PWs & gym i all ära, men man får liksom ingen sån där riktigt rejäl endorfinskjuts av varken det ena eller andra! Inte som efter en saftig vända snabbdistans, blodsmakande tusingar eller syrliga backintervaller direkt (oh, how I miss!!)... Någon slags dugligt tillfredsställande endorfinkick light har jag ändå tyckt mig kunna uppbåda av mina löpbansjoggar, även fast de i jämförelse med tidigare nämnda pass verkligen har gått i slow motion. Nu ligger dock Räkan allt som oftast så "illa till" att det känns en smula okomfortabelt att jogga/springa, det liksom trycker på nedåt.

 

 

• Axelpress med skivstång
• Axeldrag med skivstång
• Tricepspress bakom huvudet
• Bicepscurl med skivstång
• Latsdrag
• Ryggresningar i för aktiviteten avsett mojäng
• Rodd i maskin
• Tricepsdrag i kabeln

 

...gränslade jag cykeln för en halvtimmes distansspinning och halleluja vad jäkla skitbra det gick! Trampade igång med inställningen att liksom göra mitt eget lilla preggokompatibla pass av det hela, men jag kunde tusan trampa på ordentligt och varva sittande och stående precis som alla andra utan att det kändes minsta skumt i tjockiskroppen! Och jösses så härligt svettig man blir etterpå! Lovely, en eller ett par sånna här pass i veckan framöver och jag kan fortsätta knarka endorfinkickar! Två små remembers till mig själv inför nästa sejour dock:

 

1. Ha styret lite högre upp... och lite lite högre upp ändå. Räkan tycker inte om att bli tilltryckt och reagerar i förekommande fall med en round kick mot höger arcus (favvomålet att sparka på nu helt klart). Aj aj.
2. Ta med pulsklocka (finns ej på 30-minuterspassen)! Jag har verkligen inte den blekaste aning om hur pulsen far omkring nowadays av dylik ansträngning men jag kan tänka mig att den åker i höjden en aning lättare än tidigare. Det är lätt att man rycks med av instruktörens hejarrop trots att man liksom egentligen vet att man inte ska köra skiten ur sig... Tydlig pulskontroll alltså, nästa gång!