Men HEJ! Gästerna avlöser varandra här hemma så tiden att plita i bloggis är knapp, även om det förvisso är mormodern som hälsar på just nu och jag därmed typ har blivt av med ongen min och därmed borde ha ungefär all tid i världen... Den tiden har jag dock lagt på annat. Typ att hänga i soffan, färdigställa nåt symaskinsprojekt, dricka latte med kanel, laga smarrig mat, vila...och ja; träna, självklart givetvis. 

 

I söndags (efter en helg som var dekadent härlig men på ett (för mig på länge...) sällsynt balanserat vis!!) nytt "distansrekord" med 8 lätta kilometrar. Hemmastyrka på det. Idag en vardagsjogg på 7 mycket lätta kilometrar. Utomhushemmastyrka på det. Ljuvligt med "varmt" och skönt såhär i nästannovember ju!

 

Det går så HIMLA bra nu med springeriet alltså! Det går förvisso inte fort alls (runt 6 min/km för den intresserade, slår mig i backen på att det är ett gäng fartkåta människor som spekulerar?!) och det är som ni ser inte alls långa (med mina mått mätt) strapatser jag företar mig, men alldeles alldeles lagom och jag känner att jag plättlätt skulle kunna dubbla distansen! Ljuvlig känsla! Dock är jag så pass klok nowadays att jag kommer öka distanerna försiktigt. Vem känner liksom inte igen den där att man blir så übermotiverad och kickad att man smäller av ett pass om dagen och endera 1. tappar motivationen (well, aint gonno happen här!) 2. blir skadad (det är vad jag räds...)?

 

 

Ingen träning idag, men väl en halvmils vagnprommis för att söva liten Räka. Givetvis finns inget dåligt väder för vagnprommisar heller, på med regnskydd och gummistövlar och iväg bara! Okej, kanske är jag lite väl hurtfrisk nu, får välan äta upp det framåt midvintern kanske. Har ju faktiskt inte luftpumpade däck (men kan nog tänka mig att bli en sån där vagnbytar-galning ja, shopoholic light som jag ju faktiskt är...men just nu är jag himla nöjd med vår Brio Go!).

 

Anyways - dessa prommisar är typ livsviktiga för mig nu. Det blir inte mycket vardagsmotion annars, en är mycket hemma (eller hemma hos andra (mammor)) och myser liksom. Inte så att man behöver jaga den lille chefen särskilt mycket än så länge. När jag jobbade förut blev det en herrans massa mer vardagsmotion vill jag lova  (jobbar alltså på stadens akutmotagning där jag lovar att vi gör så gott vi kan!!) - och därutöver mycket mer springträning än det av förklarliga skäl blir nu. Ju. Än så länge...

 

Att få en daglig vagnprommis gör iallafall underverk! Skallen rensas och kroppen blir lite varm och mjuk, lungorna får ventilera sig och hjärnan piggnar till. Nu ska vi ägna oss en stund åt barnsrumsinredning jag och lillen innan det vankas middag hos grannarna i afton. Lill-Lördag minnsann!! I morgon får vi långväga besök (min BFF & company!!) så det blir väl kanske sparsam uppdatering här några dagar framöver. Jag lovar att försöka få till mina planerde träningspass iallafall, trots hotande dekadent leverne! Mitt första viktväktarmöte ska också läggas till handlingarna (går av stapeln på torsdagar i min stad!) och jag lär nog behöva en dylik motivationsboost för att inte fastna i godis- & chipsträsket även denna helg. Någon tyckte att jag väl kunde vänta tills efter de varit på besök med vv-kick off, men jag ser inte riktigt poängen med det om man tänker liksom hela varvet. Som att alltid börja den första januari...inte särskilt hållbart, eller??

 

"...så det blir att ta fram paraplyet idag" hörde jag metrologen avsluta rapporten från teven i vardagsrummet. Och well ja, är man gjord av socker så är det väl domedagsväder ute ja, men regel nummer ett (eller en av de fem första reglerna iallafall troligen) om man är/vill vara/vill bli löpare:

 

DET FINNS INGET DÅLIGT VÄDER! Om man bor i Sverige så får man tusan inte ha "dåligt väder" som en fiende what so ever...för då blir livet så jäkla jobbigt liksom. Himla onödigt.

