Förlossningen, the story
När Räkan kom till världen, part II (och här finns part I; introduktionen, för er som händelsevis har missat den...)
En av de sista bilderna på mig och magen, precis innan take off mot sjukan!
Klockan 1152 välkomnades vi alltså in på ett förberedelserum av en världstrevlig undersköterska. Rutinmässigt kontrolleras blodtryck (120/80 mmHg och således helt adekvat), urinprov (ingen protein!) och vikt (74,4 kg och om någon har hängt med här från allra första början så hade jag en liten önskan om att inte gå upp mer än 15 kg och min idealvikt är 60...givetvis mer tur än skicklighet där!). Sedan spändes CTG-apparaturen på och vi fick ligga uppkopplade ett tag innan självaste barnmorskan gjorde entré. Jag kan såklart ingenting om CTG-kurvor (EKG är mer min gebit, hehe) och såg med viss orolig skepsis de mycket mycket klena små pucklarna som ritades upp när jag hade mina jäkligt onda värkar. Attans anåda alltså, så smååå smååå pucklar det blev!! Barnmorskan skulle nog inte bli imponerad...nä, det blev nog till att åka hem ändå. Och hem ville jag då verkligen inte!! Okej att jag inte hade några cravings för varken ryggbedövning eller lustgas just i detta läge, men tanken på att sitta i bilen tillbaka till sjukhuset senare, med ännu mer ont var...jäkligt jobbig. Och samtidigt kändes det förstås helt overkligt omöjligt att det var självaste förlossningen som faktiskt startat!!
Sen kom hon alltså, barnmorskan (bms), och tro det eller ej men hon var rätt så nöjd med mitt värkarbete faktiskt! "Här blir det bebis idag", gissade hon frankt innan hon kontrollerade hur det stod till i mina nedre regioner och totalchockade med att berätta att "Du är öppen fyra centimeter!". Hurra-hurra-hurra!! sjöng det i mig. "Jag kommer vilja ha ryggbedövning!!!" var vad jag fick ur mig. Bms log snett och tyckte att jag skulle ta och börja med ett par Citodon och hoppa ner i badet. Sagt och gjort. Medan K parkerade om bilen och handlade lite förnödenheter (drickyoghurt, ostfrallor, Salt&Blandat och TurkiskPeppar. Kexchoklad var det enda vi hade med oss) låg jag där och plaskade och hade det riktigt bra faktiskt. Det gjorde väldigt jäkla ont när värkarna kom, vilket de gjorde en sisådär tre gånger per tio minuter alltså, men då fokuserade jag på andningen och liksom sköljde det varma vattnet över magen rytmiskt. Runt 20 andetag per värk räknade jag och det var skönt att ha siffran 20 att komma ihåg. När jag räknat till tio var liksom hälften gjort! Jag brukar använda mig av att räkna när jag springer jobbiga pass/lopp också, för att fokusera på nåt annat än just att det är jobbigt och liksom räkna ner. K kom tillbaka och satt på toalocket jämte badkaret. Jag drack yoghurt och han matade mig med lakrits. Aptiten var inte tipptopp direkt, men jag var helt inställd på att det här nog skulle ta ungefär två dygn och antagligen sluta med akut kejsarsnitt faktiskt, så det var ju bäst att försöka få i sig lite energi.
(Jo, alltså akut snitt var jag typ hundra på! Jag trodde mig ha en stark ärftlighet för det, men det enda sättet på att ta reda på om en kan föda barn är faktiskt bara att prova att föda barn...och det ville jag alltså göra. Turligt nog.)
Jag badade i ungefär två timmar, till klockan 15, och såg väl ut som ett större russin innan bms kom tillbaka och tyckte att vi kunde gå in på ett förlossningsrum istället och kanske ta en titt på den där lustgasen. Först traskade vi dock runt på avdelningen en stund och jag tog några värkar här och där i korridorerna. Solen lyste stark och varm där ute från en totalt molnfri himmel och jag kände att det nog ändå var en ganska så bra dag att föda barn på. Typ sommarens varmaste skulle det visa sig. Vi kände oss helt ensamma på avdelningen och såg aldrig till några andra patienter. Det var alldeles tyst, lugnt och stilla. Så konstigt, så overkligt...var vi verkligen här nu? Skulle vi ä n t l i g e n få träffa den där lilla filuren som bökade och stökade i magen min? Och...hur sjutton skulle den komma UT??! OCH JÄKLAR så ont det började göra nu!
