One down!
Svidiga benböj supersat med syrliga ryggresningar, mördande utfall varvat med tunga sidoplankor - check-check-check-check! Med Räkan sött sovandes (man blir trött av Ikea, helt klart!) på sin fars bröst, inneskorna på fötterna, poppig musik i lurarna och en helt vanlig rundstav (läs krattskaft...) bakom huvudet (för hållningen när man kör ben you knowe) blev veckans första strykepass av i ett nafs! Axelklapp på mig!
Och för att jag verkligen skulle tagga till och få ändan ur såhär på kvällskvisten bjöd jag mig själv på mitt nya hälsosamma fika/mellis efteråt... Dock var det slut innan jag hann fota så "receptet" kommer en annan dag, för recept utan bild funkar ju inte. Men det är typ av hallonmousse kan jag, för spänningen, avslöja ;-).
Ingen cardio what so ever idag. Blev ju Ikea och mental träning istället som sagt och ungen som skrek högst av alla var faktiskt...min egen. Men han låter ju knappt illa alls, och dessutom är han ganska lättmutad nu för tiden. Jag köpte tydligen värmeljus och servetter och nån ram för nästan en tusing tydligen också??! Troligen den billigaste Ikearesan hittills ändå.
Nu: god natt!!
Etiketter: Styrketräningen,
En kommentar
MåndagsPepp
Idag är jag trött efter en något tidig morgon där jag inte riktigt lyckdes söva om den lille så som jag brukar kunna. Jag ska dock inte klaga - vi sover oftast mycket mycket bra! Vi har hela tiden haft väldigt lugna nätter och jag går i pricip aldrig ur sängen (mer än för att lyfta över Räkan från sin säng till vår på tidiga morgonkvisten då vi börjar bli riktigt myssugna) förrän framåt kl 9. Om nätterna räcker min egenproducerade mat - oerhört skönt! Hos oss har kvällarna varit stökiga med mycket vankande med missnöjd Räka på axeln, men sedan ett par dagar har vi slutat ge pulverersättning och ger bara på tetra varpå den lille äter med god aptit och sedan faktiskt bjuder på mer leenden än gråt även kvällstid! Oh well, han är en liten finsmakare helt enkelt. Det blir ju några resor dyrare att köpa tetror men jösses så värt!
Tänk. För några månader sedan visste jag inte att den absolut bästa och mest tillfredsställande känslan i världen (typ) är en mätt, torr, ren bebbe som sussar mer händerna uppåt i öronhöjd (i friskluften utomhus dagtid)!! Det är verkligen dagens främsta mål nowadays och jag offrar enkelt alla gofrullar med morgontidningen. Hade faktiskt svårt att föreställa mig det innan han kom, att jag skulle avstå gofrulle och ändå må toppen.
Nåväl. Om jag ska skriva nåt här ska det väl ha nåt att göra med träning också och jag tänker följande angående styrkeupplägget nedan, för att ytterligare säkra att det verkligen blir gjort:
- Ett pass på måndagar! Alltid träning på måndagar!! är ett motto jag alltid haft - man ska liksom starta veckan bra så underlättar det att man håller i resten av veckan också (ja jag har liksom en "veckosyn" på tiden). Förresten brukar jag se till att äta extra rent, bra och "nyttigt" särskilt på måndagar också av samma anledning. Det brukar kunna vara ganska så enkelt också, det slinker gärna i lite annat på helgerna ju vilket motiverar ;-).
- Det tråkigaste passet på måndagen! Ja, då är det gjort och man känner sig även lite psykiskt stärkt. Att pass no 1 är tråkigast behöver jag väl knappast klargöra? Utfall liksom... Dock är det ju passet som genererar mest träningsvärk också vilket får mig att tagga till resten av veckan!
- Ett pass under helgen! Då har man ändå fredag, lördag och söndag på sig. Nemas problemas.
- Ett pass de andra dagarna! Well - såklart... Och då kan ju till och med jag räkna ut att man har tre dagar på sig att få till det också.
Kanske tycker någon att det verkar smålöjligt att behöva ha en sån här plan för att få till så korta enkla pass - men hey! När det gäller mig och dylig styrketräning är enkelhet och planering alfa et omega.
Nu ska jag dock börja med mental träning...alltså åka till Ikea. Både att hålla shoppingen där på en adekvat värmeljus+servetter+någon ram-nivå samt att inte bli irriterad på småbarnsfamiljer är ju himla bra träning för skallen. Som moraliskt stöd har jag syrran med mig. Hon är dock inte så mycket att hänga i julgranen när det gäller lagom shopping, men skrikande ungar pallar hon mycket bättre än mig!
Styrketräningen som blir av
Rent cardio- och förbränningsmässigt går det riktigt bra för mig med träningen, vilket väl kanske har framgått. Jag ämnar landa på minst 40 kilometer PW (numera med inslag av korta joggsejourer) per vecka och det är oftast inga problem alls. Den här veckan kommer jag faktiskt upp i dryga 60 km! Det är helt ljuvligt skönt att ventilera systemet när Räkan sover sött.
Styrkemässigt har det gått sämre. Alltså den där MammaMage-appen...det blir helt enkelt inte av för mig! Jag tror säkert att det är grymt bra att börja sådär grundligt försiktigt och egentligen är det väl en helt genialsik idé med korta små övningar man lätt klämmer in när man får lite tid mellan amningar, bajsblöjor och annat...men det blir helt enkelt inte av för mig. Och den bästa träningen är just den som faktiskt blir av!
Sen provade jag ju alltså ett pass ur Olga Rönnbergs bok "träning för nyblivna mammor" i förra veckan och där var effekten densamma, fast på ett tvärt-om-vis, liksom. Passet (mycket core!) var såväl jobbigt som välgörande men problemet här är att det inte alls är tidseffektivt, vilket är ett av mina absoluta krav om jag ska få till ensam styrketräning hemmavid. En av övningarna i första programmet är till exempel liggande höftlyft x 15 i 3 set. Man ska hålla varje lyft i 5-10 sekunder och dessutom vila 30 sekunder mellan varje set. Bara den övningen tar alltså nästan 12 minuter och då återstår det 7 övningar... Som sagt var, den bästa träningen är den som blir av och jag känner mig själv allt för väl för att inbilla mig att jag kommer träna på vardagsrumsgolvet 1,5 timme 3 gånger i veckan. Faktiskt.
