Min nuvarande livvstil tog sin början för runt åtta år sedan då jag lönnfet och tjuvrökande och helt förutsättningslöst földje med en vän till viktväktarna. Japp, rätt skämmigt för en twenty-something att entra det stället, men ojojoj så BRA det var för mig. Jag lärde mig att äta där, om måttlighet och hur man planerar sin dag kostmässigt och jag mådde så bra så bra av min nya kosthållning, men mer om detta under rubriken "min kostfilosofi" (<- klicka!). 

 

Hur som, jag gick ner mina kilon där (nio till antalet) och någon gång i den vevan började jag småjogga för att liksom pimpa förbränningen en smula. Ojojoj vad j o b b i g t det var, det kan jag lova!! Räkpappan drog mig runt på en kortare tur och jag hade lätt blivit omgådd av en rullatortant trots att jag kämpade och flåsade för allt jag var värd! Som den envisa get jag är lufsade jag på där - samma varv, dag efter dag. Ena dagen gick det lite bättre, andra dagen skitpissdåligt, tredje dagen trodde jag att jag skulle DÖ av träningsvärk (framför allt i benhinnorna - glöm inte det - ALLA får ont där när de börjar springa men det är INTE benhinneinflammation för det!!!), fjärde dagen gick det bättre igen...och så vidare. När jag ett antal månader senare hade sprungit en hel mil i skogen utan att stanna och därpå flämtande låg i gröngräset tänkte jag att jag lika gärna (nästan) kunde dö där på fläcken...jag var SÅ sjukt glad, lycklig och inte minst stolt över mig själv!! Önskar att ALLA finge uppleva den känslan någon gång och jag vet att om jag kunde lära mig springa, ja då kan ALLA det!!

 

Jag dog inte hur som helst - jag tog det hela lite längre istället. Snart sprang jag mitt första lopp (tjejmilen, nåt som blivit en årlig tradition och mitt personbästa därifrån ligger på 45 minuter plus några sekunder), sen dubblade jag det och sprang nån halvmara och inte gav jag mig där heller utan gav mig istället på maratondistansen: 42 195 metrar. DÄR blev jag riktigt biten och mitt personbästa i Stockholm ligger på 3 timmar, 39 minuter och några sekunder och jag råkade faktiskt anmäla mig till 2013 års upplaga av StockholmMarathon innan jag blev välsignad till detta tillstånd...den startplatsen kommer flyttas fram till 2014 så jag har ett riktigt hett mål att ta sikte på när bullen är färdigbakad!!

 

 

Jag blev helt fast i löpningen där i början någon gång, först ju för att det var en sån ypperlig form av förbränningsträningen men snart för att jag faktiskt mådde så sjuuukt jäkla skitbra av det!! Tiden för mig själv, att tänka, bena upp problem eller bara skingra tankarna, ljuvliga endorfinkickar så hela världen färgades vackert rosa av snabba & hårda pass, frisk luft, rekreation i skog och mark....ja ni hör ju: bara win-win-win! Det är inte så att varje pass är sådär supergudomligt jätteskönt, oh big no, ibland är det så vidrigt jobbigt att det inte finns och jag tänker att aldrig mer - men det är alltid, a l l t i d värt det och jag är alltid på´t igen när det gått skit. Det är rätt så bra med skitpass eftersom det ju gör andra pass till superpass, ju.

 

Styrkan då, alltså den regelrätta styrketräningen. Den har funnits i mitt liv lite till och från, kan man säga. Till skillnad från springmotivationen vars låga aldrig ens flämtar till (nästan...) så går den där stryrketräningslågan verkligen på spar ibland. Nu har jag dock som ambition att träna muskelstyrka ett par-tre gånger i veckan och har då fått hjälp av en PT att sätta ihop en så kallad 3-split (mer om den i ett/flera andra inlägg!!) som passar mig ypperligt. Sedan jag blev knocked up har det även, åter igen, blivit viktigt för mig med coreträning och ambitionen nu är att få till helst ett par sånna pass per vecka.

 

Sen kör jag lite annat också. Spinning till exempel, som var min stora kärlek innan löpningen kom in i mitt liv. Nu när jag inte kutar intervaller och snabbdistans är spinningen helt klart endorfinkicksräddningen och jag vill gärna få till minst ett helst två spinpass i veckan!! Ljuvliga sätt att supersvettas!!

 

PowerWalks (aka prommenader...), ja tack gärna. När löpet har gått dåligt pga graviditetskrämpan magont som jag lider av (springa fram och hoppa är extremt oskönt att syssla med...) har PWs blivit min förbrännings-/rensa skallen-/natur rekreations-/frisk luft-räddning och jag känner ofta att jag kan gå nästan hur långt som helst!! Målet just nu är att få till runt 30 kilometer i veckan, tills vidare. Förhoppningsvis kan jag springa lite någon gång snart om den här magen ger med sig, annars blir det mycket PWs (och lite crosstrainer på gymmet - funkar det med!). 

 

Sen kompletterar jag med lite yoga, bodybalance och sånt där när det finns tid och lust. Ja, andra pass också. Häng med så får ni väl se vettja!!