Förlossningen alltså - vilken JÄKLA GREJ!! Trots att min dittills enda förlossning var mitt livs BÄSTA (och givetvis även mest smärtsamma...) upplevelse ever hade jag visst totalt glömt hur det var...och det har jag nog ärligt talat redan gjort igen hehe. Men såhär gick det till iallafall! 

 

 

Jag hade börjat misströsta redan några dagar innan beräknad födsel (BF) och tänkte att den här bebisen nog aaaaldrig skulle komma. Storebror kom ju tre dagar innan BF och av någon anledning tänkte jag att det skulle bli typ så den här gången också, eller faktiskt ännu lite tidigare. Jag var überredo och förväntansfull och räknade minutrarna redan tre veckor innan BF, haha. Så dumt!! Nu var det iallafall annandag påsk och därmed BF, vi låg i sängen länge på morgonen alla tre och slöade och myste. Jag kände verkligen ingenting, trots att jag kände efter allt jag kunde ungefär heeela tiden. Strax var det dags att gå på toaletten och hoppsan!, någon har visst knäckt ett ägg i min trosa!! Slemproppen, helt tveklöst!! Jag hade ju varit på slemproppsjakt vid varje toabesök sedan typ tre veckor och någon gång hade jag faktiskt också gjort vissa fynd, om än väldigt små sådana. Den här gången alltså - tveklöst typ minst hela proppen! Visade stolt K som väl kanske inte blev superroad av sjävla synen, men hur som helst väldigt uppspelt och förväntansfull han med. Några känningar för övrigt lyste dock med sin frånvaro, men jag tänkte att det kanske skulle dra igång framåt kvällningen, då det ju var så (fast tvärt om...) sist det begav sig.

 

Syrran med kille var här på dagen, vi satt ute i solskenet och smaskade grillade burgare till lunch, fikade och spelade uteinnebandy med storebrorsan to be. Jag kände av ett lätt molande i ryggslutet ibland, men det var väldigt diffust. Ville så gärna berätta om förmiddagens trosfynd för syrran, men gjorde det ändå inte. Ville inte skapa en massa förväntingar! Såhär i efterhand ångrar jag att jag inte sa något, jag hade verkligen kunnat bjuda henne på en extra spännande måndag. Men jag visste ju inte...ville inte göra en höna av det där knäckta ägget, liksom.

 

Plötsligt kom vi på att vi nog skulle köpa några nya utemöbler, typ en lyxig cafégrupp att ha utanför köksfönstret där det är morgon- och förmiddagssol. Vi for illa kvlickt iväg till bästa trädgårsmöbelaffären och slog till på ett riktigt snyggt möblemang i teak som kommer bli så där snyggt grånat slitet om några säsonger. Vi skojade lite om att vi gjorde ett större och smått spontant inköp precis innan storebrorsan föddes också ju  (en frysbox). Tradition liksom...eller? Åh, jag var SÅ förväntansfull, men alltså det kunde ju vara två veckor kvar också. Åh så frustrerande att inte veta ju! 

 

Väl hemma igen gick jag och lade mig och läste medan killarna spelade mer uteinnebandy. Vid kl 1830 kom storebrorsan in och var jätteledsen och ropade efter sin mamma och jag försökte resa mig ur sängen men kunde inte pga himlans ont i magen. Men VÄNTA nu här??! ONT I MAGEN? Det hade jag nog vid närmare eftertanke haft vid ett par tillfällen de senaste minutrarna! Ja jösses...kunde det ha satt igång nu??! Laddade ner en värkapp och klockade lite och jodå, det fanns nog en viss regelbundenhet. K blev ännu mer nevös haha. En timme senare, 1930, bestämde vi oss för att teleonera efter farfarn så att storebrorsan kunde sova där istället, ifall det här ju faktiskt var the real deal. Det är ju så lurigt i början! När värkarna kommer så känns det såklart som the real dela, men därimellan...det känns ju inget alls!! 