Kanske eventuellt hade det varit allra bäst om jag tränat enligt någon eller båda ovanstående exempel, men det fungerar helt enkelt inte för mig. Och eftersom den bästa träningen är den som blir av så håller jag mig till just den sortens träning och har satt ihop tre enkla styrkepass själv och ämnar köra varje pass en gång i veckan. Snabba pass, basic övningar med fokus på stora och viktiga muskelgrupper. Core, rygg, ben och rumpa, samt lite axlar och bröst som bonus.
Det här mina vänner är styrketräningen som kommer att bli av:
Pass 1
- Utfall 15/ben i 3 set.
- Benböj x 15 i 3 set.
- Sidoplanka 60 sekunder x 3/sida.
- Ryggresningar x 15 i 3 set.
Pass 2
- Plankan 60 sekunder x 3.
- Armhävningar x 15 i 3 set.
- Höftlyft x 15 i 3 set.- Doppa foten x 15/fot i 3 set (ryggläge med benen uppdragna, 90 grader i höft och knäled och sänk långsamt ner en fot i taget mot golvet).
Pass 3
- Dynamisk planka 60 sekunder x 3.
- Död insekt 20 x 3 (övningen kallas så i Olgas bok: ryggläge med armarna initialt längs sidorna, uppdragna ben och 90 grader i höft- och knäled, en arm höjs sedan över huvudet samtidigt som motsatt ben sträcks ut och långsamt sänks ner i golvet. Sedan upp igen och samma sak motsatt sida...vet inte vad övningen kallas annars??).
- Hälsande hunden 20 x 3.
Snabbt avklarat efter PWn! Gällande kniiipen är jag faktiskt jäkligt duktig och kniper flera pass varje dag då jag ammar.
En annan som styrketränar flitigt och har blivit riktigt vass i nackmusklerna på sistone. Älskade älskade...
Tuffaste passet hittills!
Grundar med havregrynsgröt med lingon, kokos och mjölk innan take off. Förut kunde jag bränna av 15 kilometer terräng på fastande mage utan problems...men dit är det en bit kvar.
Idag springer flera vänner och bekanta Lidingöloppet och inte för att jag är ett dugg avis på dem (Lidingö och jag har en konflikt nämligen och jag kommer inte springa skiten igen förrän någon plattat till den där galna banan med en ångvält...kanske), men jag gav iallafall kroppen en ordentlig dos kuperad terräng i morse, på min absoluta favoritmil som gör sig allra allra bäst just precis den här tiden på året. Personbästat på 48 minuter är inte särskilt hotat kan man lugnt och ganska ickeförvånat konstatera, men kul ändå att klocka sig och förhoppningsvis succesivt kunna förbättra tiden i lagom takt framöver!
Ordentligt kuperat är det och planen var snäll jogg i uppförsbackarna. I ett par av backarna gick jag en liten bit mitt i då det sved lite för mycket i lår och flås, men annars gick det himla bra ändå att hålla förstiktiga löpsteg. Faktiskt måste jag säga att det var rejält jobbigt, lätt det svettigaste passet jag kört sedan jag blev mamma (och på en ganska så lång tid innan det också av givna anledningar). Helt klart känner jag mig ungefär så tung som jag är och det märks att kroppen behöver sin dos grundstyrketräning innan jag blir "mig själv" igen, men med tanke på att det bara är åtta veckor sedan Räkan kom till världen går det helt klart över förväntan och jag är SÅ tacksam!! Så glad att jag kunde, ville och inte var rädd att hålla igång hela graviditeten och minst lika glad att jag både kan och vill köra på nu! Faktiskt var jag ju lite rädd innan han kom, att jag skulle tappa träningsmotivationen och bara sitta hemma och le fånigt åt min bebis...vilket jag i och för sig gärna gör majoriteten av dagen, men inte precis hela ;-)!
SÅ glad är jag också att lillen och papin fick lite härlig egentid under förmiddagen. Lillens humör är (oftast...) helt strålande den tiden på dygnet och det är ju smått orättvist att det (nästan) bara är jag som får uppleva det då. Planen framöver är att jag ska få till ett sånt här skogspass per helg framöver och papin är minst lika glad som mig för det.
Lördagen för övrigt har bjudit på smaskig brunch med Räkans farmor och farfar och ikväll ska papin ut på galej och vi ska ha en skön myskväll i soffan, drömmer jag. I morgon ska ni få höra hur jag ska fixa den där styrkan!! Tusan alltså så taggad jag är!
Etiketter: Cardion,
En kommentar
Det finns inget dåligt väder ju
Idag invigde vi regnskyddet till vagnen på vår eftermiddagsprommis och himlars så mysigt det är att nu få klä på den lille nåt extra lager kläder, stoppa om honom ordentligt med täcke och filtar och se hur ljuvligt skönt han sover där i allt mjukt, varmt fluff med små regndroppar mjukt smattrande mot plasten! Blir nästan lite avis på honom, även om jag förstås (med regnjackan på och kepsen på skallen) gillar detta väder himla mycket jag med. Sköna friska luft och välgörande regn! Älskade väldsbästa årstiden höst.
Ikväll ska vi iväg på middag och jag hoppas hoppas hoppas att vi löste Räkans magontproblem för gott igår...i så fall beror det hela på ett litet missförstånd mellan bebis och föräldrar SAMT på att bebben är en liten finsmakare minnsann. Han har ju att brås på där...återkommer i ämnet när jag vet mera!!
Åh så himla trevligt det ska bli att göra sig lite fin (igen! - var ju ute på i onsdags också ju!) och spendera kvällen med god mat och ännu godare vänner. Så längtar jag lite till träningen jag planerat till i morgon förmiddag också... Trevlig fredag och helg på er!!
