Total distance Ten point Zero kilometers
Idag har vi haft en riktigt härlig mysdag jag och Räkan. Liten passade på att sussa sött en halvtimme extra så mamin hann göra en rejäl gofrulle och preparera uteplatsen för vår ankomst. Sedan satt han snällt i sin stol och bara vevade med sina söta små extremiteter medan jag läste tidningen och sörplade påtår i den ljumma sensommarbrisen (jodå - han hade mössa på sig most of the time...). Ljuvligt var ordet! När det sedan var dags för vår sedvanliga eftermiddagsprommis, den vi tar när Räkan sussar sitt långa eftermiddagsnap, kavlade jag upp ärmarna, tuffade till mig och bestämde oss för milen...
...och JODÅ, det gick! Dock vaknade den lille efter drygt fyra kilometer, någon han aldrig brukar göra när han väl somnat där efter lunch (eller jo, men inte förrän efter tre timmar iallafall...) och han var knappast nöjd med att ligga i vagnen...men ett par blöjor och lika många tömda tuttar senare, på en parkbänk vid ån, kunde vi tillslut fortsätta vår färd. Amning in public får man inte ha några större problem med om man vill vara i farten med den här pojken!
En note to self efter dagens strapats:
- Ha ett energigivande mellis i skötväskan ALLTID! Ska lägga ner en blandad påse nötter & russin pronto. Vattenflaska och plånbok är förstås givet sedan tidigare. Idag fick jag stanna och köpa en cola och en banan...
Anyhow, man kan säga att en milstolpe är passerad! Vi har powerwalkat EN MIL!
Etiketter: Min come back,
5 kommentarer
Måndag once more
Pju...sitter i detta nu och lyssnar på en helt otröstlig liten lill-Räka som kör med far sin på övervåningen. Det är inte ofta han är så här jätteledsen, men det händer emellanåt att vi går bet hur vi än felsöker. Magont? Otillräckligt med mat? Usch, så jobbigt det är när man inte vet!!
Vy från en amningspaus...
Iallafall så gick det finemang med förra veckans samtliga utmaningar, alla utom EN. Vi kom oss ut och iväg varje dag jag och liten och knatade 35 kilometer totalt. En gång blev det en trekvarts lång matpaus i en park och en annan gång fick papin, som turligt nog var med just då, BÄRA den lille vakna, nyfikna krabaten i runda slängar tre kilometer. Räkan är långt mycket mindre skeptisk till vagnen nu än han var i början...om än lite halvskeptisk emellanåt, alltså ;-).
Förra veckans FAIL blev dock att träna efter MammaMage-appen. Gjorde det typ tre gånger bara...alltså sammanlagt typ fem minuter. Nog för att jag har lite småklent med tid emellanåt, men SÅ bossig är han faktiskt inte, den mindre mannen.
Nya mål för veckan:
- Fortsätta med dagliga promenader. Gå mer än 35 km (verkar ju rimligt att klå förra veckan jue!) och få till en prommis på 10 km. Eventuellt får jag ha med nåt matigt mellis till mig själv då också. Och kanske typ brassestolen...
- Träna MammaMage varje dag! Tre sessioner varje dag till&med. Högst rimligt!
- Inte äta onyttigheter på veckodagarna. Men nåt frikort måste jag ha. Det blir ju en del fikadejter såhär när man är mamiledig, you knowe.
- Veckoplanera maten och handla hem allt. Redan gjort!
- Skriva klart förlossningsberättelsen. Får bli högsta prion skrivarmässigt.
Nej, nu ska jag nog prova att plocka fram melonerna igen och se om det kan tillfredsställa vilda bebben. På återseende någon dag...
Etiketter: Min come back,
En kommentar
Förlossningen, en introduktion
När Räkan kom till världen,
part I
På torsdagkväll, den 1 augusti, framförde K på ett mycket bestämt sätt att han inte ville att jag promenerade i skogen längre. Alltså JA, jag veeet att jag har skrivit det förut här att han sagt så, men då har jag lyckats tjata mig till ett frikort på en "liten" skog där slingan är ganska nära vägen. Men nu sa han att det fick vara nog med det. "Ååååkeeeeej", sa jag, men korsade fingrarna bakom ryggen. Hehehe.