 

Investera i braiga kläder! För spring i denna typ av utomhusupplevelse (typ stormbyar, halvmycket till helmycket nederbörd i form av regn och ett fåtal plusgrader (upplevd temperatur troligtvis ganska så kylig...)) behöver du enligt mig (endast) följande om du ska springa, nerifrån och upp:

 

• ett par funktionsstrumpor med höga skaft (alternativt höga kompressionsstrumpor). Sånt man behöver ha i vilket fall!
• ett par helt vanliga springskor (alltså inte nödvändigtvis i gore tex men det kan ju vara en bra investering om du ändå ska springa mycket året runt och ämnar ha en hel skopark (jag har inga i gore tex at the moment though). Sånt man behöver ha i vilket fall! 
• ett par funktionsbrallor med långa ben, helt vanliga alltså. Sånt man behöver ha i vilket fall!
• springvänliga underkläder. Sånt man behöver ha i vilket fall!
• en eller ett par helt vanliga funktionströjor, åtminstone en med långa ärmar. Sånt man behöver ha i vilket fall!
• en vindtät vattenavvisande tunn funktionsjacka.
• pannband.
• keps.

...alltså helt vanliga grejer som man har när man springer, inga konstigheter.Och ska du ändå köpa en löparjacka, köp en vatten- & vindavvisande. Den kan man ju liksom ha annars också. Och lager på lager är ju vad som gäller även vintertid...nej det finns inget dåligt väder på vintern heller alltså. 

Joggeriet funkar finfint så jag reviderar nu min träningsplan en smula. Ungefär så här kommer jag köra den närmaste månaden:

 

Åsså lite dagliga prommisar och skön framför-teven-stretch (saknas fortfarande rörlighetsträning...får se när jag får till nåt sånt!). Tänker mig att det blir perfekt att få till lite mer kvalitetesriktig löpträning om (när!) jag passerar efterkontrollen om några veckor. Och då är leder och ligament redan en aning tillvänjda. Elementärt!

 

Åh vi har haft tidernas helg här, därav obefintlig datortid! Brorsan med tjej har varit här och vi har haft SÅ mysigt med goda middagar, utflykter, chill i soffan, en och annan småkylig promenad och massa snack och catching upp. Det har varit så härligt och Räkan har verkligen njutit big tajm av all attention. Nu är det måndag igen och det är dags för nystart nummer tjugoelva för min del och huset är nystädat, sängen renbäddad och jag är taggad för ett lite mer hälsosamt leverne än vad alla de senaste helgerna har bjudit på...dock börjar det bli dags att göra en hållbar start tycker jag ;-). 

 

Alltså, min karaktär är inte vad den en gång varit och sötsuget är stort (har väl lite med trötthet att göra också antar jag?) och jag äter säkert lite klent veckans första dagar för att sedan gå helt jäkla bananas över veckoslutet. Det är inte hälsosamt nånstans. Beträffande vikten...nej, den går inte neråt utan snarare tvärt om faktiskt. Så nu har jag signat upp mig hos vikväktarna. Tänker inte göra någon stor sak av det här, men såklart måste ni få veta! Och ni får SÅ gärna fråga om ni vill veta mer.

 

Jag känner mig iallafall himla nöjd och tagga att få till ett hälsosamt leverne veckans alla dagar framöver! Och jag har ju varit med i viktväktarna förut (det var i samand med det som jag började springa så smått...) och vet att det passar mig. Man får äta allt - men lagom!

 

Igår hade jag världens opportunity att träna...men jag tokvilade. Inte ens en vagnprommis blev det. Lillsis tillika världens bästa moster kom hit med och bjöd på lunch (i form av himmelskt goda hemmagjorda köttfärsbiffar, potatis, sås, kokta morotsslantar och lingonsylt) och erbjöd sig såklart roa Räkan medan jag gjorde vad jag ville, vilket alltså nio gånger av tio antagligen skulle varit att träna nåt. Men, jag var helt osugen. Kände mig både lite småtrött och myssugen och extremt berättigad total vilodag då jag ju faktiskt sprang en aning dagen innan. Så jag mest bara satt här och pratade och njöt lugnet.

