På torsdagkväll, den 1 augusti, framförde K på ett mycket bestämt sätt att han inte ville att jag promenerade i skogen längre. Alltså JA, jag veeet att jag har skrivit det förut här att han sagt så, men då har jag lyckats tjata mig till ett frikort på en "liten" skog där slingan är ganska nära vägen. Men nu sa han att det fick vara nog med det. "Ååååkeeeeej", sa jag, men korsade fingrarna bakom ryggen. Hehehe.

 

Fredag morgon, den 2 augusti, krängde jag på mig de numera jäkligt tajta (förut loose fit...) träningskläderna och tog bilen till...ja, skogen, såklart. Vad tusan alltså liksom, hur farligt kunde det vara?! Det var ju minst hundra grader varmt ute och skulle vara långt värre att gå på asfalt utan svalkande träd! Jag knatade på fem kilometer i rask takt (för att vara i vecka 40 that is) och i den långa nedförsbacken fick jag faktiskt lite lite ont i magen vid två tillfällen. Typ lite molande mensvärk...eller en fis på tvären, som jag tolkade det då. Fick liksom stanna en kort stund och vänta ut det. Sen åkte jag hem, svettig och nöjd, packade kylväskan med vattenmelon och åkte till stranden själv. Solade, badade, bläddrade slött i någon förlossningsbok och bara njöt. När K slutade jobba hämtade han upp mig och vi for och köpte en frysbox som vi kikat på så länge. Perfekt! Nu skulle jag ha gott om tid att baka massa fika och bröd och göra matlådor att frysa in! Sen svängde vi förbi stans mest kända glassbar och köpte en varsin typ tusenkaloriers-historia med massa gräddig glass, hallon och grädde som vi smaskade i oss i eftermiddagssolen. Väl hemma bar vi in frysboxen i varmförrådet tillsammans. Den är på 250 liter och innehåller i detta nu åtta bärmuffin och tre stycken kladdkakemuffin...

 

Samma kväll var vi bjudna till grannar på inflyttningsfest och vi visste att det skulle bli en rejält våt historia. Jag hade ungefär noll komma noll lust att hänga med fyllskallar och skyllde på mitt fysiska tillstånd. Vi grillade och satt och pratade länge i kvällssolen, jag och K, och innan han gick över till grannarna på egen hand sa jag att "ÅH om det bara kunde komma ett litet litet tecken...lite värk eller en ynkapynka bit av en slempropp eller nåt". Vi planerade lördagen med en springtur för Ks del och en prommis för min del innan en dag på stranden. När han hade gått gick jag på toaletten och dröm om min förvåning när det låg en liten liten manet i trosan!! Herrejösses vad var nu detta??! VAR det en bäbismanet? Hade jag fått en könis (=könssjukdom)? Hade jag råkat snyta mig i trosorna och glömt bort det???! Eller...var det en liten del av en slempropp...? Funderade ett tag på att ta en bild och lägga ut här och på fejjan och på instagram för att eventuellt kunna lösa gåtan, men spolade ner mysteriet istället och började bildgoogla. Sen gick jag på toa 40 gånger till och jodå, mer manet! Den började anta färgen av en brännmanet nu (lite blodstrimmig liksom) och jag fattade galoppen. Textade K informationen och skrev att han inte behövde göra sig någon brådska hem, men han kom ganska så omgående faktiskt. Hehe.

 

Sen låg vi på soffan och jag kände hur det molade i magen med jämna mellanrum. Jösses det hände verkligen något nu!! Dock visste jag att det kunde dröja allt mellan en och tio dagar ändå, så jag var jäkligt lugn. Men om utifall att det eventuellt skulle eskalera var det ju bäst att ladda lite, och hur gör man då det bäst undrar förstås ni?! Jo, med glass såklart. Jag äter alltid glass inför långlopp! En rejäl skål vaniljglass med mycket oboypulver uppepå (orkade inte fixa chokladsås...) senare kröp jag ner i sängen och somnade ganska så omgående faktiskt.