 

Farfarn kom och storebrorsan tog sin lilla rullväska och följde tveklöst med honom till bilen. "Du ska inte följa med" sa han till mig i hallen och jag fick en kram och puss. Jag blir så stolt och rörd när jag tänker på det! Han var SÅ duktig. Det var tydligt att han, trots sina blott 2,5 år, förstod att nåt väldigt märkvärdigt var i görningen. Älskade unge!

 

När de hade åkt ringde jag till förlossningen och en gammal kollega svarade. Jag informerade om mitt status, nu hade jag riktigt jäkla ont mellan varven och var säker på att vi skulle komma in om inte allt för lång tid. Vi var välkomna när som helst såklart, men jag ville ändå avvakta skiftbytet kl 2130 så jag tog ett varmt bad så länge, hade ju så himla bra upplevelse av det vid förra förlossningen då jag badade typ tre timmar i förberedelserummet haha. Väl i vattnet var det nästan som att det stannade av lite och jag blev rädd att det var falskt alarm trots allt. Värkrna kom betydligt mer sällan och var inte alls av samma intensitet längre!! NEJ! Jag ville ju föda barn nu! K satt på toalocket och vi småpratade om att det faktiskt också kändes ganska så vemodigt...the end of an era, liksom. Vi har ju varit tre så länge, vi har det så himla bra! Storebror är ju så himla härlig och enkel, en glad och pigg filur som sprider så mycket glädje och energi!! Vem är det nu som ska komma och inkräkta och vända uppochner på tillvaron och, den vanliga funderingen; hur skulle vi kunna älska någon så mycket som vi älskar honom? Ja, mitt i all spänning kändes det också väldigt...vemodigt.

 

Snart tog värkarna fart igen. Det gjorde rätt ont nu, jag var helt klart väldigt sugen på att åka till sjukan och kolla hur det stog till där nere faktiskt. Bestämde mig för att ta ytterligare en handfull värkar i badet innan jag klev upp och gjorde mig i ordning. Dagens smink lät jag sitta kvar, det såg ändå okej ut. Jag hann även fila fötterna med en sån där elektrisk fotfil haha. Tänkte att jag ju snart kanske skulle ha någon stackares huvud mellan fötterna och borde lacka om naglarna också, men där gick gränsen för vad jag hade lust att fixa just då faktiskt, haha.

 

K lassade bilen med varsin resväska och vi for iväg i mörka kvällen. Var så glad att ingen granne såg oss! Vi har ju blott två kilometer till sjukan så bilresan var himla enkel, jag låg i baksätet då det var för jobbigt att sitta upp. Fick en ordentlig värk då vi gick över parkeringen vid sjukan, men det gick enkelt att ta sig in ändå. Jag hade väldigt ont och var säker på att det var på riktigt nu, men jag hade i nuläget inga cravings för varken epidural eller lustgas. En undersköterska visade oss in på ett förberedelserum efter att vi ringd på klockan vid förlossningen vid kl 22. Det kändes lugnt och tryggt där, som att vi var det enda paret som skulle föda barn nu. Så skönt! De sedvanliga kontrollerna av vitalparameterar, vikt och urin gjordes innan CTGn kopplades på och vi ombads vänta på barnmorskan (bms) som skulle komma om ungefär 20 minuter. Det var rätt så jobbigt att ligga på rygg på en brits när värkarna kom, helst ville jag vara uppe och trippa eller luta mig mot nåt. Jag försökte andas, räkna och slappna av men det var inte helt lätt. Såg hur CTGn mätte värkarna...25-30-35 och så ner igen. Så låga siffror!! Jag visste ju någonstans att den uppmätt en bra bit över 100 då det var som värst vid förra förlossningen - hur sjutton skulle man klara det när det gjorde så pass ont redan nu??! En sak var säker - en epidural skulle jag ha ASAP så fort jag fått snacka lite med den där bmskan!