Fredag morgon, den 2 augusti, krängde jag på mig de numera jäkligt tajta (förut loose fit...) träningskläderna och tog bilen till...ja, skogen, såklart. Vad tusan alltså liksom, hur farligt kunde det vara?! Det var ju minst hundra grader varmt ute och skulle vara långt värre att gå på asfalt utan svalkande träd! Jag knatade på fem kilometer i rask takt (för att vara i vecka 40 that is) och i den långa nedförsbacken fick jag faktiskt lite lite ont i magen vid två tillfällen. Typ lite molande mensvärk...eller en fis på tvären, som jag tolkade det då. Fick liksom stanna en kort stund och vänta ut det. Sen åkte jag hem, svettig och nöjd, packade kylväskan med vattenmelon och åkte till stranden själv. Solade, badade, bläddrade slött i någon förlossningsbok och bara njöt. När K slutade jobba hämtade han upp mig och vi for och köpte en frysbox som vi kikat på så länge. Perfekt! Nu skulle jag ha gott om tid att baka massa fika och bröd och göra matlådor att frysa in! Sen svängde vi förbi stans mest kända glassbar och köpte en varsin typ tusenkaloriers-historia med massa gräddig glass, hallon och grädde som vi smaskade i oss i eftermiddagssolen. Väl hemma bar vi in frysboxen i varmförrådet tillsammans. Den är på 250 liter och innehåller i detta nu åtta bärmuffin och tre stycken kladdkakemuffin...
Samma kväll var vi bjudna till grannar på inflyttningsfest och vi visste att det skulle bli en rejält våt historia. Jag hade ungefär noll komma noll lust att hänga med fyllskallar och skyllde på mitt fysiska tillstånd. Vi grillade och satt och pratade länge i kvällssolen, jag och K, och innan han gick över till grannarna på egen hand sa jag att "ÅH om det bara kunde komma ett litet litet tecken...lite värk eller en ynkapynka bit av en slempropp eller nåt". Vi planerade lördagen med en springtur för Ks del och en prommis för min del innan en dag på stranden. När han hade gått gick jag på toaletten och dröm om min förvåning när det låg en liten liten manet i trosan!! Herrejösses vad var nu detta??! VAR det en bäbismanet? Hade jag fått en könis (=könssjukdom)? Hade jag råkat snyta mig i trosorna och glömt bort det???! Eller...var det en liten del av en slempropp...? Funderade ett tag på att ta en bild och lägga ut här och på fejjan och på instagram för att eventuellt kunna lösa gåtan, men spolade ner mysteriet istället och började bildgoogla. Sen gick jag på toa 40 gånger till och jodå, mer manet! Den började anta färgen av en brännmanet nu (lite blodstrimmig liksom) och jag fattade galoppen. Textade K informationen och skrev att han inte behövde göra sig någon brådska hem, men han kom ganska så omgående faktiskt. Hehe.
Sen låg vi på soffan och jag kände hur det molade i magen med jämna mellanrum. Jösses det hände verkligen något nu!! Dock visste jag att det kunde dröja allt mellan en och tio dagar ändå, så jag var jäkligt lugn. Men om utifall att det eventuellt skulle eskalera var det ju bäst att ladda lite, och hur gör man då det bäst undrar förstås ni?! Jo, med glass såklart. Jag äter alltid glass inför långlopp! En rejäl skål vaniljglass med mycket oboypulver uppepå (orkade inte fixa chokladsås...) senare kröp jag ner i sängen och somnade ganska så omgående faktiskt.
Natten mellan fredag och lördag vaknade jag kl 03 pga EXTREMT ont i magen (allt är relativt - jag skulle nog inte skatta smärtan särskilt extrem idag...) och gick upp och kissade. Mera brännmantet i trosan. NejnejNEJ - jag orkar inte föda barn nu, klockan är ju tre på natten!! Ja, sån var känslan. Värken kom inte tillbaka och jag somnade igen omgående.
Strax före klockan 08 den 3 augusti vaknade jag med värk igen. Molande, regelbundet, ganska korta intervaller. Hade inga problem med att tackla molandet och tänkte igen att det här kommer ta tid. Ganska omgående blev det dock lite värre och vid kl 09 väckte jag K och informerade om mitt status. "Vi hinner nog med träning och strand ändå", sa jag, "det tar tid det här för en förstföderska. Kanske upp mot en vecka eller så". Något i hans blick sa att här var det INTE akutellt med varken löptur eller strandhäng idag, han brukar förvisso leta dåliga anledningar att hoppa över springpassen men jag såg att ingen pepp skulle hjälpa här ;-).
Vi gjorde frukost och satte oss ute i förmiddagssolen. Det var lite för varmt för mig och kaffet fick jag inte ner. Ärligt talat kunde jag bara sitta still korta stunder. Svärmor textade och undradet hur vi mådde. Jag skrev att det var lugnt och att de väl kunde komma på fika i veckan. "Herregud", tyckte K. Men vaddå? De kom ju på fika den veckan också ;-).