 

Natten mellan fredag och lördag vaknade jag kl 03 pga EXTREMT ont i magen (allt är relativt - jag skulle nog inte skatta smärtan särskilt extrem idag...) och gick upp och kissade. Mera brännmantet i trosan. NejnejNEJ - jag orkar inte föda barn nu, klockan är ju tre på natten!! Ja, sån var känslan. Värken kom inte tillbaka och jag somnade igen omgående.

 

Strax före klockan 08 den 3 augusti vaknade jag med värk igen. Molande, regelbundet, ganska korta intervaller. Hade inga problem med att tackla molandet och tänkte igen att det här kommer ta tid. Ganska omgående blev det dock lite värre och vid kl 09 väckte jag K och informerade om mitt status. "Vi hinner nog med träning och strand ändå", sa jag, "det tar tid det här för en förstföderska. Kanske upp mot en vecka eller så". Något i hans blick sa att här var det INTE akutellt med varken löptur eller strandhäng idag, han brukar förvisso leta dåliga anledningar att hoppa över springpassen men jag såg att ingen pepp skulle hjälpa här ;-). 

 

Vi gjorde frukost och satte oss ute i förmiddagssolen. Det var lite för varmt för mig och kaffet fick jag inte ner. Ärligt talat kunde jag bara sitta still korta stunder. Svärmor textade och undradet hur vi mådde. Jag skrev att det var lugnt och att de väl kunde komma på fika i veckan. "Herregud", tyckte K. Men vaddå? De kom ju på fika den veckan också ;-).

 

Sen blev det helt enkelt bara värre. K köpte en värkräknar-app och vid kl 11 var de ca 50 sekunder långa och kom tre gånger per tio minuter. "Nu ringer vi", sa K. "Nej nej nej, de ska vara över en minut långa!" sa jag, "de kommer bara skratta åt oss på förlossningen". Jag tog en dusch mellan värkarna. Riktigt Gunde Svan-tempo! Sen stod jag på alla fyra och råmade lite, provade olika ställningar med fasen alltså, det var inte riktigt uthärdligt längre. "Nu ringer vi", sa K, men "Nejnej" sa jag "vattnet har ju inte gått!" Det behöver det såklart inte göra, men jag var bara så rädd för att åka in och sedan bli hemskickad igen med dessa smärtor. Och emellanåt var jag ju helt opåverkad och knallade omkring precis som ingenting och ifrågasatte om det verkligen, verkligen var så att det var riktiga värkar jag hade.

 

Klockan 1038 ringde jag förlossningen och fick såklart en värk precis under samtalet. Kastade luren till K som avslutade samtalet redan innan värken var över och sedan helt sonika meddelade att vi var välkomna in för en bedömning. VA? Skulle vi till förlossningen på kontroll? Vi??! Jag? Alltså - herregud, inte kunde det väl vara så att vi skulle föda barn IDAG? B A R N!! Näää. Det var kanske bara den där fisen på tvären ändå?

 

Vi packade det sista i väskan om utifallatt vi eventuellt kanske möjligtvis skulle få stanna kvar och jag bad en liten bön om att inga grannar skulle vara ute. Sprang till bilen mellan värkar och fick en sån jävulusisk värk (alltså - då var den det, nu skulle den väl kännas som ett myggbett typ...) precis när vi svängde in på parkeringen på sjukan (vi har bara två kilometer dit!). Bad ännu en bön om att inte nån från jobbet skulle få span på mig på vår hemliga misson (akuten och förlossningen ligger farligt nära varandra), men vi klarade oss även här lyckligtvis! Klockan 1152 välkomnades vi in på ett förberedelserum...

 

To be continued...(kan dröja några dagar (veckor???) - allt beror på hur Räkan för taktpinnen och det är jäääkligt mycket kvar på denna story...)