 

Idag var sitsen en annan! Tidig klippa topparna- samt lunchdate på agendan (ja, jag håller på med en höstrenovering av mitt yttre till så billig pening som möjligt, kanske återkommer jag med nåt braigt bli-snygg-spar-tips!), ingen mat förbredd och killen har träningsdag (ja, vi delar upp veckans dagar på förhand för maxad effektivitet...och rättvisa, ja) vilket alltså innebär hockeyträning vilket i sin tur alltså är ganska så tidskrävande både innan (= byta om till hundraelva olika skydd i slow motion och prata skit i omklädningsrummet) och efteråt (= ta av sig samtliga skydd, duscha i slow motion och antagligen prata en hel den skit i omklädningsrummet) (och ja, jag måste gå på parentesanvändningsavvänjningskurs men jag får liksom inte fram allt jag vill ha sagt utan massa parenterser...vet ni nån parentesrehab?). Men jag var ju SÅ träningssugen!

• plankan 1 minut x 3
• sidoplanka 1 minut på var sida x 3
• doppa foten (ryggläge, 90 grader höft & knä, långsamt sänka ner en fot i taget mot golvet) 20 x 3
• höftlyft 20 x 3

Min kille reagerade inte nämnvärt på att jag klädde på mig hela springoutfiten och avslutade med att spänna på mig transportlöpningsryggan för att ge mig ut på den första sammanhängande joggen på...ja, skitlänge här på kvällskvisten. För mig kändes det lite småpirrigt, men för honom är det nog som om jag aldrig slutat springa tror jag. "Du ser iallafall himla fit ut" sa han när jag fick lätta på ryggsäckens spännen över buk och (framför allt) bringa ordentligt innan jag gav mig iväg ut i skymningen...

Ljuvligt alltså (som sagt några gånger...) att få jogga sig behagligt varm i den sköna höstkylan!! Mörkret föll, höstlöven prasslade i viden och de människor jag mötte på min tur hade ansiktena halvt dolda i varma, fluffiga halsdukar. Underbara årstid! Jag hade så mycket mys i magen, inte bara över det faktum att jag faktiskt var ute och joggade på riktigt, utan över hela den här braiga tisdagen (frukostdate med massa positiv energi och smarrigt surdegsbröd, lunchdate i grannkommunen med några andra lattemorsor och ett spontant kaffe- & amningsstopp hos svärisarna på vägen hem). 5 kilometer blev det vilket känns som en helt lagom start för mig. Kommer inte göra mig någon brådska att förlänga detta utan lyssnar snällt på kroppen. Tänker att jag nog kör samma runda några gånger till och njuter av att det kommer kännas lite lättare och bättre för varje gång. För det kommer det göra!

 

Anledningen till att jag hade ryggan på mig var att jag hade ett paket med sköna produkter att hämta och att, efter att ha ätit upp den framdukade middagen, få ta en lång het dusch med grym rengöring, exfoliering och insmörjning känns som ett lyxigt avslut på en lyxig tisdag. Nu får det bli god natt och jag hoppas att vi får sussa lika sött som natten som gick...håll gärna en tumme eller två!

 

(och här kan ni ponera en glad blondin görandes något slags segertecken

visandes samtliga tänder i ett mycket stolt leende i ett svettigt grisskärt ansikte.

Halleluja rock n´ roll!)

Måndag, gråväder och en tung trötthet i kroppen. Det blev en liten prommis runt stan nu när Räkan sov sitt eftermiddagsnap och jag ska självklart givetvis fixa ett litet styrketräningspass här innan duschen. Annars mest chill. Soppa till lunch, tända ljus, tyst och skönt. Jag hoppas den lille chefen är kvällstrött i afton för det kommer mamin garanterat att vara...

 

Igår så var det ju söndag och därmed tid för veckans terränglufsjogg. Dock började anledningen till dagens (och gårdagens...) tunga trötthet natten mellan lördag & söndag med att Räkan blev förkyld! Av olika snörvlande anledningar ledde det till att en mindre sovmorgon var nödvändig och att jag inte ville åka så långt (skitkort, men ändå långt i sitt sammanhang...det gör ont i hjärtat att vara onödigt långt borta från snorig bäbis) som till skogen utan lufsjoggade en runda med start utanför ytterdörren istället. Inte så många skogsbackar och ingen sån där genuin höstskogsdoft med andra ord - men väl så härlig start på dagen ändå! Ett femtal plusgrader som steg till runt tian under turen, endast ett fåtal personer i farten och dimman låg tät över stan. Gud vad jag älskar att starta dagen med att svettas då! Jag lade upp det hela genom att powerwalka 200 - 300 meter i början av varje kilometer och joggade sedan resten av tiden. 10 kilometer blev det totalt och oh ja - jag skulle kunna prestera en hel mil joggandes i dagens läge...men festina lente var det jue. Det jobbigaste var inte flåset på nåt sätt (alltså, svängen tog 1 timme & 4 minuter så så himla snabbt gick det ju inte även om det är det fortaste jag gjort en mil på bra länge nu...) utan att jag blev så överdrivet svettig, ja nästan överhettad, trots den svala temperaturen och det faktum att jag bara hade ett tunt lager nertill och två tunna lager upptill. Antar att det är mina pluskilon som gör det. Och de segingarna är en annan historia...