Sen blev det helt enkelt bara värre. K köpte en värkräknar-app och vid kl 11 var de ca 50 sekunder långa och kom tre gånger per tio minuter. "Nu ringer vi", sa K. "Nej nej nej, de ska vara över en minut långa!" sa jag, "de kommer bara skratta åt oss på förlossningen". Jag tog en dusch mellan värkarna. Riktigt Gunde Svan-tempo! Sen stod jag på alla fyra och råmade lite, provade olika ställningar med fasen alltså, det var inte riktigt uthärdligt längre. "Nu ringer vi", sa K, men "Nejnej" sa jag "vattnet har ju inte gått!" Det behöver det såklart inte göra, men jag var bara så rädd för att åka in och sedan bli hemskickad igen med dessa smärtor. Och emellanåt var jag ju helt opåverkad och knallade omkring precis som ingenting och ifrågasatte om det verkligen, verkligen var så att det var riktiga värkar jag hade.
Klockan 1038 ringde jag förlossningen och fick såklart en värk precis under samtalet. Kastade luren till K som avslutade samtalet redan innan värken var över och sedan helt sonika meddelade att vi var välkomna in för en bedömning. VA? Skulle vi till förlossningen på kontroll? Vi??! Jag? Alltså - herregud, inte kunde det väl vara så att vi skulle föda barn IDAG? B A R N!! Näää. Det var kanske bara den där fisen på tvären ändå?
Vi packade det sista i väskan om utifallatt vi eventuellt kanske möjligtvis skulle få stanna kvar och jag bad en liten bön om att inga grannar skulle vara ute. Sprang till bilen mellan värkar och fick en sån jävulusisk värk (alltså - då var den det, nu skulle den väl kännas som ett myggbett typ...) precis när vi svängde in på parkeringen på sjukan (vi har bara två kilometer dit!). Bad ännu en bön om att inte nån från jobbet skulle få span på mig på vår hemliga misson (akuten och förlossningen ligger farligt nära varandra), men vi klarade oss även här lyckligtvis! Klockan 1152 välkomnades vi in på ett förberedelserum...
To be continued...(kan dröja några dagar (veckor???) - allt beror på hur Räkan för taktpinnen och det är jäääkligt mycket kvar på denna story...)
Etiketter: Förlossningen,
9 kommentarer
Matfunderar
So far går det finemang med mina "utmaningar"! Det har blivit ett par femkilometare ytterligare med vagnen och ica-fobin är totalkrossad, skulle man kunna säga. Hänger där lite granna varje dag nu, precis som pre partum alltså ;-).
Härom dagen funderade jag mycket på det där med lunch på promenaden, hur man liksom ska knäcka den svåra nöten. Laga lunch hinner man jag ju absolut inte, och även om man jag hade hunnit det hade man j a g knappt haft tid att äta den (största förändringen/insikten sedan Räkan kom till världen = man har myyyycket mindre tid än jag någonsin hade kunnat föreställa mig...). Jag har varit rätt så nöjd med de nöt-, granola-, russin-, keso- & fruktpimpade yoghurttallrikar jag lyckats sleva i mig mellan amningar, blöjbyten och försök att få in den svettiga frukostosten i kylen, borsta tänderna och gå på toa, hehe. Lösningen skulle vara nåt kallt och flytande, som kunde intas med sugrör och förvaras i min *camelback. Det skulle vara fullt av lagom långsamma kolhydrater, fibrer, mycket protein och bragit fett, det skulle mätta bra och länge och smaka mer matigt än sött och det skulle kunna produceras snabbt och ha en sjukligt lång hållbarhet så man kunde ha flera tiolitershinkar ståendes. Hm. Vad skulle det vara i det?
Tänkte nästan efterlysa ett potentiellt recept på denna magiska drink som kanske till&med skulle generera tillräckligt med tid över för mig att ta en dusch i Gunde Svan-tempo, men se så löste sig problemet på annat sätt!! Igår blev jag bortbjuden på lunch och idag kom Debbsan hit med lunch! Svampsoppa toppad med knaperstekt bacon, vitlökskrutonger och smarrigt segt surdegsbröd minnsann. Guide Michelinfeeling på vårt trädäck I tell you!
Så. Någon mer som vill komma...?
*= vätskeväska man har när man långlångdistansar
Etiketter: Allmänt,
2 kommentarer
Check check!
Förut var det mig själv med mage jag chockerades över när jag smygtittade på min spegelbild i fönstren, nu är det mig själv med vagn!!
Faktiskt så kom vi oss iväg på en soligt härlig femkilometare igår! Fega mamin tänkte först ta en liten mindre sväng och gå den flera gånger för att undvika att en viss mycket bestämd vagnskeptiker (alltså Räkan gillar inte att hänga runt i vagnen...men får liksom söva honom i sängen och sedan ömt varsamt flytta över honom. Tips för att få Mr att fullkomligen älskat??) vaknade och gick bananas allt för långt hemifrån, men med massa snack med en god vän över telefon glömde jag av allt och gick nästan hela vägen in till stan! Det gick toppen såklart.