Etiketter: Allmänt,
En kommentar
En annan sorts träning
Igår var det faktiskt hela nio år sedan det där sista-minuten-ragget på sena natten på Fristadstorget, det där som liksom lite smått oväntat fortfarande kändes helrätt när vi vaknade upp på morgonkvisten och alltså fortfarade känns helrätt såhär ett knappt decennium senare...helt klart värt att fira! Inte skitlätt och supersjälvklart att lämna iväg sin lille 7,5-veckors-Räka och cykla ner på stan för middag och en halv vinpava, men vi gjorde det! Helt klart nåt man måste träna på, att i ett avslappnat tillstånd vara ifrån sin lille bebbe. Nu hängde han med sin älskade moster och jag kunde därmed känna mig heltrygg för hans del. Lillen har dock lite ont i magen till och från kvällstid vilket kan resultera i en del decibel, men det gick bra hur som haver.
Och mamin och papin hade det jättemysigt och kunde faktiskt prata om lite annat än den älskade lille också. Lite annat. En himla trevlig kväll med en av de tu jag älskar mest på klotet och det här var vi så värda! (och HURRA förresten även för att den lyxiga skaldjurssalladen med såväl pilgrimsmusslor och tigerräkor är tillbaka på favvohakets meny!)
Etiketter: Allmänt,
3 kommentarer
UppförsbacksLufs
Efter en dag med trevligt besök från norromdalälven fick jag till en solo PW om knappa milen här på kvällskvisten. Elljusen brann för, för mig, första gången denna säsong och det känns som ett supersäkert hösttecken! Som om inte färgerna, krispet och dofterna vore nog alltså.
Hur som haver, jag gjorde som sist i skogen och småjoggade lite i uppförsbackarna faktiskt. Det känns ju så bra så jag tror knappast att det kan vara skadligt på nåt sätt, och att jag bara gör det uppför...
- minimerar joggsträckorna. Elementärt!
- upplevs av mig mindre belastande för bäckenbotten. Nedför känns ju faktiskt som att det torde bli liksom...hårdare skump? Nota dock bene att jag inte känner nåt obehag - i så fall hade jag inte joggat!
- stärker ben- och rumpmuskler. Sistnämnda SJUKT välbehövligt, konsigt nog verkar det som att min röv är den som blivit mest påverkad av den här graviditeten. Den måste UPP och IHOP! Ja alltså, den glipar inte såklart, men är...lös, på ett mycket ofördelaktigt sätt.
- låter knän och benhinnor (med mera...) succesivt vänja sig vid springsteg igen. Jag joggar jättesakta, nästan lika långsamt som om jag gått faktiskt, men det blir ändå en annan belastning på leder och ligament.
- vänjer långsamt luftvägarna vid ansträngd andning i allt svalare temperaturer. Andhämtningen blir aningen högre vid uppförsbacksjogg förstås, och om jag ska kunna maratonträna ordentligt denna vinter måste de palla en sisådär minus 15 åtminstone, så som de gjorde back in the days. Och det är faktiskt inga problem att kuta ute vintertid så länge man har tillvänjda luftför.
- får mig att fokusera på teknik. Hålla ihop kroppen, använda coremusklerna, lyfta upp bäckenbotten.
Det är helt klart en keeper det här och jag planerar att avnjuta nästa kombinerade PW-UppförsbacksLufs till helgen! Barnsvagnsfrånvaro är ett måste och det får man verkligen inte till hur enkelt som helst. Dock skulle man ju kunna ha sällis av någon icke-löpare som vill komma igång. Får se om jag kan ragga upp nån.
Etiketter: Min come back,
En kommentar
I stole this breakfast
Ja, det gjorde jag visst. Kopierade rätt av bara, från den här inspiratörskan. Havregryn + havrekli med frysta lingon + kokos on top = ny favvofrukost. Tror bestämt att jag skrivt det förr, men hösten gör mig svårt sugen på grötfrullar! Ganska så ofta toppar jag med rivet äpple och kanel och ibland proteinpimpar jag med en hög keso. Himla smarrigt!
Och nej, jag kladdar inte med mjölk och sånt i grötskålen. Blir så himla...kladdigt, helt enkelt.
Etiketter: Kosttips & Recept,
En kommentar
Tjuvspring
Äh, det blev visst inte så mycket bloggande förra veckan heller, trots att ongen ständigt hade någon annans axel än min att hänga på och trots att jag fick samtliga måltider serverade och allt annat runt om kring fixat också. Helt enkelt lade jag väl tiden på annat! Promenerade mycket i det ljuvliga höstvädret, hängde med älsklingar jag träffar allt för sällan, vilade. Som vanligt trodde jag att jag skulle hinna SÅ mycket mera...träffa fler folk och träna styrka ordentligt, bland annat ju. Det gick så gott som jättedåligt med sistnämnda, men mer om det i ett annat inlägg (vilket förhoppningsvis publiceras innan sekelskiftet).
Nu till det mer intressanta! Rubriken hintar om det ja - jag har alltså tjuvsprungit lite, trots att jag kanske inte borde. Det rör sig om en så oskyldig liten sträcka som typ knappt två kilometer iallafall och tempot var extremt stukat. Sägas ska väl också att det var helt "ofrivilligt" (åtminstone heeelt oplanerat!). För att vara tydlig var jag alltså ute på en PW solo då mormodern ringde och informerade om att det var en MYCKET missnöjd liten Räka som hängde på hennes axel (vilket även hördes över luren...). Jag spelade cool och sa att jag kommer snart, men så snart jag hade lagt på växlade jag alltså till spring(lufs/jogg)steg och tog så den återstående biten. Känslan då? Jovars, förutom att jag kände mig som en spretande flodhäst så kändes det jäkla skitbra faktiskt. Ingen näradödenupplevelse och ingen livmoder/urinblåsa/ändtarm som ramlade ur. Hurra! Men okej, såklart råder festina lente-mode ännu.
Räkan? Han sov så sött som bara Räkan kan när jag härligt svettig kom fram. Det händer sig visst att små barn skriker ibland, trots att man inte riktigt fattar varför. Men den här gången var han nog bara trött.