 

Faktiskt börjar det kännas så bra att jogga nu att jag nog ska ta och se över mitt träningsupplägg i dagarna. Det är dags att öka lite lite! Men riktig löpträning (vad nu det är?) börjar jag inte med förrän jag fått godkänt på efterkontrollen vilken jag hoppas göra om ett par veckor.

 

En annan grej som hände igår var att min telefon pajade, ja den bara totaldog sådär oförhappandes utan att jag tappade den i golvet eller glömde den i spöregn (vilket annars är mina vanligaste anledningar till telefondöd ja). Så nu har jag en skum lånetelefon (igen!) som inte underlättar mitt bloggande direkt...så om det uppdateras sparsamt och bildlöst så vet ni nu varför.

 

 

Nu är vi tillbaka på hemmaplan igen och oj vad jag älskar att åka bort (särskilt till föräldrahemmet...vilket väl kanske är att åka hem egentligen...?) men ännu lite bättre är det ju att komma hem. Papin har längtat ihjäl sig efter oss och vi har nu en helt oplanerad helg att njuta av tillsammans vi tre, solen skiner ute och hösten är så där i sitt esse. Pricken över det berömda är att vi sovit som kungar i natt och jag känner mig fräsch och utvilad, trots att det egentligen är i morgon jag ska få min riktiga sovmorgon (då papin tar Räkan...ja sure, det hade han väl gott kunnat göra såväl lördag som söndag tycker ni kanske, men han är tusan värd sovmorgon någon gång han med resonerar jag) (och dessutom är han lite småsliten idag relaterat till en viss fotbollsmatch igår kväll...).

 

Ja den där önskelistan på grejer att fixa Back in Bollan alltså...det gick omöjligt att få ihop det. Punkten...

kom liksom helt i konflikt med punkten...

Och då fick den första punkten helt enkelt ge vika för den andra. Då jag en morgon kände mig som 95 år gammal när jag vaknade (vaknade för hundrade gången samma natt/morgon alltså...) var det alltså ganska lätt att ligga på sofflocket och mysa med pigga bebben hela dagen istället, och feelingen när mormordern tog den lilla parveln nästföljande tidiga morgon så jag fick sova ett par ostörda timmar extra...to die for! 

 

Sömn alltså. Rätt underskattat av mig tidigare, jag erkänner det nu.

 

Och även om vi oftast sover hyfsat och jag typ aldrig (som jag skrytit om flera gångern förut, I knowe) kliver ur sängen en natt så liksom kommer det där med att jag ändå inte sovit mer än tre timmar i sträck på nu strax tio veckor ikapp mig så fort en av nätterna blir lite jobbigare. En är liksom lite känsligare så att säga.

 

Såhär kommer det ju vara en tid framöver vad jag kan förstå, hehe. Typ massavis med år om vi inte har en himla tur. Och ja, då får träningen stå tillbaka, för jag tar faktiskt enkelt igen det en annan gång.

 

God natt!

 

 

Jamenvisst, det blev en tur till föräldrahemmet norromdalälven igen. Lillsis slog till med att vara ledig veckans samtliga vardagar så hon hängde med mig och Räkan på vår 30 mil långa utflykt. Så härligt att vara här med nära och kära och servicen är ju förträfflig! God mat serveras i mängder och Räkan får så mycket axelhäng att han nästan får nog...men bara nästan! Axelhäng är det bästa han vet (näst efter bröst) (och jag tackar bärselen för att jag fortfarande har ett liv...).

 

Rutinmässigt är det alltid lite av en utmaning att vara här. Ja, det är det ju alltid att befinna sig någon annan stans än hemmavid jue. Promenader får jag enkelt till, men den här sejouren ska jag tamejtusan även fixa...