Mitt finfina värkarbete en bit in i förlossningen...
Innan förlossningen var jag såklart jäkligt nyfiken på hur det skulle kännas med värkar och trots att jag ju nu haft ett gäng så är det svårt att beskriva (och dessutom himla individuellt gissar jag). För mig gjorde det mest ont som ett band mitt över magen. En molande, värkande, skärande jäkligt intensiv smärta. Vid klockan 16 var det iallafall dags att börja andas lustgas. Jag var lite rädd att det skulle göra mig illamående, men jag kände absolut ingenting alls, alltså ingen lindring heller. SA jag. K upplevde dock en markant förändring i hur jag pratade och efter ett tag insåg jag faktiskt att världen nog kändes lite lättare med lustgas trots allt, hehe. Det gjorde fortfarande jäkligt ont, men det blev liksom lite trubbigare på nåt vis. Jag domnade bort lite i huvudet och hade dessutom den där andningen i masken att fokusera på. Det här var ju rätt okej ändå! Tänk om jag kanske skulle klara mig utan ryggbedövning? Med mig hade jag TENS-apparaten som lindrat mina vadkramper nattetid några månader och den klistrades nu fast över nedre delen av magen. Jag satt nu på en pilatesboll och liksom lutade mig över sängen och andades lustgas kontrollerat med K bakom mig ivrigt masserandes min rygg och rattandes TENS-apparaten. Själva TENSen vet jag inte om jag hade någon nytta alls av faktiskt - jag tror inte riktigt det - men bollen, massagen och gasen var ljuvlig!!
Vid kl 17 kollades ånyo mitt nedre status och nu var jag öppen 7 sm...och det började bli nästan outhärdligt med smärtorna! Då jag av erfarenhet vet att narkosläkare gärna låter sig dröja lite (såvida man inte trycker på hjärtstoppsknappen alltså, men där var vi ju inte riktigt...ännu) så tänkte jag att det nog var dags att påminna om den där EDA.:n nu och mycket riktigt, det skulle nog dröja en timme eller så innan doktorn kunde infinna sig. Den timmen var förjäkla smärtsam kan jag säga! Ajajaj vad ont det gjorde nu! Jag andades lustgas i djupa, hungriga andetag och brölade som ett kreatur när jag andades ut (hade läst i en av mina förlossningsböcker att det var bra att göra så - och det tycker jag att det var också!). Kalle höll koll på CTG:n och berättade när värken peakade och jag snart kunde förvänta mig att det gav med sig och börja räkna ner. Jag behöll fokus på de smärtfria perioderna, även om de nu nog totalt var kortare än de smärtsamma.
En av mina rädslor innan förlossningen var att förlora kontrollen på grund av smärtan. Det var jag faktiskt aldrig i närheten av. Även om jag nästan ville dö någon gång så kände jag aldrig att jag liksom skulle dö. Jag visste ju så säkert att det var helt normalt att det skulle göra sådär outhärdligt, ofattbart, obeskrivligt skitont. Och personalen på förlossningen samt K var helt fantastiska!! Jag kände mig SÅ trygg och sedd, hela vägen!!
Narkosdoktorn anlände stax före kl 18 och jag kände igen honom som en av mina favoriter. Halleluja, frälsningen var nära! "Och hur går det här då?" frågade han och eftersom vi jobbar ihop då och då ville jag verka smart och ha koll på läget och planerade att säga "Jotack bra, men jag har precis börjat fundera på lite mer existensiella frågor", men det blev mest "Slolak a, ecis dera exschichenschillagror". Typ. Lustgas alltså, bättre än sprit! Sen pillrade han mig i ryggen och trots att jag inte är rädd för nålar och sånt ett dugg så tyckte jag faktiskt att det var lite obehagligt. Det där knastrande broskiga ljudet man liksom mer känner än hör...usch. Men effekten sen; to fuckin´ DIE for ju!! Från att ha brölat okontrollerat under värkarna och totalt avskärmat mig från omvärlden de korta stunder jag var smärtfri satt jag strax och skumpade på en pilatsesboll ätandes kexchoklad MED aptit, läsandes Aftonbladet och lättsamt konverserandes K! Tror nästan att han var den som var mest förvånad. Såg på CTG:n att värkarna gick i taket men kände absolut INGENTING! Fy tusan vilken grej alltså, SÅ glad att jag fick den och således några timmar att ladda upp för den något krävande slutspurt som väntade...