Och ganska många gånger var han med på prommisarna också (och så även mina "snabba" skor...)
Etiketter: Allmänt,
3 kommentarer
Styrkemotivation!
Först och främst: jisses vilken überjäkla superskön träningsvärk jag har i gluteus maximus bilateralt! Hipp hipp HURRA för den alltså. Det märks att det är skillnad på prommisar beroende på var och hur fort man går dem... Kanske en keeper förresten, att småjogga i uppförsbackarna? Fan trot.
Hur som helst har jag och Räkan nu landat i mitt föräldrahem i småstaden norromdalälven och inte nog med att frukosten står framdukad på bordet varje morgon precis som jag vill ha den (höst = grötfrukost! Här med rivet äpple och kanel!), det finns även en morgontidning (vi har faktiskt sagt upp vår prenumeration hemmavid...lägger de cashen på blöjor nowadays) och något så numera sällsynt som TID att läsa den! Då den varje dag envisas med att vara ganska så tunn så kompletterar jag med att bläddra i Olga Rönnbergs "Träning för nyblivna mammor" också, och till skillnad från MammaMage-appen blir jag riktigt jäkla skitpeppad att fixa till coren av denna. Alltså, min hållning nu är tillochmed sämre än när jag var pregnant, går snart av på mitten för att jag svankar så galet mycket! Extremt obra.
Såklart har det blivit nån vagnprommis här uppe i friskluften också, men morgondagens förväntade extrema nederbörd känns rätt vältajmad. Perfekt för att få till en kick off för styrketräning enligt boken och jag känner mig hyfsat säker på att träningsvärk är nåt jag kommer få dras med några dagar framöver nu...jippie!
Egentid
Hej från bubblan! Ja, en är inte så flitig det att plita här längre som ni märker, och det beror förstås på ett par grejer. Räkan såklart, han tar ju sin tid. Dock har det gått sex veckor nu och vi har faktiskt fått snurr på det mesta och jag skönjer vissa mönster i mitt nya liv. Det visade sig härom veckan att jag inte hade tillräckligt med krut i rattarna så nu kompletterar vi med ersättning här hemma (ett helt nytt liv för oss alla tre - ljuvligt!). Lite tråkigt att inte kunna helamma kanske, men jag lägger verkligen ingen prestige i det och ser såklart en massa fördelar med det hela! Den främsta anledningen till kass uppdatering beror nog i själva verket på att det liksom inte händer så mycket nytt på träningsfronten. Hur kul kan det vara att läsa om mina vagnPWs liksom? Och MammaMage-appen...det är ju inte ens kul att träna ;-).
Idag iallafall hände nåt nytt! Nåt helt banbrytande faktiskt...jag gick min härliga höstmil utan barnvagn i skogen! HURRA så ljuvligt skönt!
Himla stort. Även om det hela tiden kändes som att det saknades nåt väldigt väsentligt (alltså, jag känner mig halv när Räkan hänger på övervåningen med papin om kvällarna och jag passar på att lägga mig tidigt...kan inte somna då utan ligger och tittar på bilder på honom på mobilen. True) så var det så himla superskönt och jag fick faktiskt hjärnan att tänka på massa annat och jag kände höstpeppen slå till riktigt ordentligt!! Älskade nystartårstid!
En skön mil och i bättre tempo än jag gått i på många långa månader. Faktiskt så lufsjoggade jag lite i uppförsbackarna och det kändes fint. Får nog påminna mig om det där festina lente... Och i veckan som kommer lovar jag att jag uppdatera flitigare för då kommer jag ha ännu mera tid!
Etiketter: Allmänt,
En kommentar
Ordningen återställd...?
Ironin när man efter en vaken natt är så trött att man brygger kaffet lite för svagt...
Så dags för en frukostbild tycker jag och som ni ser är thekakan utbytt mot knäckemacka, som sig bör. Philadelphia och leverpasej uppepå och valios helt grymt goda citronyoghurt med keso i skålen. Och en skvätt a-fil förresten, blir lite för sötsliskigt annars. Typ som på prepreggotiden, alltså. Skönt! Och jag kan förresten å det varmaste rekommendera Wasas nya surdegsknäcke.
Under graviditeten tappade jag ju smaken för såväl popcorn som äpplen, vilket jag tidigare verkligen älskat, och bytte dessutom ut förstnämnda mot chips! Ve och fasa! Ordningen är nu mer återställd beträffande detta också. Den enda vanan jag inte återupptagit på tuggfronten är tuggummi, vilket förstås är kanoners! Jag tuggade helt hysteriskt innan jag blev på tjocken men sen dess har jag inte ens velat ha trots att jag ätit typ makrill.
Nu kompletterar jag de svaga kaffekopparna genom att dricka dubbelt så många, så det ska nog bli människa av den här tröttmössan också och troligtvis hinner jag med såväl powernap som powerwalk i välgörande höstsol också.
Det är verkligen lyx att få vara mammaledig, trots att en faktiskt har mindre tid än någonsin.
Etiketter: Allmänt,
Kommentera.
Promenerar & ammar mest...
Med tanke på att det är en ständigt småhungrig ganska så snuttsugen liten Räka vi har fått så är jag glad att han, efter nästan fyra års väntan och längtan, kom just precis i början av augusti 2013. Höstvädret är ju helt ofattbart bra! Vi kan, trots väldigt oförhappanes tutt- & snuttbehov från den lille chefen, vara utomhus nästan hela tiden. Oj vad vi vagnpromenerar! En spontantur både nu och då runt kvarteret för att se om det kanske kan söva den ovanligt pigga krabaten, en lång PW runt stan med ett amningsstopp på en lugn parkbänk längs ån (börjar få koll på potentiella amningsställen nu, det finns många!), en prommis ner till city för att möta upp en vän för en take away fika i nån park...och så vidare. Blir turen lite för lång och energin tryter är det (typ) bara att sträcka ut näven över närmsta staket och norpa ett smarrigt äpple från de dignande träden. Allt annat man kan tänkas behöva har man ju förresten i vagnen!
