"Preggosar ska inte springa..."
Näe, det är faktiskt inte nån som har sagt det till mig...men jag är övertygad om att det var en och annan som tänkte det härom dagen. Here it goes.
Så. Jag lufsade på löpbandet i måndags. Det gick i maklig takt som sig bör nowadays och, med ett fånligt leende på läpparna, tänkte jag att äntligen, äntligen syns det faktiskt på riktigt att jag bär på en finfin anledning att bara mysjogga lätt på bandet. Säkert är det en och annan som blir lite peppad (eller kanske åtminstone lite impad...?) av att se preggot lyckligt och stolt jogga fram lagom svett, funderade jag. Mycket tillfreds var jag.
Med 8 kilometer i benen tänkte jag att det kunde vara på sin plats med ett litet styrkepass innan jag avrunde med de liksom fulländande 2 kilometrarna (magic 10 you knowe) så jag stängde av, torkade förnöjt svetten och...ja, gick därifrån helt enkelt.
Och drog av jooooordens vurpa!!
Det är trångt bland banden, står säkert ett tiotal på rad med bara några centimetrars mellanrum och bakom dem står ett gäng crosstrainers tätt inpå. Jag brukar därför knalla rakt över banden, förutsatt att ingen springer på dem såklart, och det brukar inte vara smockad där direkt på morgonkvisten när jag oftast kör min preggojoggshow. Det fattar ju en gråsparvshjärna ju, att man inte kan gena tväs över ett gäng löpband i rullning. Ju.
I måndags var det annandag påsk. MÅNGA som hade ätit påskgodis och ville bränna lite och passade på precis där och då relaterat till begränsade högtidsöppettider.
Så.
Givetvis sprang någon på ett av banden. En snabb herre dessutom, säkert minst 15 km/timmen löpte han. Och där kom jag genandes. Alltså, ni vet den där momentala insikten, en hundradels sekund tar det bara innan man inser att "SHIT i hela helvete, jag kommer om en millisekund sätta ner hela min kroppstyngd (som förresten ökat med typ 10 % redan) från sidan på ett löpband som snurrar i en takt av typ 15 km/timmen. Och det kommer inte gå bra!!"
Alltså - jag for bokstavligen som en vante! Dunder & brak, tjong i melaljongen, krasch bom BANG så satt jag i fronten på crosstrainern bakom.
I måndags var det annandag påsk. MÅNGA som hade ätit påskgodis och ville bränna lite och passade på precis där och då relaterat till begränsade högtidsöppettider. Som sagt. Låt mig säga att jag hade en finfin, storögd, snudd på chockskadad publik när jag, efter att jag konstaterat att huvudet satt på plats och magen klarat fallet utan minsta touch, tittade upp från min lilla hög av mig själv.
"DET ÄR LUUUUUGNT, DET GICK BRAAAAAA!!!" lugnade jag i en sån lagom ljudnivå att en döv skulle höra och om någon på gymmets övervåning mot all förmodan hade missat mitt pladask så såg de mig definitivt i min skämshög nu. Typiskt liksom, att hörlurarna med hög poppig musik sitter kvar i öronen och får en att skrika också.
Aja, det gick bra iallafall även om nån säkert tänkte att "preggosar ska inte springa" och, med en rätt så blåslagen vänsterskinka, kunde jag efter styrkepasset problemfritt avsluta med de där magiska två... Och i mogon ska jag på´t igen! För jag tycker ändå att preggosar ska springa om de mår bra av det. Men de kan ju gärna kombinera det med att tänka lite också.
Inte skämshögen - men stretchhögen.
Etiketter: Allmänt,
Skrivet av: Debbsan
Hahaha va roligt du skriver! Supermys idag o så ses vi imorgon igen! Lyx! Puss
Svar:
Pregg&Fit
Skrivet av: Malin
Hihi sitter o flinar här för mig själv, kul att du bjuder på dig själv o skriver om de olika missödena du råkar ut för. Tur i oturen du hade iaf :) Ps: Jag tycker också att preggon ska springa om det känns bra.
Svar:
Pregg&Fit
Skrivet av: Andréa
Haha :) Förlåt att jag skrattar men det låter bara för kul :) Men tur att du inte slog dig något värre!!
Svar:
Pregg&Fit
Skrivet av: Emma ❥ Olivias mamma
Inspirerande blogg. Jag vill också vara träningsnörd! Haha :}
Svar:
Pregg&Fit