Glad med ryggbedövning!
Nu hade jag CTG:n på hela tiden och tog mig därmed inte många meter från sängen. Varvade iallafall bollen med gåbordet och hade det rätt gött där ett par timmar. Vid kl 1930 tyckte iallafall bms att jag blivit en aning värksvag och ville hjälpa till på traven genom att punktera hinnorna och därmed framkalla vattenavgång. Sagt och gjort. Den gigantiska virknålen som petades upp i mig såg inte så trevlig ut just med tanke på var den skulle, men det kändes tack vare EDA:n ingenting. En skalpelektrod fästes på Räkans huvud och de snabba hjärtljuden hördes i rummet hela tiden därefter. Det hade de förstås gjort allt som oftast innan också tack vare CTG:n, men inte lika ostört som nu! Det var ljuvligt att höra!!
En timme efter hinnhålspetningen (ca kl 2030) kontrollerade bms nertill igen och nu var jag fullt öppen! Hurra...eller? "Huvudet står fortfarande ovan spinae", konstaterade hon. AttansjäklasuperduperSKIT, tänkte jag, det var ju precis så här jag förstått och stenhårt trott att det skulle bli! Nu skulle jag få vänta och vänta och kämpa och huvudet skulle INTE rotera ner på grund av min av mig misstänkta bäckentrånghet, och om typ ett och ett halvt dygn skulle det bli akut kejsarsnitt! Jag var SÅ säker, men jag sa ingenting... Ville inte sprida en negativ stämning i rummet. Jag skumpade vidare på min pilatesboll och nu började visst bedövningen släppa också, attans skit. Jäklar vad det tryckte på! Det var även dags för min mycket trevliga och trygga bms rapportera av sitt skift och tacka för sig. "Nattpersonalen kommer snart, tack & hej". Typ nåt sånt sa vi.
Och nu jäklar började det göra apjäklaSKITont igen och någonstans här har får jag jäkligt dålig koll på tiden. Jag svävar iväg men är stundtals väldigt närvarande. Kommer på att jag inte hann (kunde) vattna tomaterna innan vi åkte in och att de nog kanske skulle kola vippen nu efter den här skitvarma dagen! Säger till K att vi måste texta syrran så hon kan åka förbi och vattna. "Men skit i tomaterna nu" tycker K, men har jag tusan hållit dem vid liv hela sommaren utan att få skörda så ska de banne mig inte dö NU, klargör jag. Facinerande ändå att man kan komma på sånt när man föder barn.
Vi fortsätter med pilatesbollsskumpandet och ryggmassagen och det känns som en evighet och lite till innan nattpersonalen kommer, men jag tror att det bara tar knappt en timme. Jag börjar använda mig av mitt dova men ändå väldigt höga ljud igen för att hantera värkarna och känner att jag liksom vill hjälpa till att tycka på. "Bara gör det om du vill!" säger vår nya bms. Så det gör jag. Strax före kl 23 har jag så jäkla ont att jag liksom känner att jag måste få bekräftelse på att det har hänt nåt med huvudläget om jag inte ska hoppa ut genom det frestande öppna fönstret (och i så fall landa på akutens uteplats, hur tragikomiskt vore det inte att sluta sina dagar där?). "Kolla mig", ber jag med en döendes stämma. "Men tänk om det inte har hänt nåt då, hur kommer du reagera då?" HJÄLP!! Ja, då hoppar jag nog, tänker jag. Antagligen ska jag ju ligga med de här smärtorna ett par dygn nu, innan det där nedrans snittet... Hon kollar iallafall. "Men åh så bra, huvudet har passerat spinae nu!" säger hon och jag nästan dör av såväl förvåning som chock och...ja, lycka! Kanske kommer ungen att komma ut iallafall, the usual way?
