju inte bara loppet i sig man har klarat av utan även alla mil i höststormar, snöslask, minusgrader och isvindar, i allt mer grönskande omgivningar, längs landsvägar och stigar och skogsvägar kantade av skog och fågelsång. Ibland har det kännts omöjligt och svintungt, men nu; nu har man slutfört.

 

 

Strax tar vi tåget mot Sthlm och insuper vibbarna längs en förhoppnignsvis lagom solig maratonbana. Och OJ vad jag längtar till nästa år...jodå - jag har redan en plan för att fixa maratonformen 2014! 

 

HEJA ALLA SOM KUTAR IDAG! Ni är grymma!