Faktiskt gick det så bra att jag vågade mig in på ica på hemvägen, så nu kan jag bocka av den punkten på listan också, hehe. Som om inte det var nog så inträffade en av mina mindre bra (läs skräck-) visioner - avstämning på självscannern!! Truligt nog hade jag bara handat fyra varor (och ja, allt stämde...) och Räkan sov heeela tiden.
Nästa vecka ska en av utmaningarna vara att gå ner på stan, uträtta nåt (shoppa!) och sedan gå eller ta bussen hem!! Ja, jag börjar bli kaxig nu ;-). Att åka buss skulle vara en utmaning för mig även utan kiddo, men mest kanske tålamodsmässigt då...
Etiketter: Allmänt,
2 kommentarer
Veckans utmaningar
Nu har jag myst så mycket med den här underbara, ljuvliga, fantastiska, übervackra ongen i 16 dagar att det börjar bli dags att göra lite vardag av det hela. Faktiskt. Inte så att jag tänker sluta mysa upp lill-Räkan så mycket det går även framöver - men ska jag liksom må mitt bästa så behöver jag helt enkelt komma ut lite mer. Röra på kroppen, andas frisk luft och träffa folk! Det är inte helt lätt att vara nybliven rookie-mami (och inte helt lätt att vara yttepytteliten heller, och inte lätt att vara papi heller, antar jag). För mig har allt liksom varit lite lättare när papin är med. Åka bilen, rulla omkring med vagnen, hälsa på folk. I helgen har vi njutit av långa sovmornar (jag ska absolut inte klaga på sömnen! Må hända den är något uppstyckad, men antalet totala timmar är mycket bra!), gemensamma frukostar, små utflykter och goda middagar, men nu är det måndag ånyo och vi är solo igen jag och Räkan. Det var vi faktiskt förra veckan också, papin i det här huset var "bara" hemma från sitt jobb i en vecka.
För att bättra på mitt mamma-självförtroende en smula och smyga igång lite fysisk aktivietet utmanar jag mig själv på följande punkter denna vecka:
- Komma ut med vagnen en sväng varje dag. Det räcker med att vi kommer ut i friska luften alltså, men varje dag ska det ske!
- Ta ett par lite längre vagnprommisar. Gärna =/> 5 km. För mig just nu är det en "lagom" bit.
- Åka på någon liten utflykt med bilen bara jag och Räkan. Det gjorde vi förvisso ett par korta gånger förra veckan också och det gick himla bra.
- Börja träna enligt appen "MammaMage". Törs inte ha som mål att göra det varje dag, har inte provat ännu så vet inte hur liksom tidskrävande det är. Återkommer!
- Äta frukost - lunch - middag och nåt mellis. Hinner inte med tre mellisar per dag längre, får se till att det är bra med energi i de mål som blir av istället. Och att lunchen blir en äggmacka eller en diger yoghurttallrik får man helt enkelt ha överseende med.
- Byta ut lite av allt dagligt fika mot frukt. Jag kommer dock fortsätta fika ett par gånger i veckan än så länge...
- Veckoplanera veckans middagar och se till att allt finns hemhandlat. Det gör vi såklart gemensamt jag och papin och OJ vad det kommer underlätta att allt finns hemma! Ambitionerna gällande måltiderna är att de ska vara snabblagat, bra med energi och näring. Jag är fortfarande rätt så inne på husmanskost och svårt sugen på typ stuvade makaroner och falukorv...
- Handla på ica med Räkan själv. Ja, jag vet att det förstås låter busenkelt (särskilt om man vet att vi bara har 200 meter till ica...), men det är ett litet stressmoment för mig faktiskt. Ja, jag är helt klart fessigare än jag trodde jag skulle vara som morsa!
Att det saknas några centimeter innan jag får ihop de flesta av mina brallor struntar jag faktiskt blankt i at the moment. Det vore förstås himla fint om de gick att stänga dem innan vintern kommer, men jag tror att det kommer ske per automatik bara jag får komma ut och röra på mig!
Lilla liten tränar i sitt fina djungelgym någon mycket kort stund varje dag!
Etiketter: Allmänt,
4 kommentarer
I bubblan (men med come back-planer...)
Räkan är helt klart m y c k e t intresserad av löpning som ni ser! När han hänger med farsan och "ser på" fotboll så sover han mest. Jag förstår honom ;-)
Här rullar dagarna på och även om den ena dagen är den andra väldigt lik så stavas förstås den nya rutinen Inga Rutiner. Vi myser och har det gott, sover lite när som helst när tillfälle ges (men inatt har nog rookie-maman sovit säkert sju timmar totalt iallafall - tjoho!), äter det som dyker upp och försöker komma ut genom dörren en liten sväng varje dag. Men ibland tar det faktiskt heeela dagen att komma ut, haha! Men är man blott elva dagar är det inte så lätt alla gånger...