 

Visst är det väl helt fantastiskt hur kroppen kan återhämta sig efter graviditet och förlossning?! Även om jag har lång väg kvar till min starka, pigga (just pigg...det lär väl dröja med dessa två minichefer - g ä s p...) drömkropp så sitter jag nu här, i runda slängar två veckor post partum och känner mig faktiskt hyfsat....fysiskt stabil, liksom. Snippan har läkt ihop (blev bara ett par utvärtes stygn den här gången också), jag har bra kontakt med min bäckenbotten, jag känner ingen magmuskeldelning (men ska be en vän som är något av expert på området undersöka då vi ses nästa vecka) och jag upplever mig väldigt rörlig och, även om jag kanske inte rktigt är det; superdupersmal haha. Härlig känsla! Sammanfattningsvis så var denna graviditet inte ett dugg kul, vilket jag ju faktiskt tyckte att den första graviditeten var. Jag tränade ingenting alls denna gång pga bäckenuppluckringen och smärtorna och jag hade noll intresse av balanserat kostintag, åt mest bara skräp och deppade på soffan haha. Fast jag simmade ju en del också, höll på att glömma det nu.

 

Hursom. Jag tänkte outa lite siffor nu då och hoppas att ingen blir vikt- eller hälsohetsad (var god surfa vidare in that case...). Min idealvikt är 60 kg, och jag vägde in mig på förlossningen i slutet av mars på 75,5 pannor. Med tanke på att jag lade på mig typ 13 pannor de första två trimestrarna så blev viktuppgången betydligt lägre än jag hade förberett mig på. Första graviditeten var jag ju, vilket denna blogg vittnar om, rätt så flitig med såväl cardion samt styrkan och jag brydde mig åtminstone lite grann om vad jag petade i mig, och då vägde jag in mig på 74,4 kg. Så same same där, kan man säga. Noll vätska i kroppen, kunde ha ringarna på fingret hela vägen in i kaklet den här gången också. Kanske stämmer det som många säger - "det spelar (nästan...) ingen roll hur man äter/tränar - kroppen blir som den blir ändå när man är gravid"?

 

I fredags vägde jag mig och tog mått lite här och där. Måtten känns ganska ointressanta att publicera, så jag väljer att outa skillnaderna i måtten istället framöver. Vikten var 65 kg vilket var väldigt överraskande och ja...glädjande. (Jag vägde mig förresten ett par dagar post partum också och vägde då 69 kg). Även om det inte på nåt sätt betyder att jag närmar mig någon slags drömkropp (den ska ju vara STARK och PIGG, inte nödvändigtvis smal!) så kan jag iallafall ha de flesta av mina vanliga kläder redan - hurra så skönt! Men ja, målet är ändå att komma ner till mina gamla trivsamma 60 kg till...ja låt säga midsommar, ungefär. Ungefärligt kostupplägg kommer!

 

Träningsmässigt tar jag det rätt så piano den här första månaden och nöjer mig med vagnpromenader och appen MammaMage. Har köpt Lovisa "Lofsan" Sandströms bok Mammaträning och avser grunda min styrketräning enligt hennes filosofi. Att vänta typ ett år med att springa känns dock komplett omöjligt haha! Men tre månader planerar jag viga åt PWs med vagnen och basal styrketräning åtminstone, sen får vi se hur kroppen har svarat. Längtar så SJUKT mycket efter att få springa och det känns trist, om än såklart nödvändgit, att missa vårsäsongen! Visionerar att kunna njuta av en rask kropp till favoriten höstsäsongen istället...

 

Ja, en liten lillasyster blev det. I dagarna två veckor gammal, en riktig skönhet såklart och storebrorsan är så stolt och så duktig. Själv har jag knappt fattat det än tror jag. Jag är så glad, så tacksam!! Och SÅ t r ö t t också haha...tröttheten kommer liksom efter och jag borde verkligen vara duktig och sova lite på dagarna när lillsnorpan sover och brorsan är på föris.

 

Allt gick iallafall bra med själva leveransen. En förlossningsberättelse is coming up i dagarna, om jag outade en med brorsan så får jag såklart lov att göra det den här gången också. Kortfattat vad det extremt smärtsamt och gick himla fort. Mer detaljer to come alltså.

 

Träningsmässigt är jag bara SÅ taggad! En plan beträffande min come back kommer också snart och jag kommer delge såväl fram- som baksteg här (skippar lösenordsskyddet - orkar inte!).