• Två av veckans tre planerade styrkepass
• Ett av veckans två planerade jogglufspass
• Lagom energimängd in (alltså - det serveras ju en del fika när man hälsar på både här och där...och jag avstår inte all fika! Däremot ska jag prova att bara ta EN sak från kakfatet (men jag kommer ju inte satsa på mariekexet direkt))
• Mycket god sömn

Det var inte bara färgmässigt det var annorlunda i skogen idag - även fysiskt var det skillnad! I bilen på väg dit tänkte jag att det här nog skulle bli en riktig pärs då jag kände mig både stel och svullen, men icke alls faktiskt! Benen ville börja lufsjogga med det samma och de ville helst inte sluta heller. Eller jo, i de brantaste motluten vill de det och i de brantaste medluten fick de också lov att gå. Förra veckan tog den kuperade svängen alltså 1 timme och 20 minuter mot dagens 1 timme & 7 minuter. Skaplig kapning! Jobbigt var det såklart, det ska det vara med träning ju, men det var långt ifrån skitjobbigt och det kändes bra i kroppen hela vägen. 

 

Note to self: Dubbla sportbehåar kan vara en god idé nu och en tid framöver. Om det var någon kroppsdel som kanske inte tyckte att det var sådär skitskönt så var det innehållet i sportbehån.

  

Nöjt summerar jag 44 kilometer i spirorna denna vecka och noll fusk med styrkan. Kosten gick som vanligt toppen veckans första fyra dagar och inte lika toppen veckans sista tre...aja, det kommer en måndag snart igen ;-). Och förresten är det inte för sent att rädda upp den här sista veckodagen ju! Kanske grönsaker och dipp framför Bron i afton? Hur gott som helst ju faktiskt.

Oh happy day! Även om jag är minst sagt dagvill nowadays så håller jag tusan alltid reda på den där heliga fredagen. Veckans bästa dag! Solen skiner från en ljusblå himmel och Räkan slog till med att sova ända till kl 9, halleluja (alltså, han har ju käkat ett par gånger under natten givetvis)!

 

 

Vi firar dagen med en härlig långpromenad, avfirande av kanelbullens dag (frikort på den! Min kära Debbsan klargjorde även att det var äppelkakans dag så då var det frikort även där...eller, det är det förresten alltid för mig. Home made äppelkaka/-paj med marsan/vaniljsås avstår jag ALDRIG under några som helst omständigheter!), skvaller i solen, massa kaffe..och grillad entrecote med ungsrostade rotfrukter och pepparsås (och ett glas rött, eller ett par!) och avslutningsvis soffmys med mina killar. Kanske sista gången grillen brinner för denna säsong? 

 

Tvåmånadersdagen började enligt mig en liten aning för tidigt. Räkan håller visst på och ser över sina "rutiner" igen (euhm...de ändras i princip varje dag) och nu börjar det bli dags för mig att lägga mig tidigare om kvällarna minnsann, för det verkar som att det är dags att behöva bli morgonpigg igen. Nåja, vi hade iallafall en förmiddagsdate med vänner inbokad och den härliga prommanaden över höstvackra åkrar i strålande förmiddagssol, då alla ongarna sussade sött samtidigt, var lika uppfriskande som uppiggande. Likaså lunchdaten som såklart avslutades med en latte. Det bästaste med att få barn "sent" (aja, allt är relativt, men eftersom vi fick vänta ett lite längre tag på vår unge så lång tid så känns det som sent för mig) är att alla vänner redan har barn. Hur mycket tips, inspiration och ärvda kläder som helst kan man få!

 

Två månader och oj vad det händer grejer! Mest med Räkan såklart, men faktiskt även med mig. Så hur står det till med kroppen min då?

Jo. Den där tyngdkänslan jag skrev om tidigare är helt borta. Jag kan powerwalka (med inslag av jogg ja) riktigt ordentligt och jag känner absolut inget obehag från down under, blir liksom inte "trött" i bäckenbotten längre. Lite lite "hjulbent" känner jag mig ännu. Tror inte att det är nåt som syns när jag går, men det känns annorlunda i höftpartiet. Kanske kommer det alltid att vara så? Det är inte obehagligt det heller. Bara...annorlunda, som sagt.

 

Jag kör på med styrkan enligt mitt eget hittepå och jösses vilken träningsvärk jag har haft efter benböj och utfall! Ingen större skräll att det blivit så såklart. När jag gör utfall känner jag att jag måste var extra noggrann med tekniken och liksom hålla ihop kroppen. Vet inte om det har något med bäckenuppluckring att göra eller om det bara är för att coren är så försvagad. Det går bra, hur som helst, men jag är svag. Jag försöker motivera mig själv på samma sätt jag alltid har försökt motivera andra som klagat över att de känner sig veka..."det är då det är som roligast att träna - för man får så snabba resultat!" Jag ser fram emot att känna hur plankor blir längre och armhävnignar fler.