Jag hade tänkt ge oss de här två första veckorna till att bara landa, läka och tokmysa innan jag försöker återfå viss koll och kontroll på andra saker, så som fysisk aktivitet och kost till exempel. Som sagt var så äter vi det som dyker upp just nu och trots att det kan betyda en hel del thekakor med mycket bregott och mycket ost blandat med en hel massa gofika så är jag osäker på om jag får i mig den energi jag behöver. Jag ska ju föda den lille också, och vill som sagt var inte att den lilla muskelmassa jag fått behålla under graviditeten ska rinna ut genom tuttarna. Och hur rådande kosthållning ligger till näringsmässigt vågar jag inte ens tänka på... Vidare skulle det ju vara skönt om man kom igång lite med att promenera längre än runt kvarteret, och så vill jag såklart påbörja återuppbyggandet av corestyrkan och skaffa mig ett bra fundament att bygga min maratonvänliga springkropp på!
Räkan fyller två veckor på lördag, men startar om gör man ju som bekant bäst på måndagar. Så får det bli, då ska vi lååångsamt ut ur den här bubblan. Det blir en jättesnäll supermjuk liten nystart då och jag återkommer med lite fler detaljer...
(Förresten så håller jag på att skriva en förlossningsberättelse men den blir nog sjuuukt lång och kommer nog publiceras i minst ett par omgångar. Och igår bölade jag så mycket (av lycka alltså) att jag inte såg skärmen tillslut - och då hade jag inte ens kommit till delen på sjukhuset ännu.... Och förresten igen, idag kommer BVC hit och väger Räkan och det är det ska bli så sjuuukt spännande! Det mest exciting den här veckan förmodligen! Låga pretentioner? Ja, kanske, men så är det är i bebisbubblan och det är underbart!!)
En vecka idag
För exakt sju dagar sedan vid den här tiden varvade jag nåt slags kvidande golvkrypande aktivitet med att undrande flanera omkring här hemma. Knäppte igång nån tvätt och disk mellan smärtgenombrotten och var ju så oerhört opåverkad då (precis som jag såklart läst och hört att man är mellan värkar...) - näääe, det var nog inget va?! En fis på tvären bara säkert? Men när jag inte ens pallade att stå på alla fyra utan att råma som nåt slags kreatur och det hände sig regelbundet åtminstone tre gånger per tio minuter såg K till att förlossningen telefonerades och en knappt timme senare infann vi oss där. Och ja, på den vägen är det. Ungefär 12 timmar senare kom han äntligen och jag kan inte ens skriva det här utan att tårarna tränger fram. Lyckan! K ä r l e k e n!! Well, låt säga att känslorna är all over the place, helt enkelt.
Jag hade först inte tänkt att berätta mer om förlossningen då det liksom känts så privat, men då det var en så väldigt genompositiv upplevelse (men ja, jag ville såklart dö också mellan varven) kommer jag nog göra det ändå, så småningom.
Det här är ju ändå en blogg som ska handla om fysisk aktivitet och sånt och jag kan säga att kroppen min återhämtar sig fint. Även om jag såklart inte får på mig mina gamla smaljeans än på ett tag så känner jag mig nästan sjukligt smal ;). Magmusklerna har gått ihop helt redan och knipet känns starkt och lovande! Det har blivit några varv runt kvarteret med vagnen, men jag ger mig själv en vecka till innan det blir några längre (och även då såklart initialt väldigt korta...) strapatser.
Vi tränar på annat nu. På att lära känna vår nya älskade familjemedlem (framsteg varje dag! Det blir nog ordning på oss till slut...) och att slappna av i det nya livet. Förresten så är snippgympamotivationen en hel annan nu och jag tränar flitigt minst två gånger om dagen! Perfekt att tabataintervalla då man ammar!
Återkommer, men kanske ganska sporadiskt en tid framöver. Såväl prion som datormotivationen är verkligen en helt annan nowadays. Träningssuget är dock konstant, haha!
Etiketter: Räkan,
5 kommentarer
Räkan is here!
Med massa mörkt hår och pliriga ögon, den mjukaste lenaste rygg, sötaste minstaste lilla rumpa, håriga öron, pussig mun, en mage man bara vill gosa i och en näsa man inte kan sluta stryka över, landade han i min famn igår strax innan midnatt.
Han är helt perfekt och vi är så fantastisk stolta och lyckliga!! Jag skulle kunna föda ut honom varje dag om det var vad som krävdes för att få ha honom kvar (men jag är hyfsat nöjd med att det inte är nödvändigt, så att säga...)!
Rätt lovande springben, eller hur? Pappan ser dock mer en hockeyrumpa ;-)...
Etiketter: Räkan,
19 kommentarer
Högsommardagarna
Nu har värmen kommit åter. De senaste dagarnas regn har verkligen känts som en slags befrielse! Jag har njutit, minst lika mycket som gräsmattan, häcken och de stackars grödorna i mitt lilla lilla köksland. Förra året ruttnade växtligheten bort däri, i år har den torkat!