Det är dimmigt nu. Tiden finns liksom inte längre. Klockan strax efter 23 och smärtorna är så starka att jag inte vet vad jag ska ta mig till, men jag fortsätter vara väldigt ljudlig och försöker slappna av och bara låta det hända. Det känns som att jag ska krascha mitt itu och jag bara vrålar rakt ut när det är som värst. Ber om ursäkt för det och tänker att jag skrämmer ju alla andra som eventuellt är här och ska föda barn, men personalen lugnar mig med att det inte hörs ut genom dörren. Jo, tjena. Säkert. Tänker på att mina arbetskamrater på akuten bara är ett tjugotal meter bort (fågelvägen that is) och undrar om de nog inte hör mig de också? Jag var egentligen rädd innan för huruvida jag faktiskt skulle våga låta, men det är liksom inget jag kan kontrollera. Just release it, liksom. Det hjälper jättemycket!
Nu klär personalen av mig de få plagg jag bär och bms börjar plasta in sig. Herrejösses...börjar det bli dags nu??!
Jag kommer inte ihåg det själv såklart, men krystvärkarna började kl 2315. Vilka enorma krafter!! Det är en sån oerhört mäktig upplevelse, hur kroppen beter sig. Det gör VANSINNIGT ont, men jag känner ändå att jag har koll och kontroll. Jag ligger på rygg utan en tråd på kroppen och de o e r h ö r d a krafter som besitter min kropp ackompanjeras av ett hällande spöregn, blixtrar och dunder från det kompakta mörkret utanför fönstret. "Bra väder, bra väder" mumlar jag och har såväl tomaterna som det faktum att jag faktiskt ÄLSKAR blixtrar och dunder (när man är inomhus that is...) i åtanke. Jag känner att jag liksom får krafter av krafterna i ovädret. Nu får jag inte skrika längre utan instrueras att dra in hakan mot bröstet och pressa kraften (skriket...) nedåt när värken kommer. Jag "fuskar" två gånger och bara vrålar istället, första gången för att det gör SÅ ont och andra gången av rädsla för att helt enkelt hela mitt innanmäte ska pressas ut genom down under. "Det kommer inte att hända, tryck på nu!" peppar bms och jag lyder. Klockan är 2330 och jag undrar huruvida Räkan ska komma detta datum eller efter midnatt. Törs inte fråga, säger de att det dröjer mer än en halvtimme så pallar jag inte...
Nu jäklar ska här krystas!!! bestämmer jag mig och såväl K som bms och uskan hejar nu mer intensivt. Jag peppar mig själv med att tänka på att jag ju faktiskt är såväl stark som tålig och uthållig och trycker på för allt vad livet är värt när krystvärkarna kommer. Det får hända det som händer, bajsar jag på mig så gör jag och spricker jag tvärs över så gör jag (inget av det händer, förresten)!!! Det gör så satans ont och mellan värkarna är jag faktiskt lite rädd för att nästa värk ska komma...men det är liksom ingen idé. Plötsligt kommer den bara - och det är bara att bita ihop och lyda kroppen! Jag ser nu på K, som sitter på min högra sida i axelhöjd, att det håller på att hända något nertill och ser efter själv...
...och så PLÖTSLIGT!
P l ö t s l i g t bara glider nåt ur mig, som en hal ål! Klockan är nu 2338 och jag fattar absolut ingenting, herrejösses är det KLART nu! Har Räkan kommit?! En liten, liten blåkaktig bebiskropp har precis glidit ur mig, hur i hela jäkla fridens är det möjligt??! Alla smärtor är som bortblåsta och jag inser att det faktiskt är över...han är HÄR nu!! Vi behöver inte vänta många sekunder på skriket och jösses...vi har faktiskt överlevt, både han och jag!
Han är här nu! Ja, för jag ser ju på en gång att det är en han. I ett tidigare skede av förlossningen har vi påpekat för personalen att vi gärna vill kolla könet själva. Faktiskt har jag sett det hela lite som ett experiment - hur lång tid kommer det ta innan jag/vi kommer på det, innan vi liksom bryr oss om att se efter? Det är dock det allra första jag ser då bms lyfter upp honom, och det första jag säger är "Det ÄR en han!!". Jag ser det till och med före personalen och tänker att det var ju det jag visste, heeela tiden! Jag har faktiskt varit helt hundra...hur man nu kan vara det.