Vädret gör livet med Räkan enkelt. Hade han kommit i den hetaste sommaren eller smällkallaste vintern eller spöregningaste, snålblåsigaste hösten hade det tusan inte blivit många utomhusvistelser tillika väldigt få kilometrar i de här spirorna.
Se där ja, nu ska vi visst amma...igen! Innan den mer bestämda hösten och mörka vintern kommer hoppas jag faktiskt att vi fått mer rutin på det här med maten ;-). På återseende!
Och vilka kläder jag än har på mig så kompletterar jag outfiten med ett par promenadvänliga dojor! Man vet aldrig när man kan behöva/få tillfälle att gå!
Etiketter: Allmänt,
Kommentera.
Status en månad post partum
Tänk att det redan gått en månad! Åh, det har hänt så mycket under denna tid...och samtidigt ingenting! Jag skulle kunna skriva spaltmeter om vår älskade unge, om hur han är och vad som händer. Men NÄ, nu ska ju den den här bloggen faktiskt inte handla om Räkans ät-, sov- och bajsvanor utan mer om mig och min come back på den fysiska fronten (även om vissa av ungens vanor faktiskt påverkar detta och därmed kanske kommer outas i viss mån...)!!
Så, hur står det således till med kroppen?
Jo. De första två veckorna tyckte jag att kroppen återhämtade sig i en rasande takt och tänkte att jag kanske var nåt slags fysfenomen som skulle vara i toppform efter en månad eller så...men nu har jag fattat annat! Jag känner fortfrande att min bäckenbotten med omnejd liksom "blir trött" efter att jag har gått längre sträckor. Då upplever jag en tyngdkänsla, som ett tryck nedåt. Dessutom känner jag mig lite "hjulbent" när jag går, det är liksom stelt och stretigt i området nedanför...ljumskarna, så att säga. Givetvis hade jag inte sprungit ens om allt hade känts tipp-topp så här nära på förlossningen - men dessa känningar gör iallafall att jag inte ens är ett dugg sugen att prova. Så det är ju bra, på sitt sätt.
När jag var på BVC senast så vägde jag inte bara Räkan utan även mig själv och kunde konstatera att jag har sju kilo till min bästa trivselvikt. Vanligtvis väger jag mig inte för att känna in formen, utan mer...ja känner in den, helt enkelt. Nu tänker jag dock fortsätta att kliva upp på vågen de gånger vi besöker BVC för att se att siffertalet sjunker, och att det sjunker i en hälsosam takt! Hoppas jag inte verkar sådär vikthetsig - för jag känner mig inte så! Det känns som att det lätt skulle kunna gå åt två rätt så ohälsosamma håll med en sån här bossig krabat vid sin sida 24-7; endera hinner man inte äta alls och rasar i vikt eller att man bara hinner äta typ fika och godis och det går åt det andra håller... Inget av det verkar intressant ju.
Annars är väl kroppen rätt...ja, lös, får man väl säga. Ganska så väntat och helt okej förstås. Jag fortsätter med mina vangsPWs och kör lite MammaMage då och då (nån mer som har strul med den appen på det vis att den inte alltid räknar ner antalet gånger ni tränar??! Galet frustrerande!). Tänkte sätta ihop några snälla rump- och benövningar man kan köra snabbt också, utfall och squats.
Nu vaknar Räkan, gotto go! En sällsynt bra tajming iallafall - har precis druckit ur kaffekoppen!
Etiketter: Min come back,
3 kommentarer
Förlossningen, the story
När Räkan kom till världen, part II (och här finns part I; introduktionen, för er som händelsevis har missat den...)
En av de sista bilderna på mig och magen, precis innan take off mot sjukan!
Klockan 1152 välkomnades vi alltså in på ett förberedelserum av en världstrevlig undersköterska. Rutinmässigt kontrolleras blodtryck (120/80 mmHg och således helt adekvat), urinprov (ingen protein!) och vikt (74,4 kg och om någon har hängt med här från allra första början så hade jag en liten önskan om att inte gå upp mer än 15 kg och min idealvikt är 60...givetvis mer tur än skicklighet där!). Sedan spändes CTG-apparaturen på och vi fick ligga uppkopplade ett tag innan självaste barnmorskan gjorde entré. Jag kan såklart ingenting om CTG-kurvor (EKG är mer min gebit, hehe) och såg med viss orolig skepsis de mycket mycket klena små pucklarna som ritades upp när jag hade mina jäkligt onda värkar. Attans anåda alltså, så smååå smååå pucklar det blev!! Barnmorskan skulle nog inte bli imponerad...nä, det blev nog till att åka hem ändå. Och hem ville jag då verkligen inte!! Okej att jag inte hade några cravings för varken ryggbedövning eller lustgas just i detta läge, men tanken på att sitta i bilen tillbaka till sjukhuset senare, med ännu mer ont var...jäkligt jobbig. Och samtidigt kändes det förstås helt overkligt omöjligt att det var självaste förlossningen som faktiskt startat!!
Sen kom hon alltså, barnmorskan (bms), och tro det eller ej men hon var rätt så nöjd med mitt värkarbete faktiskt! "Här blir det bebis idag", gissade hon frankt innan hon kontrollerade hur det stod till i mina nedre regioner och totalchockade med att berätta att "Du är öppen fyra centimeter!". Hurra-hurra-hurra!! sjöng det i mig. "Jag kommer vilja ha ryggbedövning!!!" var vad jag fick ur mig. Bms log snett och tyckte att jag skulle ta och börja med ett par Citodon och hoppa ner i badet. Sagt och gjort. Medan K parkerade om bilen och handlade lite förnödenheter (drickyoghurt, ostfrallor, Salt&Blandat och TurkiskPeppar. Kexchoklad var det enda vi hade med oss) låg jag där och plaskade och hade det riktigt bra faktiskt. Det gjorde väldigt jäkla ont när värkarna kom, vilket de gjorde en sisådär tre gånger per tio minuter alltså, men då fokuserade jag på andningen och liksom sköljde det varma vattnet över magen rytmiskt. Runt 20 andetag per värk räknade jag och det var skönt att ha siffran 20 att komma ihåg. När jag räknat till tio var liksom hälften gjort! Jag brukar använda mig av att räkna när jag springer jobbiga pass/lopp också, för att fokusera på nåt annat än just att det är jobbigt och liksom räkna ner. K kom tillbaka och satt på toalocket jämte badkaret. Jag drack yoghurt och han matade mig med lakrits. Aptiten var inte tipptopp direkt, men jag var helt inställd på att det här nog skulle ta ungefär två dygn och antagligen sluta med akut kejsarsnitt faktiskt, så det var ju bäst att försöka få i sig lite energi.