Jag tänker ta vara på den här supersoliga helgen som om det vore de sista högsommardagarna för året! Dricka iskall lemonad och saft i skuggan med nån tjejig tidning varvat med föda-barn-bok, äta grillat med vräkig sallad varje kväll, packa kall tjockpannkaka, hjortronsylt, grekisk yoghurt och massa vattenmelon i kylväskan och hänga vid vattnet. Sola och bada massvis! Hålla tjockiskroppen så sval det går och tanka solenergi och d-vitamin i så överdrivna mängder att hela långa vintern känns som den enklaste nedförsbacke, trots ett liv utan rutiner, med vakna nätter och tidiga mornar.
U n d e r b a r a sommar! Och det är så fantastiskt att få längta till hösten också...
Nu: en promenad!
Etiketter: Allmänt,
2 kommentarer
40 veckor träning...och annat
Ja, så har vi då inträtt "magiska" vecka 40. Kan vara noll dagar till utploppning...men kan även vara 20 dagar. Känns lika skumt how ever. Tänkte att det kunde vara dags iallafall, att se över hur det har stått till med kropp och knopp de senaste 40 veckorna. Jäkligt långt inlägg, men alltid roar det någon. Kanske?
Vecka 0-16
Eftersom vi har gjort IVF (går inte in på hur det går till, läs gärna mer här!) så visste jag himla tidigt att jag var på tjocken. Typ åtta dagar efter att man pluttat tillbaka ägget, faktiskt. Trots att strecket på stickan då var så oerhört svagt att det nästan krävdes både förstoringsglas, linser och glasögon för att upptäcka det så har jag inte varit orolig sedan dess. Visste på en gång att det skulle gå bra och fick påminna mig om att liksom "inte ropa hej". Sa till min älskade att "Vi kanske inte borde vara så här glada, än..."."Men om vi inte ska vara glada nu - när ska vi då vara glada?" frågade han. Och det kan man ju undra, vad som helst kan ju gå åt skogen precis när som helst egentligen, så är allt bara bra nu är det bäst att vara jäkligt glad nu. Så ja, sedan dess har vi mest bara varit jäkligt glada, faktiskt. Och att träning skulle innebära något negatvit för mig eller bäbisen - näe, nåt sånt har jag inte oroat mig för en sekund.
Jag hade den stora turen att aldrig må illa och inte blev jag nämnvärt trött heller. Dock hade jag en hel del besvär med magont i begynnelsen, nåt som inte är minsta konstigt om man blivit så välpreparerad med hormoninjektioner som jag blev. Fortplantningsapparaturen går bananas kan man säga, det är den enkla versionen. "Inget farligt alls, men kan hålla i sig fram till vecka 16 ungefär" sa doktorn. "Lev som vanligt". Och det försökte jag verkligen göra också och ambitionen var att springa på precis så som jag "alltid" gjort (fast undvika de saftigaste intervallerna och de längsta långdistansarna såklart - nu skulle jag ju inte bli snabbare och fitare utan istället slow och härligt tjock!), men riktigt så blev det inte. Det var inte bekvämt. Så det blev mer PWs och spinning istället. Men jag lufsade på löpbandet på gymmet en del också, trots att det inte var skitskönt direkt. Varvade gång och jogg. Nämnvärt för övrigt är väl att jag upplevde att jag liksom "tappade flåset" väldigt tidigt - långt innan man kunde se några fysiska förändringar på kroppen. Jag kunde (och kan såklart fortfarande...) bli flåsig bara av att ta trappan till övervåningen. Dock kom systemet igång bara jag var ordenligt uppvärmd, så träna kunde jag ju.
På gymmet körde jag som vanligt, typ tre pass i veckan. Lade inte på någon tyngd men höll i den jag hade kört med tidigare och kände mig stark. Körde både fria vikter, maskiner och mot kroppen. Det enda jag slutade med på en gång var utfall, detta då jag lyckats läsa någonstans att det kanske inte var jättebra för...vad det nu var, men mest faktiskt för att jag tycker att det är jäkligt tråkigt och jobbigt, hehe. Nu är jag dock astaggad att ge mig på det igen, för rumpan har minnsann (förutom att den blivit snäppet större...) ramlat ner något hack och det tänker jag råda bot på! Fy tusan vad jag ser fram emot utfall och squats nu!! Situps/crunches gjorde jag under hela första trimestern och hade förmodligen kunnat göra det hela andra också. Det tog lång tid innan mina magmuskler separerades.
Det finns många tips och trix på hur man ska träna när man är gravid, såväl böcker som proffsbloggar och, allra mest, från kreti och pleti som typ aldrig tränar... Själv har jag förlitat mig helt upplevelsen av dagsformen och mitt sunda förnuft. Ja, förutom det där utfallstipset då ;-).