 

Jag har lite ont i nacke och rygg, framför allt ländrygg, efter en massa ogenomtänkta bebislyft och omkånkning av densamme. Och jag är ruggigt stel, stelare än vanligt alltså. Det vore nog inte så dumt att lägga några av mina få slantar på massage + kiropraktorbesök och sedan vara jäkligt noggrann med hur jag bär, står och går samt träna rörlighet ordentligt. Kanske ett bra oktorbermål att ha?

 

Viktmässigt går det enligt planen långsamt nedåt. Jag äter enligt min hederliga kostfilosofi och då cardion (tillika förbränningsträningen) går så bra så torde det ju liksom bara kunna gå åt det hållet. Jag har runt sex kilo kvar till min "normalvikt" men målet är nu att få bort fyra kilo innan årsskiftet vilket känns rimligt även om december har en förmåga att bli något...dekadent ;-). Och JA, jag vet att det är fruktansvärt ute i träningsbloggvärlden att väga sig, men jag vill gärna mäta i siffror för att motivera mig ytterligare med kostbiten. 

 

En och annan person sa till mig innan hela den här bäbisresan startade att jag:

• Inte skulle känna igen min kropp alls efter graviditet och förlossning

samt att jag 

• Inte skulle ha tid att träna

Ja, de där då man får till det. Då man sussat helt okej och vaknar pigg brevid en lika pigg bebis som, med sin lilla varma kropp mot din, avfyrar leende efter leende. När höstsolen letar sig in över vardagsrumsgolvet och vi kan sitta tillsammans och se på nyhetsmorgon (jag) och gul tygfjärl (Räkan) och den mätta lille låter mig äta morgongröten i lugn och ro och allt är sådär skönt tyst sånär som det låga ljudet från teven och nåt joller från stolen brevid.

 

 

Ja jag skrev visst förr att jag skulle föreviga mina bästa föda barn-tips här. Nu vet jag inte riktigt om jag kommer ihåg alla smarta grejer jag antagligen hade i färskt minne då ;-)...men vi testar! Och har du nåt mer braigt tips att kompelttera med (eller vill såga nåt av mina tips...) så KÖR!

 

• Läs på! Men det räcker med en bok. Jag rekommenderar "Att föda" (Gudrun Abascal) för dig som vill veta mycket och "Föda utan rädsla" (Susanna Heli) för dig som vill veta lagom. Sistnämnda rekommenderar jag förresten för alla som ska föda - den är extremt lättläst och innehåller fiffiga strategier för att hantera sånt som kommer upp under förlossningen. Smärta till exempel. Jag läste fler böcker om förlossning men det var helt klart over kill! Läs en bok om att ta hand om en bebis istället - det kommer behövas (jag rekommenderar där "Stora boken om barn". Någon som har några andra rekommendationer till mig...?).
• Lyssna lagom! På alla historier från vänner och bekanta innan alltså. Eller alltså - lyssna på de vänner du håller nära och som berättar snällt, men undvik ALLA drama queens i bekantskapskretsen!! Det är inte kul när otäcka bilder dyker upp i huvudet när man ligger där. Och GE FAN i att berätta om din egen skräckförlossning för någon som snart ska föda!! Taskig idioti är vad det är.
• Prata med ett proffs vid behov! Jag gick till en sån aurorabarnmorska ett par gånger innan det var dags och det var inte för att jag var rädd för att föda utan mer rädd för att inte föda (= vagialt; vara tvungen att göra akut kejsarsnitt och att bebisen skulle bli skadad på grund av syrebrist). Jag kände innan att jag nog skulle ha svårt att lita på personalen där, en yrkesskada för någon i branschen gissar jag. Hur som, det var toppen att få prata extra med ett proffs sådär! Och det är gratis. Funderar du på det - gör det!