(Jo, alltså akut snitt var jag typ hundra på! Jag trodde mig ha en stark ärftlighet för det, men det enda sättet på att ta reda på om en kan föda barn är faktiskt bara att prova att föda barn...och det ville jag alltså göra. Turligt nog.)
Jag badade i ungefär två timmar, till klockan 15, och såg väl ut som ett större russin innan bms kom tillbaka och tyckte att vi kunde gå in på ett förlossningsrum istället och kanske ta en titt på den där lustgasen. Först traskade vi dock runt på avdelningen en stund och jag tog några värkar här och där i korridorerna. Solen lyste stark och varm där ute från en totalt molnfri himmel och jag kände att det nog ändå var en ganska så bra dag att föda barn på. Typ sommarens varmaste skulle det visa sig. Vi kände oss helt ensamma på avdelningen och såg aldrig till några andra patienter. Det var alldeles tyst, lugnt och stilla. Så konstigt, så overkligt...var vi verkligen här nu? Skulle vi ä n t l i g e n få träffa den där lilla filuren som bökade och stökade i magen min? Och...hur sjutton skulle den komma UT??! OCH JÄKLAR så ont det började göra nu!
Mitt finfina värkarbete en bit in i förlossningen...
Innan förlossningen var jag såklart jäkligt nyfiken på hur det skulle kännas med värkar och trots att jag ju nu haft ett gäng så är det svårt att beskriva (och dessutom himla individuellt gissar jag). För mig gjorde det mest ont som ett band mitt över magen. En molande, värkande, skärande jäkligt intensiv smärta. Vid klockan 16 var det iallafall dags att börja andas lustgas. Jag var lite rädd att det skulle göra mig illamående, men jag kände absolut ingenting alls, alltså ingen lindring heller. SA jag. K upplevde dock en markant förändring i hur jag pratade och efter ett tag insåg jag faktiskt att världen nog kändes lite lättare med lustgas trots allt, hehe. Det gjorde fortfarande jäkligt ont, men det blev liksom lite trubbigare på nåt vis. Jag domnade bort lite i huvudet och hade dessutom den där andningen i masken att fokusera på. Det här var ju rätt okej ändå! Tänk om jag kanske skulle klara mig utan ryggbedövning? Med mig hade jag TENS-apparaten som lindrat mina vadkramper nattetid några månader och den klistrades nu fast över nedre delen av magen. Jag satt nu på en pilatesboll och liksom lutade mig över sängen och andades lustgas kontrollerat med K bakom mig ivrigt masserandes min rygg och rattandes TENS-apparaten. Själva TENSen vet jag inte om jag hade någon nytta alls av faktiskt - jag tror inte riktigt det - men bollen, massagen och gasen var ljuvlig!!
Vid kl 17 kollades ånyo mitt nedre status och nu var jag öppen 7 sm...och det började bli nästan outhärdligt med smärtorna! Då jag av erfarenhet vet att narkosläkare gärna låter sig dröja lite (såvida man inte trycker på hjärtstoppsknappen alltså, men där var vi ju inte riktigt...ännu) så tänkte jag att det nog var dags att påminna om den där EDA.:n nu och mycket riktigt, det skulle nog dröja en timme eller så innan doktorn kunde infinna sig. Den timmen var förjäkla smärtsam kan jag säga! Ajajaj vad ont det gjorde nu! Jag andades lustgas i djupa, hungriga andetag och brölade som ett kreatur när jag andades ut (hade läst i en av mina förlossningsböcker att det var bra att göra så - och det tycker jag att det var också!). Kalle höll koll på CTG:n och berättade när värken peakade och jag snart kunde förvänta mig att det gav med sig och börja räkna ner. Jag behöll fokus på de smärtfria perioderna, även om de nu nog totalt var kortare än de smärtsamma.
En av mina rädslor innan förlossningen var att förlora kontrollen på grund av smärtan. Det var jag faktiskt aldrig i närheten av. Även om jag nästan ville dö någon gång så kände jag aldrig att jag liksom skulle dö. Jag visste ju så säkert att det var helt normalt att det skulle göra sådär outhärdligt, ofattbart, obeskrivligt skitont. Och personalen på förlossningen samt K var helt fantastiska!! Jag kände mig SÅ trygg och sedd, hela vägen!!
Narkosdoktorn anlände stax före kl 18 och jag kände igen honom som en av mina favoriter. Halleluja, frälsningen var nära! "Och hur går det här då?" frågade han och eftersom vi jobbar ihop då och då ville jag verka smart och ha koll på läget och planerade att säga "Jotack bra, men jag har precis börjat fundera på lite mer existensiella frågor", men det blev mest "Slolak a, ecis dera exschichenschillagror". Typ. Lustgas alltså, bättre än sprit! Sen pillrade han mig i ryggen och trots att jag inte är rädd för nålar och sånt ett dugg så tyckte jag faktiskt att det var lite obehagligt. Det där knastrande broskiga ljudet man liksom mer känner än hör...usch. Men effekten sen; to fuckin´ DIE for ju!! Från att ha brölat okontrollerat under värkarna och totalt avskärmat mig från omvärlden de korta stunder jag var smärtfri satt jag strax och skumpade på en pilatsesboll ätandes kexchoklad MED aptit, läsandes Aftonbladet och lättsamt konverserandes K! Tror nästan att han var den som var mest förvånad. Såg på CTG:n att värkarna gick i taket men kände absolut INGENTING! Fy tusan vilken grej alltså, SÅ glad att jag fick den och således några timmar att ladda upp för den något krävande slutspurt som väntade...