Vecka 16-32
Här åkte vi på en tvåveckorssemester som, trots att det var den absolut lugnaste och mest händelsefattiga resa vi någonsin gjort, var en av de allra bästa! Två veckors lyx bara vi, så jäkla vackert och härligt och SÅ mycket tid att prata om oss och framtiden. Jag ler och blir varm i hela kroppen av tanken på dessa veckor och vill bara göra om allt... Hoppas verkligen att vi kan åka tillbaka innan våren, då i utökad styrka ;-).
Här försvann iallafall magontet helt, precis så som doktorn hade förutspått. Jag tränade på hotellgymmet alla dagar utom en (då vi bodde hos vänner en natt...) och det var SÅ skönt att starta de för övrigt jäkligt lata dagarna på det sättet. Det var löpbandsjogg och styrka 13 dagar av 14 alltså. När magontet försvann fick jag till lite distanser igen och kom upp i mot 50 km/vecka. Innan var det 30-40 km (och innan jag blev gravid alltså uppemot 70 km löpning, man ska komma ihåg det när man jämför!).
När vi kom till SveaRike hem hade jag nästäppa och trodde först att det berodde på en liten sedvanlig post-air-condition-förkylning...men jag är fortfarande i skrivande stund täppt! Det har varit min "jobbigaste" gravidgrej faktiskt, tillsammans med magonten i början och den då också jäkligt tröga tarmen. Förutom att jag hade blivit täppt hade jag också blivit lite tjock, minnsann, men är lite komiskt att tänka tillbaka på hur jag resonerade innan resan "Åh - nu kan vi ta fina gravidbilder på mig på stranden och i solnedgången och...." ja, så såg jag ut såhär:
Vecka 17 @ Khao Lak, gravidkula not so much
Det började synas så smått under den här tiden (även om vissa på jobbet inte såg det förrän i vecka 30, haha). I vecka 21 kände jag med säkerhet de första små kickarna i mig...ljuvliga känsla! Jag fick ett put tidigt, men den riktiga gravidmagen lät sig väntas på och det gjorde mig verkligen inte nåt, för jag visste att jag skulle få smaka på den med besked ändå, så småning om.
Förresten ska jag väl nämna också igen, att jag tappat så galet mycket hår under den här tiden! Utan överdrift halva kalufsen. Nu har jag dock slutat tappa och jag hoppas amningen är snäll mot mina hårsäckar sen, annars kommer jag nog bli lite ledsen faktiskt.
Jag fortsatte så som tidigare med joggar, gym och corepass. I vecka 24 sprang jag för sista gången milen utomhus, men fortsatte lufsa på bandet ett gäng gånger i veckan och joggade faktiskt en 6-kilometare i det kuperade spåret i vecka 30 också - bara för att kroppen tillät det just då. Till och med uppför joggade jag! Helt avvikande dagsform just den dagen. Våren kom och jag ville gärna promenera i skogen så jag köpte stavar för att liksom maximera effekten av mina power walks. I början var det lite skämmigt att gå med stavar faktiskt, men man liksom vänjer sig. Jag kan varmt rekommendera stavgång, och allra helst i kuperad terräng!! Fast inte lika mycket som jag rekommenderar löpning såklart, men cardiomässigt är det typ second best om man vill syssla med någon utomhusaktivitet, och för gravida är det toppen (och har man inte sprungit innan preggo ska man såklart inte börja med det då...men greppa stavarna bör man nog göra!)! Att staka milen i skogen har varit min själsliga räddning den här våren!
Vecka 32-38
Då mitt jobb inte är kompatibelt med att vara höggravid fick jag ju ganska så förväntat graviditetspenning beviljad på heltid från vecka 32. Det känns såväl nödvändigt som skitlyxigt!! Fatta att jag har varit ledig i åtta veckor nu - bara kunnat göra vad jag vill! Inget jobb, ingen unge att ta hand om, en ljuvlig och helt fantastisk sommar! Alla borde få prova på det här lyxlivet någon gång. Det är såklart också en väldigt viktig aspekt att ha med om man är typen som jämför - jag kunde träna ett 120-minuters kombipass med spinning och styrka (om än inte så hårt som pre preggo, givetvis!!) i vecka 36 och sen gå hem och vila resten av dagen...måste man jobba och/eller ta hand om familj så behöver man så klart prioritera annat med sin ork.
I vecka 35 joggade (lufsade) jag iallafall för sista gången på bandet. Sedan dess har det varit PWs/prommisar (skillnaden dessa är alltså såklart tempot - hur pass flåsig jag blir) och lite spinning. Distansmässigt har jag gått sammanlagt drygt 40 km/vecka tillochmed vecka 38 och jag är så jäkla nöjd och glad för det. Är helt säker på att det, förutom att ha gjort min graviditet enklare, även kommer göra nytta fortsättningsvis. Att senor, muskler och ligament kommer vara starkare i framtiden av detta.