Den varma lilla bebiskroppen läggs upp på mitt bröst och han bara ligger där och kikar finurligt. Att han är så vaken!! Han är så vacker, helt perfekt, och våra glädjetårar tar liksom inte slut och lyckan och lättnaden är större än nåt tidigare känt, någonsin. Overklighetskänslan är också stor - vilken omvälvande upplevelse!! Alla smärtor är som sagt var helt bortblåsta och faktiskt även nästan bortglömda. Innan vi ens kommit till BB säger jag till K att "det här gör jag om, när som helst!"...och han säger att det trodde han ALDRIG. Han kommer ihåg det jobbiga mycket tydligare än vad jag gör och jag tänker att jag faktiskt hellre ligger där och föder barn än sitter brevid och peppar. Han har varit helt fenomenal hela vägen, men fy tusan för maktlösheten att sitta där brevid!
Vi blir kvar på förlossningen i tre timmar. Moderkakan kommer enkelt och i sin helhet, jag blir lite sydd utvärtes (känns inte ett dugg och bara ett par veckor efter förlossningen var stygnen borta och jag har inga som helst "men" av detta). K får ligga och hudmothud-mysa med lill-Räkan och jag kliver enkelt upp och går på lätta ben ut på toaletten. Att man kan må så jäkla bra så kort tid efter att man faktiskt nästan ville hoppa ut genom ett fönster på grund av smärtor!! Den berömda fikabrickan kommer in och det smakar så fenomenalt gott. Vi är bara SÅ lyckliga...
Det går inte att beskriva det bättre än så här i ord, inte av mig nu. Känslorna är för stora och ofattbara och tårarna rinner när jag tänker på dagen han kom, världens bästa dag! Jag vill uppleva det igen och igen och igen!! Senast igår på vår prommis passerade vi sjukhuset och jag såg fönstret på salen där jag låg och rös i hela kroppen...av välbehag och lyckokänslor! Nu ligger han och sover sin förmiddaglur i vår säng, varm, gosig och precis en månad gammal. Han har varit här så kort tid och är ändå så självklar! Jag är så tacksam över att få vara med honom, att han kom till oss till slut.
Det syns lite på bilden att jag låg i solstolen dagen innan... Återkommer i ett senare inlägg med mina bästa föda-barn-tips i punktform! Jag läste (nästan) fem böcker i ämnet och det var bra, men kanske en aning överdrivet många. När han väl var här insåg jag att det kanske skulle ha varit småbra att läsa en bok om att ta hand om en bebis också. Ärligt talat är det liksom NU det börjar!
Etiketter: Förlossningen,
Skrivet av: Andréa
Tårigt! Vilken resa det är att föda barn. Jag längtar nästan...
Epiduralen (som jag innan varit sådan motståndare till, främst av rädsla) blev min räddning. Men också 'mitt fall' och jag kommer försöka undvika den denna gång. För jag VILL verkligen känna den där enorma kraften som så många säger att jeystekarna är. Jag hade ju ingen krystreflex alls och så slutade det ju med sugklocka och stor bristning... Får kanske ta mod till mig och testa lustgasen ändå. Så rädd för att må illa och spy men det kanske jag inte gör ändå :)
Tack för att du delade med dig! Jag älskar att läsa sånt här! :) Ich stort grattis till räkan på 1mån dagen!
Svar:
Pregg&Fit
Skrivet av: linda modin
Fantastiskt! Fin berättelse. Så mycket kärlek!
Svar:
Pregg&Fit
Skrivet av: Debbsan
Tack för att du delar med dig! Myser, gråter lite men ler framförallt! Sånna starka känslor det är! Sån enorm kärleksexplosion liksom! Sen ser du ju så fräsch o pigg ut på bilderna! Helt otroligt! Du ska få se mina postpartumbilder efter Jennifer. Jag ser nästan död ut... Puss & kram
Svar:
Pregg&Fit
Skrivet av: Snorkkis
Vilken berättelse. Tack igen för att du delar med dig! Och häftigt att du kände dig så bra direkt efter. Gjorde inte jag får jag erkänna; låg typ och skakade en bra stund och var inte alls sugen på att kliva upp och gå i duschen, på toa osv.
Skrivet av: Caroline
Kul att läsa! Tänk att man går igenom "samma sak" och ändå kan uppleva det så olika...när jag läser din berättelse så slår det mig att den är nästan precis så som jag föreställt mig att MIN förlossning skulle bli, och så blev den såklart inte alls, haha vad märkligt sånt är alltså! (Om du vill läsa min story från när vår knodd kom för 2 veckor sedan så finns den på min blogg.)