Glad med ryggbedövning!
Nu hade jag CTG:n på hela tiden och tog mig därmed inte många meter från sängen. Varvade iallafall bollen med gåbordet och hade det rätt gött där ett par timmar. Vid kl 1930 tyckte iallafall bms att jag blivit en aning värksvag och ville hjälpa till på traven genom att punktera hinnorna och därmed framkalla vattenavgång. Sagt och gjort. Den gigantiska virknålen som petades upp i mig såg inte så trevlig ut just med tanke på var den skulle, men det kändes tack vare EDA:n ingenting. En skalpelektrod fästes på Räkans huvud och de snabba hjärtljuden hördes i rummet hela tiden därefter. Det hade de förstås gjort allt som oftast innan också tack vare CTG:n, men inte lika ostört som nu! Det var ljuvligt att höra!!
En timme efter hinnhålspetningen (ca kl 2030) kontrollerade bms nertill igen och nu var jag fullt öppen! Hurra...eller? "Huvudet står fortfarande ovan spinae", konstaterade hon. AttansjäklasuperduperSKIT, tänkte jag, det var ju precis så här jag förstått och stenhårt trott att det skulle bli! Nu skulle jag få vänta och vänta och kämpa och huvudet skulle INTE rotera ner på grund av min av mig misstänkta bäckentrånghet, och om typ ett och ett halvt dygn skulle det bli akut kejsarsnitt! Jag var SÅ säker, men jag sa ingenting... Ville inte sprida en negativ stämning i rummet. Jag skumpade vidare på min pilatesboll och nu började visst bedövningen släppa också, attans skit. Jäklar vad det tryckte på! Det var även dags för min mycket trevliga och trygga bms rapportera av sitt skift och tacka för sig. "Nattpersonalen kommer snart, tack & hej". Typ nåt sånt sa vi.
Och nu jäklar började det göra apjäklaSKITont igen och någonstans här har får jag jäkligt dålig koll på tiden. Jag svävar iväg men är stundtals väldigt närvarande. Kommer på att jag inte hann (kunde) vattna tomaterna innan vi åkte in och att de nog kanske skulle kola vippen nu efter den här skitvarma dagen! Säger till K att vi måste texta syrran så hon kan åka förbi och vattna. "Men skit i tomaterna nu" tycker K, men har jag tusan hållit dem vid liv hela sommaren utan att få skörda så ska de banne mig inte dö NU, klargör jag. Facinerande ändå att man kan komma på sånt när man föder barn.
Vi fortsätter med pilatesbollsskumpandet och ryggmassagen och det känns som en evighet och lite till innan nattpersonalen kommer, men jag tror att det bara tar knappt en timme. Jag börjar använda mig av mitt dova men ändå väldigt höga ljud igen för att hantera värkarna och känner att jag liksom vill hjälpa till att tycka på. "Bara gör det om du vill!" säger vår nya bms. Så det gör jag. Strax före kl 23 har jag så jäkla ont att jag liksom känner att jag måste få bekräftelse på att det har hänt nåt med huvudläget om jag inte ska hoppa ut genom det frestande öppna fönstret (och i så fall landa på akutens uteplats, hur tragikomiskt vore det inte att sluta sina dagar där?). "Kolla mig", ber jag med en döendes stämma. "Men tänk om det inte har hänt nåt då, hur kommer du reagera då?" HJÄLP!! Ja, då hoppar jag nog, tänker jag. Antagligen ska jag ju ligga med de här smärtorna ett par dygn nu, innan det där nedrans snittet... Hon kollar iallafall. "Men åh så bra, huvudet har passerat spinae nu!" säger hon och jag nästan dör av såväl förvåning som chock och...ja, lycka! Kanske kommer ungen att komma ut iallafall, the usual way?
Det är dimmigt nu. Tiden finns liksom inte längre. Klockan strax efter 23 och smärtorna är så starka att jag inte vet vad jag ska ta mig till, men jag fortsätter vara väldigt ljudlig och försöker slappna av och bara låta det hända. Det känns som att jag ska krascha mitt itu och jag bara vrålar rakt ut när det är som värst. Ber om ursäkt för det och tänker att jag skrämmer ju alla andra som eventuellt är här och ska föda barn, men personalen lugnar mig med att det inte hörs ut genom dörren. Jo, tjena. Säkert. Tänker på att mina arbetskamrater på akuten bara är ett tjugotal meter bort (fågelvägen that is) och undrar om de nog inte hör mig de också? Jag var egentligen rädd innan för huruvida jag faktiskt skulle våga låta, men det är liksom inget jag kan kontrollera. Just release it, liksom. Det hjälper jättemycket!
Nu klär personalen av mig de få plagg jag bär och bms börjar plasta in sig. Herrejösses...börjar det bli dags nu??!
Jag kommer inte ihåg det själv såklart, men krystvärkarna började kl 2315. Vilka enorma krafter!! Det är en sån oerhört mäktig upplevelse, hur kroppen beter sig. Det gör VANSINNIGT ont, men jag känner ändå att jag har koll och kontroll. Jag ligger på rygg utan en tråd på kroppen och de o e r h ö r d a krafter som besitter min kropp ackompanjeras av ett hällande spöregn, blixtrar och dunder från det kompakta mörkret utanför fönstret. "Bra väder, bra väder" mumlar jag och har såväl tomaterna som det faktum att jag faktiskt ÄLSKAR blixtrar och dunder (när man är inomhus that is...) i åtanke. Jag känner att jag liksom får krafter av krafterna i ovädret. Nu får jag inte skrika längre utan instrueras att dra in hakan mot bröstet och pressa kraften (skriket...) nedåt när värken kommer. Jag "fuskar" två gånger och bara vrålar istället, första gången för att det gör SÅ ont och andra gången av rädsla för att helt enkelt hela mitt innanmäte ska pressas ut genom down under. "Det kommer inte att hända, tryck på nu!" peppar bms och jag lyder. Klockan är 2330 och jag undrar huruvida Räkan ska komma detta datum eller efter midnatt. Törs inte fråga, säger de att det dröjer mer än en halvtimme så pallar jag inte...