Gymmässigt var ambitionen var att fortsätta ett par gånger i veckan, med många reps (12-15) och rätt så lätta vikter. Köra igenom alla muskelgrupper med fria vikter och maskiner och även fixa lite core. Dock blev det inte riktigt så då vi var bortresta en del under den här tiden, men några pass fick jag såklart till och det var inte minsta svårt att anpassa (= lätta på...) vikterna! Här på slutet har jag varit så himla mycket klenare än vanligt, särskilt i armarna!!
På spinningpassen på mitt gym använder man pulskklocka på alla pass som är längre än en halvtimme, men jag valde att ta med min egen pulsklocka även på de korta passen. Ville inte ligga på mer än 70-75 % av maxpuls vilket alltså för mig skulle motsvara 140-150 s/m, och det är inte så enkelt att uppskatta pulsen när man är gravid har jag märkt. Den sticker lätt iväg! I vecka 37 körde jag sista spinningpasset och det var helt problemfritt - jag kunde stå och trampa precis som alla andra. I kombination med detta körde jag även sista styrkepasset. Ujuj så svag jag var ;-).
Vecka 38-40 +
Min plan var hela tiden att träna så som orken medgav och successivt trappa ner och jag hoppades kunna köra på hyfsat ända till 38 fulla veckor. Jag är så enormt tacksam över att jag fick göra det också!! För mig är träning så oerhört viktigt. Rekreerande, uppiggande, skönt, glädjande! Jag blir en SÅ mycket mer glad och harmonisk person om jag får hålla igång.
Igår. Vecka 40 (39 +0) och innan en dryg timmes prommis.
Från vecka 38 var planen att trappa ner och liksom formtoppa lite (spara mig inför förlossningen..) och det är alltså precis vad jag håller på med just nu. Man vet ju aldrig om det är noll eller tre veckor kvar typ, men jag vilar mycket, rör på mig varje dag i form av prommisar (eller förresten inte så mycket mer än typ 20 simtag när det varit som varmast...), tränar avslappning och andning varje kväll och äter bra grejer (vilket innefattar fikabröd säkert sex dagar i veckan, hehe) i lagom mängd. Försöker peppa mig själv inför förlossningen, men känner mig ändå ganska så oförberedd, liksom. Men rätt så cool ändå. Jag vet att jag är stark och uthållig såväl psykiskt som fysiskt - men man vet så lite ändå om vad som väntar. Jag har ju aldrig ens haft ont någon gång? Det blir som det blir.
Det är så galet jäkla skitspännande just nu så ni fattar inte! Eller jo, det kanske ni gör. Det är så overkligt också fortfarande, att jag har en bäbis i magen som snart ska komma ut till oss och som vi ska ta hand om! Jösses ja. Any day now...
Och gällande träningen, vilken jag såklart saknar just nu även om mitt fysiska tillstånd inte gör det så svårt att avstå, håller jag redan på att planera min come back, hehe. Återkommer med den planen om inte allt för många veckor!!!
Status nu
T minus five days and counting...
Idag är ingen sån där sprudlande energidag direkt, så Räkan får gärna stanna kvar inombords till åtminstone i morgon. Jag orkar helt enkelt inte föda barn at the moment ;-). Har sovit dåligt och ser ut som sju svåra år, är uppsvullen trots att ett par skönt svala dagar i backspegeln och känner mig allmänt sliten.
Jag vet att jag har hört/läst (kan vara en Hannah & Amanda-pod faktikskt?) att det är när man är som allra allra fulast det är dags för förlossning och det bådar inte gott en dag som denna, haha. Fast mycket beror det nog på mitt "genidrag" i förrgår, att färga ögonfransarna och ögonbrynen (eftersom jag kanske inte kommer orka/bry mig om att sminka mig den närmast kommande tiden...). Jag ser fasen inte klok ut! Ögonbrynen är som två svarta streck. Bäbis kommer bli livrädd om hen ser mig såhär!
Sedan ett par dagar har jag iallafall haft mycket förvärkar/sammandragningar och det är väl på tiden. Det säger ingenting om huruvida förlossning är på gång eller inte - väldigt väldigt många jag känner har haft såhär sedan jättetidigt (typ iallafall före vecka 30) av graviditeten så det känns verkligen about time att jag får känna nåt nu. Uterus tränar - jag vilar!
Man letar efter tecken på att nåt är på gång...hur började det för dig??
Förutom att jag måste inhandla en ny vattenmelon har jag en totalt planlös dag idag. Det är så fantastiskt jäkla skönt. Eventuellt ska jag baka nån kaka. Och skriva klart min låååånga sammanfattning av de här 40 senaste veckorna ;-)...
Etiketter: Allmänt,
4 kommentarer