• Lita på personalen! Just do it. De är proffs och de jobbar på den avdelning på sjukhuset där det är allra allra vidrigast om något går tokigt (enligt mig), de tar inga risker! Jag kände mig trygg från första sekund när jag träffade min barnmorska och det var nog för att jag liksom bestämde mig för att följa henne och lyssna på henne. Och eftersom jag trodde att jag led av bäckentrånghet och skulle få det svårt så stod det i min journal att jag gärna ville ha en barnmorska med mycket erfarenhet. Sånt får man önska! Passar ni inte ihop personlighetsmässigt på nåt vis - byt barnmorska.
• Sätt ingen prestige i att avstå smärtlindring! Sure, det finns väl några yttepytterisker med ryggbedövning men alltså...det KAN bli så att du får ligga uppåt två dygn och ha jävligt ont och det KAN sluta med akut kejsarsnitt därefter...och helt ärligt; det är SEN den verkliga utmaningen börjar: att ta hand om bebis! Var så laddad som du kan för det istället för envis/tuff.
• Bada! Såklart individuellt det där, men prova iallafall. Det var helt sjukt bra för mig, jag tog två timmar där i badet och har riktigt bra minnen från det. Fick byta vatten flera gånger och var som ett jätterussin efteråt.
• Låt om du vill! Jag använde mig av ett dovt läte som jag läste om i en av böckerna ovan som var himla bra. 
• Prova olika positioner! Sitta, stå, stå på knä lutad mot sängens höjda huvudända, sitta på pilatesboll, hänga på gåbord/medhavd vän. Kör "cirkelgymstänket" - ta tre värkar på knä, tre värkar på bollen, tre värkar hängande på vännen etc.
• Ha med snabb energi i väskan! Sånt du tycker om, nåt salt och nåt sött och nåt att dricka. Jag hade kexchoklad och lakrits, nån ostfralla och drickyoghurt. Det är inte säkert du kommer vilja äta alls på många energikrävande timmar, så nån typ av snabb energi (= dextrosol?) och salt (energidryck/salta nötter?) är grymt. Jag hade tänkt ta med nån dunk jos från Brämhults också men det hann vi aldrig fixa och det var synd. Saften på förlossningen var inte god. Nästa gång ska jag köpa hem jos i tid! Om det blir någon mer gång (IVF you knowe...).
• Var inte rädd för smärtan! Det kommer göra helvetsikst jäklaskitont nån gång ÄVEN om du tar all bedövning som finns. Men, det bästa tipset; VAR INTE RÄDD!! Tänk att det är normalt! Det SKA göra så här jäkla ont - det är ju det alla har berättat om! Det kommer gå över och dessutom ganska så abrubt. Få hjälp av din respektive/vän att räkna ner värkarna. Räkna inte upp utan NER. 
• Fokusera på de smärtfria perioderna! De är minst lika många och långa som de smärtsamma, faktiskt. När du har en värk, räkna ner mot den smärtfria perioden. Andas där, slappna av, njut. Håll fokus där och inte på att det kommer en ny värk snart (en vän till mig tipsade om att tänka att "den värk jag har nu är inte så ont som den som kommer nästa gång" och stärktes i nuet av det...låter kanske konstigt men det gör såklart den pågående smärtan mer uthärdlig).
• Räkna ner! Värkarna alltså. Som sagt... Den du är där med lär sig snart hur långa de är och de är som tuffast precis på mitten (har du CTG på så ses siffrorna). K sa till mig när halva värken var gjord och sedan räknade han ner med mig. Det var SÅ bra!
• Andas! In och uuuut, in och uuuut. Räkna andetag under värken (funkade skitbra för mig när jag låg i badet men inte så bra senare...då lät jag ju mest).
• Var inte rädd part 2. Krystvärkar alltså, det är nåt nytt det. Följ bara med! Du kommer antagligen gå sönder en aning, mer eller mindre, men det kommer gå bra ändå. Kanske säger de att det nog blir ett akut snitt - men det kommer bli bra ändå! Du föder barn i världens bästa föda-barn-land!! Även om det inte går precis så som du har tänkt dig så KOMMER DET GÅ BRA ÄNDÅ!
• Tänk BEBIS! Åh, snart kommer du få träffa din bebis som du längtat efter SÅ länge. Jag ryser i hela kroppen av lyckotanken och blir typ avis på alla som ligger med krystvärkar nu ;-). Hen kommer vara kladdig, naken, varm, kanske lite hårig, en aning blåaktig i början. Hen kommer ligga på ditt bröst och kika på dig med nyfikna pliriga ögon och du kommer känna en kärlek större än du någonsin kunnat föreställa dig. S N A R T. Kämpa på nu, var inte rädd, fokusera på de smärtfria perioderna och andas!!