Nu jäklar ska här krystas!!! bestämmer jag mig och såväl K som bms och uskan hejar nu mer intensivt. Jag peppar mig själv med att tänka på att jag ju faktiskt är såväl stark som tålig och uthållig och trycker på för allt vad livet är värt när krystvärkarna kommer. Det får hända det som händer, bajsar jag på mig så gör jag och spricker jag tvärs över så gör jag (inget av det händer, förresten)!!! Det gör så satans ont och mellan värkarna är jag faktiskt lite rädd för att nästa värk ska komma...men det är liksom ingen idé. Plötsligt kommer den bara - och det är bara att bita ihop och lyda kroppen! Jag ser nu på K, som sitter på min högra sida i axelhöjd, att det håller på att hända något nertill och ser efter själv...
...och så PLÖTSLIGT!
P l ö t s l i g t bara glider nåt ur mig, som en hal ål! Klockan är nu 2338 och jag fattar absolut ingenting, herrejösses är det KLART nu! Har Räkan kommit?! En liten, liten blåkaktig bebiskropp har precis glidit ur mig, hur i hela jäkla fridens är det möjligt??! Alla smärtor är som bortblåsta och jag inser att det faktiskt är över...han är HÄR nu!! Vi behöver inte vänta många sekunder på skriket och jösses...vi har faktiskt överlevt, både han och jag!
Han är här nu! Ja, för jag ser ju på en gång att det är en han. I ett tidigare skede av förlossningen har vi påpekat för personalen att vi gärna vill kolla könet själva. Faktiskt har jag sett det hela lite som ett experiment - hur lång tid kommer det ta innan jag/vi kommer på det, innan vi liksom bryr oss om att se efter? Det är dock det allra första jag ser då bms lyfter upp honom, och det första jag säger är "Det ÄR en han!!". Jag ser det till och med före personalen och tänker att det var ju det jag visste, heeela tiden! Jag har faktiskt varit helt hundra...hur man nu kan vara det.
Den varma lilla bebiskroppen läggs upp på mitt bröst och han bara ligger där och kikar finurligt. Att han är så vaken!! Han är så vacker, helt perfekt, och våra glädjetårar tar liksom inte slut och lyckan och lättnaden är större än nåt tidigare känt, någonsin. Overklighetskänslan är också stor - vilken omvälvande upplevelse!! Alla smärtor är som sagt var helt bortblåsta och faktiskt även nästan bortglömda. Innan vi ens kommit till BB säger jag till K att "det här gör jag om, när som helst!"...och han säger att det trodde han ALDRIG. Han kommer ihåg det jobbiga mycket tydligare än vad jag gör och jag tänker att jag faktiskt hellre ligger där och föder barn än sitter brevid och peppar. Han har varit helt fenomenal hela vägen, men fy tusan för maktlösheten att sitta där brevid!
Vi blir kvar på förlossningen i tre timmar. Moderkakan kommer enkelt och i sin helhet, jag blir lite sydd utvärtes (känns inte ett dugg och bara ett par veckor efter förlossningen var stygnen borta och jag har inga som helst "men" av detta). K får ligga och hudmothud-mysa med lill-Räkan och jag kliver enkelt upp och går på lätta ben ut på toaletten. Att man kan må så jäkla bra så kort tid efter att man faktiskt nästan ville hoppa ut genom ett fönster på grund av smärtor!! Den berömda fikabrickan kommer in och det smakar så fenomenalt gott. Vi är bara SÅ lyckliga...
Det går inte att beskriva det bättre än så här i ord, inte av mig nu. Känslorna är för stora och ofattbara och tårarna rinner när jag tänker på dagen han kom, världens bästa dag! Jag vill uppleva det igen och igen och igen!! Senast igår på vår prommis passerade vi sjukhuset och jag såg fönstret på salen där jag låg och rös i hela kroppen...av välbehag och lyckokänslor! Nu ligger han och sover sin förmiddaglur i vår säng, varm, gosig och precis en månad gammal. Han har varit här så kort tid och är ändå så självklar! Jag är så tacksam över att få vara med honom, att han kom till oss till slut.
Det syns lite på bilden att jag låg i solstolen dagen innan... Återkommer i ett senare inlägg med mina bästa föda-barn-tips i punktform! Jag läste (nästan) fem böcker i ämnet och det var bra, men kanske en aning överdrivet många. När han väl var här insåg jag att det kanske skulle ha varit småbra att läsa en bok om att ta hand om en bebis också. Ärligt talat är det liksom NU det börjar!
Etiketter: Förlossningen,
5 kommentarer
MaratonPeppen!!
Som en kombination av måndag, höst (ÄNTLIGEN! I ♥ september!), en stark önskan om att komma i form och en insikt om att jag nog inte blir rikare än så här på ett ganska så långt tag har jag nu anmält mig till Stockholm Marathon 2014. Jösses så bra det känns!! Det blir min fjärde mara och jag vet inte om det är läge att satsa på något nytt personbästa direkt, men planen är iallafall att börja följa ett träningsprogram för ändamålet med start runt årsskiftet. Fram tills dess ska jag bara fortsätta bygga upp styrkan inifrån, börja lufsjogga lite (om en månad kanske??) och sedan springa (om ett par månader??) och komma upp i hyfsade veckodistanser.
SthlmMarathon 2011
Åh SÅ skönt det känns att ha målet liksom svart, vitt, pyntat & klart!
Återkommer strax (??) med en uppdatering om hur fysiken känns såhär en månad post partum, och mina mål för september. Och den där förlossningsstoryn ja...alltså, jag har i princip bara krystskedet kvar att beskriva, samt känslan när Räkan för första gången ligger i min famn. Så galet starka känslor! Får nog inse att jag aldrig göra upplevelsen rätttvis i skrift, och därmed är det snart klart!
Etiketter: Min come back,
3 kommentarer